Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grefven, makligt utsträckande sig i gräset. "Jag ligger
så bra der jag ligger, och hon är alldeles gudomligt
söt när hon är en smula indignerad. Seså, genera dig
inte, söta Ebba; det är mig en sann njutning att höra
dig utveckla dina oskuldsfulla åsigter."
"Du är bra älskvärd! – Men den njutningen ämnar
jag inte vidare förskaffa dig. Mina åsigter äro
alldeles för goda för att skrattas åt. För resten är
det dumt af mig att någonsin alls tala med dig och
Doris om sådana saker; det är alldeles omöjligt
att vi någonsin kunna förstå hvarandra – det är
bara ledsamhet och förargelse, som icke tjena till
någonting – det säger jag mig hvar gång, men ej förrän
det är för sent."
"Ja men, lilla Ebba", sade Doris, "det är också
så fasligt att du alltid skall taga vid dig så
för allting; Herre Gud, man kan väl i all vänskap
resonnera om saker och ting, utan att man precist
genast behöfver flyga i ansigtet på hvarandra
så fort man är af olika åsigt. Det har jag sagt
dig så många gånger. Du får lof att lära dig att
icke alltid taga allting så au grand sérieux; det
är både tråkigt för dig och andra, och ...."
"Ja, Doris, det kan jag icke hjelpa, och om jag
kunde, så tror jag icke jag ville. Om det är
någonting alls bevändt med ens åsigter så ...
Jag skulle hellre vilja vara död, än vara som
... som ... andra, som icke bry sig
tillräckligt om någonting i verlden för att
bli riktigt onda när man angriper det ... du
skulle också minst förebrå mig, du borde förstå,
att det just är ditt lugn, som gör mig förtviflad,
som ... men det är icke värdt att börja igen
... och som det icke är hvarken roligt eller
hyggligt att bli ond och ohöflig, så ... så är det
bäst att jag alldeles tiger ... och det skall jag
också göra; jag skall minsann aldrig säga ett ord,
aldrig ett enda ord om någonting som intresserar mig
– så blir du väl nöjd, Doris, och jag med.
Det är det enda sättet att komma fram här
i verlden i alla fall. ... Men nu hafva vi
grälat nog för i dag. Ämnar du sitta här hela
eftermiddagen, Doris? – Som du vill – men jag kan
inte hålla mig stilla längre, och jag är säker på
att ni andra också ... Jag ber dig för resten om
förlåtelse, Arvid, om jag var ohöflig", tillade
hon hastigt i en annan ton, i det hon vände sina
blossande kinder emot honom, med ett barnsligt,
ångerfullt uttryck i de stora ögonen, i hvars långa
ögonhår ännu förtrytelsens tårar glänste.
"Ja, Gud bevars, den skänker jag dig! med e’t vilkor,
notabene", tillade han med ett temmeligen obehagligt
leende i det han drog henne närmare sig: "kom hit
Ebba", hviskade han ... "säg mig – huru kommer
det sig att du så här helt tvärt på en gång fått
så fasligt bestämda åsigter, och en så obegripligt
djup insigt i den här saken? ... Det är väl inte
...? Hva’ falls? ... Aj, aj, aj! Hon rodnar!"
"Jag rodnar visst inte! och om jag också gör det,
så är det öfver din dumhet och odräglighet, som då
alltid äro sig lika! Att du inte skäms, Arvid! ..."
"För tusan! det var då ord och inga visor ... se så,
Ebba, det var visst inte min mening att vidröra en
så öm sträng ... sätt dig nu här bredvid mig som
en snäll flicka och låt oss språka en stund ... du
ser min älskade gemål är upptagen på annat håll –
så är det här i verlden! – Se så, här ..."
Men hon hade slitit sig lös och var redan borta, efter
att till afsked hafva gifvit honom ett temmeligen
omildt slag öfver fingrarne med det ormbunksblad
hvarmed hon lekt. Vi frukta att slaget skulle gifvits
med ännu mera god vilja, om hon hört det skratt med
hvilket han utbrast:
"Kors för tusan, en sådan liten satunge! – men sådana
ska’ de vara! Hon är alldeles gudomlig! ..."
Hvarpå han tände en ny cigarr, drog mössan öfver
ögonen och sträckte sig raklång i gräset, bland späda
löf och blommor, der han, i omvänd mening, såg ut att
vara lika litet på sin plats, som perlan på sophögen.
