Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattning af lifvet, ett lägre sinne ... Ack, en
qvinna gifter sig icke ostraffadt utan kärlek och
med våldförande af sitt bättre jag med en man som är
henne underlägsen – det hämnar sig! – Och sjelfva den
naturliga ädelheten i hennes karakter, som gör att
hon måste vara medveten om sin förnedring, gör henne
allt bittrare och bittrare, mot sig sjelf och hela
verlden. Ack, det är förskräckligt, förskräckligt!"
Båda tego en lång stund.
"Der har ni nu min historia", återtog Ebba hastigt
och med låg röst. "Är den icke lika sorglig som
den Arvid berättade? ... Men den är ännu mera
... jag vet blott ej om jag kan ... säga det
... När jag tänker på all denna sorg och elände,
denna förödelse och förtviflan, som aldrig behöft
komma, om två menniskor blott vågat vara sanna mot
hvarandra, så ... undrar jag ibland nästan på att
solen ännu kan lysa på jorden, som menniskorna så
förstört ... Till slut
– ja, det var för ett år sedan ... kom han
tillbaka – han, ni vet. Fredrik råkade honom i
Stockholm och bjöd honom hit. Doris var också
här – de hade ej sett hvarandra på fem år ... Man
kunde ej märka på någon af dem om de mindes det
förflutna ... ja, Doris, jag tror verkligen ibland
att Doris glömt det ... åtminstone betraktar
hon det helt och hållet som en barndomsdårskap,
som hon helst vill ha’ glömd ... Men han blef
allt allvarsammare och tystare, ju mera han såg
henne. Och till slut talade han med mig
– vi hade alltid varit så goda vänner
alltsedan jag var helt liten. Han ville
veta huru hon blifvit så förändrad. Och
jag ... ja, jag vet icke hvad jag
svarade – jag vågade icke säga honom det ... Men
han gissade det ... och tvingade mig sedan
så småningom att säga honom allt ... När
det var slut ... skrattade han till och sade:
’Tack! sanningen är alltid bäst – det är ju
rätt eget att tänka på att man kan uppoffra så
mycket, lida så mycket, bara för att till slut
komma underfund med att det alltsammans varit
värre än förgäfves.’ Dagen derpå reste han,
och en vecka derefter ..."
"Ja –?"
"Han sköt sig –"
En lång, lång tystnad. De sågo båda ofrånvändt ut
öfver den klara, lugna vattenytan, der uddar och
holmar afspeglade sig allt tydligare, rodnande i
aftonsolens strålar. En obeskriflig, ljuflig frid
tycktes alltmer sänka sig öfver hela naturen. På
andra sidan viken slog trasten alltjemt några långa,
vemodiga toner, som blandade sig med det entoniga
pinglandet af en koskälla – annars var allt tyst –
tyst, så att man kunnat höra ett hjerta slå.
"Kan ni nu förstå", började Ebba slutligen – "huru
det måste kännas för mig att höra er tala så som ni
nyss gjorde ... veta att ni tänker så – ni, som
dock borde – borde kunna se lifvet stort och sant,
om någon kan det. Det gör mig så ondt in i hjertat
... Förstår ni det?"
"Ja ... tack!"
