Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vårbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om de så ej kunna gifta sig ... om de måste vänta
... Herre Gud! är då det en så förskräcklig olycka? –
när de ändå äga hvarandra, så mycket bättre och
innerligare än många, många som i verldens ögon och
i yttre afseende äro man och hustru. En pröfning kan
jag väl förstå att det är. Men pröfningar finnas ju
öfverallt ... och det är mycket lättare att förvandla
dem till välsignelser, som komma direkte ur Guds hand,
än dem, som man skapar sig sjelf ... Ni har sett
exempel säger ni; ja, det ha’ vi alla, om man så vill,
det är nog sant, tyvärr, att menniskor hundrade gånger
blifva olyckliga på detta sätt. Men det är intet
bevis, intet! ... Jag skulle vilja veta hvad här
i verlden som ej kan missbrukas, eller hvilket lif,
hvilka förhållanden som ej kunna blifva olyckliga om
de ej uppfattas rätt ... Hvarföre höra menniskor icke
detta? – Hvarföre ha’ de ej mod att handla derefter,
när de verkligen inse det? Det är ju alltsammans så
enkelt, så klart – det skingrar så på en gång alla
dimmor af falsk stolthet och falsk blygsel och falsk
hederskänsla ... det afgör så på en gång alla tvifvel,
alla stridiga pligter. Ack, om folk ville frukta Gud
litet mera och verlden litet mindre ändå! – Om de
vågade att tänka för sig sjelfva, att uppriktigt se
sanningen i ansigtet, och afgöra, icke med verlden,
icke med hela massan af hundraåriga fördomar – men
med sina egna samveten, hvad som verkligen är rätt –
men hvem gör det? –"
"Jag ... förstår ej fullkomligt ..."
"Ja, det är ej heller godt att förstå mig! – Jag
sade er ju att jag icke kunde tala ... och
detta ... detta ligger mitt hjerta så nära! – Det
kommer öfver mig som en flod, allt på en gång,
det qväfver mig! ... men det är ju så enkelt,
så solklart ända ... ack, att jag ej skall kunna
visa er det!"
Hon satt några ögonblick tyst, med ansigtet i
händerna. Derpå såg hon upp, en stor, allvarlig
blick.
"Ni undrar väl ... Ni kan icke förstå mig. Och
om ni kunde det, skulle mina ord kanske ändå icke
hafva något värde för er, ni skulle anse mig för ett
oerfaret barn, som i förmätenhet talar ur mitt häftiga
hjerta, utan att känna något verkligt om det lif och
de frågor, öfver hvilka jag vill uppställa mig som
domare. Ja, jag undrar icke derpå ... Ni har nästan
icke sett mig annat än i – i solsken ... Och jag i
är ju så oförståndig ... Men jag har dock sett mer,
och tänkt mer, än någon vet, eller kan ana ... det
är icke ofta jag kan tala derom ... det ligger så
långt inne." ... Hon syntes tveka några ögonblick;
derpå återtog hon, i det rösten fick en ton af ännu
djupare allvar: "Jag vill berätta er en historia
... som jag aldrig annars talar om ... men jag kan
berätta den för er ... ni känner ju oss alla så väl
... och den kan kanske visa er vägen ... och visa er
hvad jag menar bättre än något jag kan säga ... Det
är om ... om Doris." – Hon sänkte rösten och gjorde
ett ögonblicks uppehåll. – "Nu har ni sett henne,
doktor Ancker! – Har ni någonsin i hela ert lif sett
någon vackrare, ståtligare, fullkomligare? – Nej, det
kan ni icke ha’ sett, ty det finnes ingen! – Hon är ju
som en drottning, som en prinsessa i en saga. Man blir
glad bara af att se henne och tänka på att Gud skapat
något så skönt – tycker ni inte det? – Och ändå,
har ni icke märkt det? – är det som om ens hjerta
krympte tillsammans när man är med henne; det är
något som gör ondt ... Ja, jag har sett att ni märkt
det; man kan icke undgå att märka det, tror jag, och
jag har hört menniskor undra hvad det är. De säga
att hon är kall och verldslig, och ... och sträng i
sina omdömen. Det är väl också sant ... Men stackars,
stackars Doris! Hon är icke verkligen sådan – hon var
så olika ... förr ... och det är ingen som vet eller
anar ... Ack, jag håller ändå så mycket af henne,
så mycket ... det är som ville mitt hjerta springa
sönder när jag tänker på henne. Hvem skulle kunnat
tro! ... Men jag berättar icke ordentligt.
