Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blixtrade på diamanterna i hennes örhängen och ringar
och förvandlade till glödande purpur de tunga violetta
vecken af hennes rika drägt. Det fina, stolta hufvudet
höjde sig som en lilja från de skönt formade axlarne,
de mörka ögonen strålade och de hvita tänderna
lyste fram, hastigt och bländande som en blixt,
i ett leende som, om det ej var så hjertligt, dock
var så mycket skönare. Sällskapet var inbegripet i en
liflig diskussion, och hennes man berättade, för att
illustrera och understödja någon framkastad teori,
som ej vunnit riktig anklang, och under det han som
oftast smuttade på sin iskylda punsch, en historia,
hvartill hon allt emellanåt bidrog med några ord, ett
bitande skämt, en träffande bild. Sällskapet lyssnade,
mer och mindre uppmärksamt, mer och mindre gillande,
allt efter deras olika karakterer och åsigter. Alla
voro på sätt och vis roade, alla fängslade af denna
satirens, qvickhetens och skönhetens förenade makt;
den var omöjlig att motstå; dock kände sig månget
hjerta, oaktadt munterheten, smärtsamt berördt och
protesterade tyst inom sig mot en lifsuppfattning,
i hvilken kärlek, hopp och tro blott figurerade som
tomma hjernspöken, åt hvilka förnuftiga menniskor
blott, på sin höjd, medlidsamt kunde rycka på
axlarne. Den hade måhända kunnat passera i en salong,
under konstgjord belysning och bland konstgjorda
leenden; men här, under de ljusgröna doftande lofven,
med luften full af fågelqvitter och solsken, föreföll
den obeskrifligt skärande; hela naturen talade ett
annat språk, predikade en annan lära.
"Parole d’honneur! mitt herrskap", sade grefve Arvid,
i det han åter satte bort glaset och slog askan af
sin cigarr; "parole d’honneur! – om det inte är sant
som jag säger. Ja, det förefaller otroligt .... men
det är verkligen sant, att när den förb. karlen nu
ändtligen hade nog hederskänsla att vilja afbryta
hela förhållandet, hellre än att hon skulle gå der
och förlora siha bästa år på att vänta tilldess
det otroliga inträffade, att han fick en plats, der
han både kunde gifta sig och betala sina skulder –
och de voro ta mig f-n inte små! .... och gå miste
örn alla förmånliga partier, som under tiden kunde
erbjuda sig – ty hon var, som jag sagt, alldeles
förbaskadt söt, alldeles förbaskadt – ja, Gyllenpil,
det var nog inte utan att du också var en smula
betagen, min gosse, tyst, tala aldrig om’et .... ja,
hvad var det nu jag sade? – Jo, när han nu ändtligen
erbjöd henne detta, – hvad tror ni? – Hon sade blankt
nej, mitt herrskap! Blankt nej, så sant jag sitter
här. Har man väl någonsin hört på något så rasande,
så rakt uppåt alla väggar. Kan man inte få gallfeber
åt de der välsignade romangrillerna? – Hon skulle
vänta, så länge som helst, förstås, tills hon blef
gammal och grå, förstås, med tårar, naturligtvis,
och evig trohet, und so weiter, und so weiter. Ha,
ha, ha!! – Förbaskadt vackert i teori – men när det
kommer till kritan, har jag min lilla tro för mig,
jag .... f-n så rörande alltihop – gumman Bremer och
hela sällskapet upp i dagen .... men i våra tider
går man inte precist som David eller Abraham eller
hvem tusan var det nu igen, Ebba? Jaså, Jakob –
n’importe – namnet gör ingenting till saken –
och tjenar i fjorton år för sin sköna ... ha,
ha! ... men emellertid så var hon nu, som sagdt,
nog galen att lofva det .... och hvad galnare var,
hon höll det – eller skulle hållit det, om –"
"Glöm icke att tillägga", inföll Doris, med sin klara,
obarmhertiga stämma och sitt lilla sarkastiska leende,
bittrare än tårar, "att man hade all anledning att
antaga att hans anbud i sjelfva verket alls icke
härledde sig från någon så serdeles öfverdrifven
générosité ... il y avait anguille sous roche
... Han var den der vintern i Göteborg, som man vet,
och visade sig tre à fyra gånger i veckan – tacka Gud
det icke var ändå oftare – i grosshandlare Wilsons hus
... det var en för obegripligt intim vänskap! Och
Isabella Wilson – du känner henne ju, Louise? – är en
riktigt söt flicka ... en smula rödhårig, förstås,
men Herre Gud, det kan man väl ha’ råd till när man
har en half million! – De der Göteborgs-parvenyerna
äro, som hvar man vet, alldeles galna efter allt hvad
titlar heter .... Ferdinand hade bara
behöft räcka ut sin hand, det är min öfvertygelse
.... enfin!" hon ryckte på axlarne – "han var bunden,
och Sigrid hade den tillfredsställelsen, om hon
bara kunnat inse det, att ej blott hafva förstört
sin egen framtid, men också hans. Det skulle vara så
fasligt ädelt alltsammans, naturligtvis. För min del
erkänner jag att jag aldrig kan inse det ädla i att
för en sådan der chimère uppoffra verklig lycka både
för sig och andra. Jag skulle vilja kalla det något
helt annat, – men fortsätt, Arvid!"