För sitt lif kunde han ej hafva sagt mera just
då. Förstod han? Ja, han tyckte sig förstå – nu,
som aldrig förr; och en iskyla, som af döden sjelf,
spred sig genom hela hans varelse. Hennes glödande,
passionerade ord hade med öfvertygelsens makt trängt
rakt till hans hjerta, omstörtande hela det system
af tankar och åsigter, som han med så mycken möda
sträfvat att uppbygga åt sig – det system af konstlad
pligt och heder, som stått mellan honom och lyckan;
men i samma ögonblick som han kände det, kände huru
lycklig han kunnat blifva, kände han äfven det hopp
försvinna, som han ej velat erkänna, men som han nu
på en gång, då det var för sent, insåg vara en del af
sjelfva hans lif. Ännu för en kort stund sedan hade
han så lugnt talat om att lemna henne – tänkt sig med
en viss stolt sjelftillfredsställelse uppoffringen,
ett lif utan henne. Dåre! Han kände nu att han blott
kunde tänka sig det, medan han dock i det innersta af
sitt hjerta ej kunde tro på möjligheten deraf; lika
litet som den som lefver i hela kraften och fullheten
af sin ungdom och styrka, kan tänka sig döden, –
som han derföre icke fruktar. Ja, ett lif utan
henne, det var döden, – det var mörkret,
tillintetgörelsen ... han kände det, i samma stund
som han kände, med den förtviflan, som blott det
oundvikliga kan uppväcka, att det måste vara så,
– att han icke var något för henne, aldrig kunde
blifva något. Ja, han förstod nu ... han förstod att
hon talat ur sitt ärliga, varma hjerta, så som ingen
qvinna kunnat tala, hvars eget lifs väl eller ve stod
på spel; han förstod att hon räckt ut sin lilla hand
för att rädda honom, så som hon skulle sträckt den åt
enhvar hon sett sväfva i fara – detta lilla modiga,
kärleksfulla barn, som med sina klara ögon sett så
djupt i lifvets gåtor, och med sin enkla barnasjäl och
sitt ädla qvinnohjerta funnit lösningen på frågor som
förvirrat de visaste och bästa. Aldrig hade hon synts
honom så dyrbar som i detta ögonblick, då han måste
säga henne farväl för alltid ... Ty han måste det –
det tjenade till intet att strida mot denna visshet;
den blef honom allt klarare, allt mera öfverväldigande
för hvarje sekund, i det ord efter ord af hvad hon
sagt, hennes uttryck, hela hennes väsen, uppdykade för
hans tankar. Ingen qvinna i verlden, det upprepade han
för sig sjelf, kunde hafva talat så, om der i hennes
hjerta varit en enda känsla, som kunnat göra det sagda
till en lifsfråga för henne sjelf. Hade hon icke sett
honom rakt i ögonen utan att rodna, utan att darra,
utan att förvirras ett ögonblick? – Och vid tanken
på dessa mörka, djupa, sanningsfulla ögon hade han
svårt att icke jemra sig högt i sin ångest ... det
var som uttalade de en dödsdom öfver honom ... Han
visste icke, han, icke en gång han, som älskade henne,
att det finnes naturer, så höga, så rena, så enkla,
att man ej får mäta dem efter hvardagsmenniskornas
småaktiga, konventionela måttstock, om man vill
fatta yttringarne af deras väsende. Genom sjelfva
sin enkelhet blifva de obegripliga för en verld,
som i årtusenden arbetat på att bedraga sig sjelf.
Det föreföll honom som hade han suttit der i timmar,
lutad öfver stammen, med ögonen på vattnet och
denna verld af tankar och lidanden inom sig, men
det var blott några få minuter. Då han såg upp, var
rosenskimret ännu ej försvunnet från holmarna och sjön
– solens sista strålar lekte bland häggblommorna – och
Ebba satt ännu stilla på samma ställe, med hufvudet
lutadt i handen och de tankfulla ögonen fästade på
marken.
"Det blir sent", sade han och reste sig. "Det är tid
att gå hem."
"Ja, jag tror det", svarade hon och såg upp, liksom ur
djupa drömmar. – "Men jag har ingen lust. Här är
så skönt! – Jag önskar att denna afton aldrig ville
sluta – och att vi aldrig behöfde gå härifrån. Det
är så underligt att allt skall ... taga slut."
Han svarade ej, och med en liten suck reste hon sig
upp, skakade ut sina hvita draperier, tog upp sin
hatt och sina ormbunksblad, och gick tyst bredvid
honom på den lilla gångstigen som ledde ifrån udden,
öfver ängen, der gullvifvorna trängdes med hvarandra,
och upp i skogen.
Der inne under de stora träden herrskade redan
skymning och rådde en nästan berusande doft af
björk och lönn, gran och hägg och tusen friska löf
och örter. Icke ett ljud hördes – och de båda gingo
också utan att säga ett ord, sida vid sida, hvar i
sina egna tankar.
Först vid stättan som förde in till parken stannade de.
"Får jag hjelpa er? –"
"Tack!"
Hon räckte honom sin hand – hvad den var kall, den
lilla mjuka handen – och sprang upp. Men på öfversta
trappsteget stannade hon, vände sig om, och såg på
honom.
"Res icke!" ... sade hon helt sakta och lade med en
hastig, barnsligt bedjande åtbörd den andra handen
på hans kind ...
Och sedan? ... Ja, sedan ... Björkarna och
granarna stodo der höga och tysta rundt omkring
och doftade allt starkare och starkare; stjernorna
kommo också fram en och en och sågo så stilla ned på
dem ... men hvad de hörde och sågo ... det ha’
de ej talat om. Kanske du kan säga oss det, du, som
vet hvad det vill säga att älska och blifva älskad.
Ansel Hatton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
