Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Borneo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allo tatuerandet, som de betrakta såsom ett tecken på
feghet. De förundra sig derföre äfven mycket, om de
på armarne hos europeiska matroser finna aftecknade
hjertan, ankare o. s. v., ehuru dessa ingalunda äro
fega karlar.
I öronen anbringas smycken, som äro särdeles
ändamålsenliga för att betaga hörselverktygen deras
ursprungliga form. Kägelformiga träpluggar,
vildsvinständer, messingsringar och bjellror fästas i hål,
som anbringas i den mån örat kan uttänjas.
Anmärkningsvärdt är att dayackerna färga sina tänder
svarta och fila dem spetsiga. Färgningen tillgår så
att man tar ett torrt stycke sinkaträ, som antändes
och hålles öfver ett dolkblad, som blifvit bestänkt
med några droppar vatten. Ur den brinnande veden
sipprar en saft, som blandar sig med vattendropparne
och bildar en svart vätska. Härmed bestrykas barnens
tänder, och dermed äro de en gång för alla svarta.
Dayackerna kläda sig i en mycket lätt drägt,
d. v. s. de begagna endast ett höftskynke, hållet i
hjerta färger. Unga sprättar älska att öka denna lyx
med en mängd hängande agatperlor och klockor. Det
pinglar och klingar mycket behagligt der en fin man
går fram, och naturligtvis är detta ett ljud, som
mången gång kommer de unga damernas hjertan att klappa
i hastigare takt – det är samma melodiska musik,
som i ett par europeiska sporrar!
Fruntimren bära en
rock och, då de promenera, en framtill öppen jacka
utan ärmar. De äro i ungdomen rätt täcka, men vid
tjugu års ålder börja de redan förlora sina behag och
vid trettio äro de vissnade. Flickornas ansigten äro
verkligen vackra, oaktadt ägarinnornas ansträngningar
att i européernas ögon blifva så fula som möjligt –
ögonen svarta och uttrycksfulla, långa ögonfransar,
näsan täck och liten. Munnen med de svarta spetsiga
tänderna är det fulaste och förskönas ej af det ymniga
beteltuggandet. Öfver sitt hår kan dayackskan vara
stolt: korpsvart, tjockt och glänsande nedfaller det
ända till fotknölen. Några af dessa naturdamer begagna
ett slags snörlif, som tilldrages under armarne. En
ung dayack vill kärligen omfamna sin skatt och smyga
sin arm kring hennes smidiga lif. Hvad finner han?
Ett sammetslent hull, kanske? Åh nej, ett pansar
af bambu och messing!
Religiös vantro har länge spelat en stor roll hos
detta folk och varit upphofvet till många grymma
bruk. Det gällde förr såsom regel, att krigaren icke
kunde hvila lugn i sin graf, om icke anförvandterna i
den dödes namn "jagat" ett hufvud. Ingen mö blef sin
älskare huld, om han icke kunde skaffa ett af henne
äskadt hufvud. Hvarje år utgingo hela flottor af
pirater för att röfva skatter och menniskohufvuden. De
malayiska furstarne underblåste seden, för att
få stammarne i strid med hvarandra, och det
lyckades. Byar sköflades, män, qvinnor och barn
dödades; man till och med tog upp liken ur
grafvarne och afskar deras hufvuden. Det hiskliga
bruket har nu genom européernas ingripande blifvit
nästan fullkomligt afskaffadt, men ännu för några
år sedan visade man för främlingar s. k. hufvudhus,
som voro fullsatta med torkade menniskohufvuden och
ansågos mycket heliga – och ännu äro de så, ehuru
man, af brist på materialier, funnit skäl att fylla
väggarne med dekorationer af babian-skallar.
De af våra läsare, som haft tillfälle besöka
Nationalmuseum, hafva säkert egnat en och annan
vetgirig blick åt den samling af syd-asiatiska vapen,
som fått plats i ett litet
sidorum innanför den s. k. Lifrustkammaren. Dessa
vapen förskrifva sig från engelska Ostindien, Java,
Borneo, Celebes o. s. v. I sitt slag äro de verkligt
fulländade mästerstycken af smideskonst och endast
derföre förtjenta af att påpekas.
Blåsröret eller sampitanen har en längd af mellan
6 och 8 fot, knappt en tum i yttre genomskärning;
loppet har en half tums vidd, borras fullkomligt
tadelfritt och göres så glatt, som vore det
poleradt. Invid mynningen fastbindes med fina
bastflätor eller metalltråd en damascerad spjutspets,
som likt den europeiska bajonetten lemnar loppet fritt
för kastkroppen. På vår illustration är det åttonde
från venster bland de kopplade vapnen (bredvid
det gaffelformiga) en sampitan, pilen dertill
är omkring sju eller åtta tum lång och liknar en
blyertspenna. Det sår en sådan pil förorsakar är så
obetydligt, att icke ens en råtta skulle dö deraf;
men det gift, hvarmed spetsen bestrykes, har en
fruktansvärd verkan och dödar nästan ögonblickligt.
Man erhåller detta gift från Upasträdet (Antiaris
toxicaria), hvarom så fabelaktiga saker berättats
– der det stode, skulle luften på en qvart mils
afstånd mättas med gift; giftet skulle hopsamlas
af till döden dömda förbrytare, som benådades,
om de lyckades samla en flaska full med upas-saft
o. s. v. Säkert är dock att Upasträdet lemnar ett
af de fruktansvärdaste gifter man känner och att det
ovilkorligen dödar, så länge det är färskt. Men det
förlorar mycket hastigt sin kraft, om det utsättes
för luften. Engelsmännen förlorade år 1859 vid en
enda stormning trettio man. Alla hade ett knappt
märkbart sår af en dylik pil. Räddning är endast
möjlig om giftet ej är riktigt färskt; den sårade
måste då förtära mycket bränvin, hållas i oupphörlig
rörelse och låta suga ur såret. Upasgiftet erhåller
man genom att tappa den hvita och tjocka saften ur
 |
Norska silfversmiden. Örhänge. Brosch. Skärpspänne. Bröstknapp. Manschettknapp. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