"Ha, ha!" – Grefven uppfriskade åter sig sjelf och
sitt minne med en klunk punsch – "Jo, så pågick då
denna välsignade och högst ädelmodiga historia i
ytterligare fem år
– summa nio, mitt herrskap, summa nio! och om fröken
Sigrid under den tiden inte precist blifvit gammal
och grå, så hade hon åtminstone blifvit gammal och
ful – alldeles förbaskadt ful, med damernas tillåtelse
– knotig och skranglig, så man kunde springa lång väg
... jag dansade en gång med henne hos Daschkoffs,
jag glömmer det aldrig, sannerligen var det inte
precist som om man fått tag i ett benrangel ... och
med en näsa som räckte härifrån till Christinehamn
.... det var då inte hennes fel, stackare.
Så får hon då till råga på allt i behaglig tid en
nerf-feber, som gör af med det lilla hon har qvar
af helsa och utseende. Om den till ersättning
klarerat hennes förstånd vet man inte; men ett par
månader senare skrifver hon till honom och
slår upp, då hon ej, sjuklig och klen som
hon är, vill vara en börda för honom. A la bonne
heure! – Han gjorde naturligtvis, som man af
heder, en smula motstånd, om det så också bara var
för syn skull .... men hon var alldeles omedgörlig;
och – nu kommer pointen, mitt herrskap; nu kommer
pointen! – ej stort mer än ett år efteråt
voro de båda två gifta, hvar på sitt håll ... han
med den der lilla okristligt rika Levison från
Norrköping, som herrskapet nog såg i Stockholm,
alltid i gul sidenklädning .... och hon med en
brukspatron, Gud vet hvad, men ett förbaskadt godt
parti var det. Nå, hvad säger herrskapet nu om
det, hvad säger herrskapet om det? – Att det var
förståndigt gjordt? Ja, nog tusan var det det. Men
frågas nu bara om inte det der förståndet ändå kom
en smula post festum i alla fall, eller hur? – Och
är inte hela historien ett bevis för hvad jag
säger, som Ebba icke vill medge ... att en karl, som
friar till en fattig flicka utan att hafva något,
borde skjutas, eller sättas på dårhus, allt som
det faller sig ... och att långa förlofningar och
allt sådant der förbaskadt otyg borde rent af
förbjudas i lag – ja, tusan, borde det inte det! –
Om folk inte kan gifta sig genast, så skulle de låta
bli – förlusten vore måttlig! Men att gå på det
der viset ... det der rent af dårhusmessiga,
sprittgalna viset, – ta mig f-n om jag inte sjelf
blir alldeles altererad af att bara tänka på det –
det är –"
"Ja, Arvid", inföll häftigt och brådskande en ung
flicka, mot hvilken grefven särskilt tycktes rikta
sina argumenter, och som blott med yttersta otålighet
så till vida åhört honom
– "Jag vill inte disputera med dig; jag kan
inte disputera ... ty jag blir alltid ond,
och då kan jag ännu mindre än vanligt säga hvad
jag menar, och skadar bara min goda sak med mitt
dåliga försvar. Men det är då säkert, det är då
alldeles säkert, att, att, att ..." – hon stammade
af ifvern och förtrytelsen och tårarne kommo
henne i ögonen – "att du ... att du har orätt,
rysligt, förfärligt orätt, och det gör det
samma om jag icke kan bevisa det, om icke hela verlden
kan bevisa det, jag vet ändå att det finnes verklig
... verklig kärlek i verlden, och lika säkert är
det, att när menniskor hålla riktigt af hvarandra,
böra de säga hvarandra det, och
– men hvad tjenar det till att tala med
dig! – Du kan ändå icke första mig, och din dumma,
otäcka historia bevisar icke heller någonting
alls – utom kanske just motsatsen af hvad du tänker,
ty hvad var det som ...."
"Det är så likt Ebba, hon börjar med att försäkra att
hon icke vill disputera, och kastar sig så hufvudstupa
in i dispyten", sade Doris, i det hon arrangerade
sin spetsmantilj.
"Kors, Herre Gud, hon kan gerna få hålla på till i
morgon bittida om hon orkar, gerna för mig!" genmälte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