Under tiden hade sällskapet skingrat sig åt alla
håll. Utom grefve Arvid hade endast ett par äldre
damer qvarstannat under eken – samt Doris, som alltjemt satt
i vårdslöst majestät på sin gamla plats, ifrigt
uppvaktad af en ung löjtnant, hvilken ständigt som
en fjäril omsvärmade detta bländande ljus, obekymrad
om resultatet för honom som för andra fjärilar också
skulle blifva – svedda vingar.
Genom den underliga attraktionslag, som gör sig
gällande öfverallt i verlden – som närmar bubbla till
bubbla, tilldess de smälta samman till ett, och som
drager himlakropparna till hvarandra lika så väl som
menniskornas hjertan, hade det öfriga sällskapet,
nästan utan undantag, delat sig i partier af två och
två, som än pratande och skrattande, än tysta, men
kanhända just då som mest vältaliga, så småningom
förlorade sig inåt skogen eller bortåt strandens
krökningar. Solen såg vänligt på dem alla, björkarna
doftade mot aftonen och tusen små blommor utbredde
sig under deras fötter, under det att trasten och
göken svarade hvarandra från olika sidor af sjön.
Ut på udden, ned till stranden kommo också två;
de gingo långsamt och tysta bredvid hvarandra och
stannade under den gamla häggen, som der sträckte
sina hvitblommiga grenar ut öfver vattnet; böljorna
buro de hvita blombladen i land och sqvalpade mot
stenarna med ett stilla, entonigt ljud, ehuru längre
ut icke en krusning syntes på den blanka, solbelysta
ytan.
"Ack! här var skönt!" utbrast med ett långt andetag
Ebba, som var den ena af de båda. "Här stanna vi."
Och hon slog sig genast ned bland ormbunkarna, i det
hennes vida, rikt garnerade hvita klädning svällde upp
omkring den smärta gestalten som en snödrifva. Den
lilla eleganta hatten kastade hon af sig, obekymrad
om hvar den föll, och skakade ut de rika lockarne,
till hvilka just en vilsekommen solstråle banat sig
väg mellan löfven, tilldess hvarenda ring glänste som
spunnet guld mot den ljusgröna bakgrunden, och det
lilla ansigtet, med dess stora, barnsliga och dock så
tankfulla ögon, tycktes vara omgifvet af en strålande
gloria. Söt var hon. Om hon verkligen var vacker? –
Ja, det vet jag ej. Kanhända icke, efter konstens
reglor. Man kände sig icke ovilkorligen uppfordrad att
böja knä, som när Doris uppträdde i hela majestätet af
sin stolta skönhet; men deremot erfor nästan hvarje
manlig varelse, som var nog oförsigtig att med fritt
hjerta närma sig detta lilla ljuslockiga barn och se
in i hennes oskyldiga ögon, en ögonblicklig frestelse
att taga henne i famn och kyssa henne, som var nästan
oemotståndlig och högst vådlig för hvarje sansad och
förståndig menniskas sinnesro.
Kanske tänkte han så, han som nu satt der midt emot
henne och från sin något upphöjda plats på den
gamla häggens knöliga och krökta stam såg ned på
denna lilla tableau vivant af lätta, hvita draperier,
himmelsblå band, guldskimrande lockar, klara ögon
under fina mörka ögonbryn, rodnande kinder och friska
halföppna läppar, inom en ram af höga fjäderlika
ormbunkar. Kanske tänkte han att det var en tafla,
som nog kunde vara farlig att se alltför länge på –
i synnerhet för den som i sitt eget stränga samvete
ej ansåg sig hafva någon rättighet att betrakta
den ... annat än som en tafla. Icke desto mindre
betraktade han den ofrånvändt, under det att han i
distraktion slog på sina blanka stöflar med den lilla
eleganta promenadkäppen och gnolade en melodi för
sig sjelf. Kanske var det blott för att taga afsked
... han skulle ju snart resa. – Men om man en gång
fatt klart för sig att man bör lemna paradiset,
torde det vara klokast att ej dröja alltför länge
i porten för att se tillbaka ... i synnerhet om man
blott är tjugufem år, med ett förrädiskt, klappande
hjerta i bröstet – och om det är vår, när man så
tvekar, och solen lyser och bofinkarne qvittra och
hela luften är öfverfull af svällande, aningsfullt
lif ... ty då är det fara värdt att man blir frestad
att, trots samvete, trots föresatser, trots pligt och
förnuft, ändå vända om till slut för att stanna qvar
der inne – i stället för att gå ensam ut i den kalla,
hvardagliga, glädjelösa verlden derutanför.
"Ah! ..." Ebba drog ännu en lång suck af
tillfredsställelse, i det hon knäppte tillsammans
händerna bakom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