"Hon var så söt! – ja, ni kan icke tänka er det! –
Ni har endast sett henne nu, och jag tror ej det
funnits mer än en sådan i verlden, så att ni kan ej
döma efter andra. Hon var så glad ... alltid glad
... och så god och kärleksfull
också ... visade hon sig också en smula hård och
trotsig ibland, så märkte hon aldrig förr att hon
sårat någon, än hon var färdig att göra allt i
verlden för att få det godt igen. Och så vacker! –
ja, ni tycker hon är vacker nu ... och hon är ju
också vackrare än alla andra – men ni skulle sett
henne då! – Jag har hört att somliga finna henne
skönare nu ... ja ... men allt som nu är snö och
is och marmor var då lif och själ och värme. Hennes
ögon – hennes vackra, vackra ögon – ja, nu tycker jag
ibland jag fryser när hon ser på mig – men de kunde
stråla! ... Ack ja! – hon har gråtit så många, många
tårar, det är ej underligt om ljuset slocknat i dem."
Ebba tystnade och såg en stund allvarligt framför sig,
under det att uttrycket i hennes ansigte blef allt
mera smärtsamt. Slutligen drog hon en lång suck och
fortsatte:
"Så var det då någon ... någon som hon höll af. Hon
kände alltid allting starkare och häftigare än alla
andra, och så var det då också med detta. Ja, jag
kan ej tala derom. Det är så sorgligt, så sorgligt
att tänka på – nu – då hon är ... Han var också en
man, som man kunde älska – en riktigt bra ... Och
han höll af henne också! – ja, det var icke svårt
att se; ... Hon såg det, och hon var så lycklig;
så lycklig! ... Ack, Doris, Doris! –
"Men han var fattig; han kunde icke gifta sig ... och
han var också en man af heder, ville icke döma
henne till långa år af väntan och ovisshet ... icke
binda henne. Som om man icke är bunden ändå, när
man älskar! – Som om han icke just genom sin tystnad
dömde henne till det han ville bespara henne, och ännu
värre! – Alla de pröfningar som någonsin kunna följa
med en lång förlofning, utan den styrka och tröst och
glädje som fullt förtroende och tillit och gemensamt
hopp kunna gifva. Men det är hvad menniskor kalla
heder ... Ack, hvarföre kunna män aldrig förstå att –
att intet lidande, ingen försakelse, intet i verlden
kan vara så förskräckligt för en qvinna som detta, som
de helt lugnt ålägga henne af missförstådd skonsamhet
och falsk stolthet. Och hvad är det ändå egentligen
alltsammans annat än fruktan för hvad verlden skall
säga? De veta det kanske icke en gång sjelfva, kalla
det med vackrare namn, – men det är så ändå ... Är det
icke tydligt, att när Gud lär tvenne menniskor att
älska hvarandra framför alla andra, så är det också
hans mening att de framför alla andra skola vara
hvarandra till hjelp och välsignelse ... tror ni
icke det? – och om de också ej genast kunna blifva man
och hustru – ja, om de också aldrig skulle blifva det,
vågar jag säga ... hvad mer? – Huru mycket rikare,
bättre, lyckligare, har icke deras lif ändå varit
än om de dömt sig till fullkomlig ensamhet och evig,
evig saknad ... Älska de hvarandra, måste de ju bära
saknaden ändå – huru mycket lättare att bära den
tillsammans.
"Ja, han sade intet ... och Doris – ja, hon var
glad ändå, hon, hon väntade, hon trodde på honom,
var så viss om hans kärlek. Men så ... reste han
bort ... han fick en anställning i Indien. När han
kom och tog afsked ... jag tänkte ... och Doris
tänkte också ... Men han var för stolt att säga något
... och hon var också stolt. Han sade blott farväl,
och att de troligen ej skulle råkas mera, – tackade
för all hennes vänlighet, och önskade henne all lycka
... Den qvällen var hon som död ... jag glömmer
det aldrig, aldrig! ... Och hon har aldrig kommit
till lif sedan ... icke den gamla Doris, vår Doris
.. Hon var bara nitton år."
Ebba gömde åter ansigtet i händerna, och stora tårar
föllo på den hvita klädningen.
"Och sedan ...?" frågade han, andlöst.
"Sedan ... sedan kom hon till Stockholm; den
vintern, hörde ni ej talas om henne då? ... Hon ansågs
att vara den största skönheten der – och det var hon –
och så beundrad – intet under heller ... Så – gifte
hon sig då med Arvid ... med Arvid, af hela verlden! –
Arvid som ändå hon och alla menniskor kände ... Och
att nu se henne! – Att se henne, år för år, sjunka
till jemnbredd med honom ... sjunka till trängre
känslor, en lägre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
