Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sol och sommardag. Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällsamma uppenbarelse med skönhet af jungfru
och yngling i ljuf harmoni, du för skaldens öga
i fantasiens prunkande lustgård i skönt behag
frammanade idéväsende – du "Törnrosbokens" finaste
tankedoft! Det var på Solnaskogens tufvor man lät dig
gjuta ditt hjertblod, och furorna teckna med knotiga
fingrar din saga, björkarnes lockiga hufvuden hviska
om den.
Hör fåglarne qvittra, se silfrade moln likt hvilande
svanor och der nere i dälden en solprydd idyll!
Ja, Solnakyrka, du tempelmonument från svunna tider;
ja, Solna, du smycke med svällande bladverk, du
hvita perla med sommarens gröna emalj infattad i
solljust guld – hör huru dessa gamla klockor ljuda,
låt oss hvila ut här på kyrkogårdens fridlysta område,
denna de dödas helt aristokratiska salong. Se denna
festligt dekorerade sal, der tårpilar och hängaskar
under himmelsblått hvalf svepa sörjande mantlar kring
blomhöljda kullar, kring minnets dröjande runor, som
ristats i hårdan granit, som mejslats i spegelklar
marmor. I drömmar om frid njut idyllens behag och
träd bort under löfrika kronor, men stanna en stund
vid detta hörn, här är – "skaldevrån".
Så betecknar man den plats, der broderligt invid
hvarandras sida de båda skalderna – Choraeus och
Ingelman – hvila, och hvilkas lyror i tiden här
städse klingade med barnaoskuldens leende behag, men
ock med toner af det evigas allvar. Skördad i sin
ålders blomma, bortgick Choraeus från en vänkrets,
vunnen ej blott i enskilta samqväm och genom sångens
tjusningsmakt, utan ock från den talrika menighet,
som han, en vältalig ordets tolkare, förvärfvat sig
och som, så ofta hans stämma ljöd, alltid öfverfyllde
tempelrunden.
Öfver hans graf vältrade sörjande vänner en ohuggen
sten, som blott bär namnet: Choraeus.
Ingelman – "barnet med de grånande lockarne", som
August Blanche säger och vidare tillägger: "han var
en grafvarnes skald, som öfver förgängelsen och
döden utvecklade den eviga kärlekens segerbanér."
Men om hans sång ofta ljöd vid den öppnade grafvens
rand, skulle dock ej hans stoft så snart finna hvila
i mullen, ty vågen sjöng hans dödssång och bäddade
honom ned i sitt frusna sköte, och först när vårens
milda vindar brutit böljans fjettrar återfanns den
saknade skaldens lik vid strand.
Och Johan Gabriel Carlén sjöng:
"Hans stoft är funnet. Vårens engel drog
den slöja bort, som dolt hur skalden dog.
Det var en vinterqväll. Kring strand och vatten
slog dimman dystert ut ett svekfullt nät,
och himlen sina ljus ej tändt för natten,
att vänlig ledning ge åt vandrarns fjät.
I tankens verld – han lefde der så gerna –
gick skalden då försänkt, och snart han såg
Guds finger slunga fram en enslig stjerna,
hvars ljusa eld sköt ned mot dimmig våg:
det var hans lefnads-stjernas sista tåg."
Men låtom oss gå vidare bland denna präktiga mosaik
af sådana namn som Bernhard von Beskow, Poppius,
Hartmansdorff, Wirsén, Lefrén. Hvad nu – hvad söka de
båda herrarne der borta? "Se här är det!" ropar den
ene på tyska och pekar med glädjestrålande ögon på
en vård, som bär namnet "Jacob Berzelius", i det han
med en sorts pietet lutar sig ned och bryter en qvist
af rosenbusken, som prunkar vid monumentets fot –
ett album gömmer blomman från den store mannens graf,
och nu fattar den resande ett ritstift. – Lemnom den
tyske, vittre professorn i fred medan han tecknar utaf
den resta minnesvården öfver "Kemisternas konung".
"Hör hit, dödgräfvare, och för oss omkring i din
fullsatta sal!"
"Ja, bland bättre societet har ni aldrig er rört,
Se här har ni en friherre T–a ..."
"Hvad? Kan du blott stafva?"
"Åh, jag kan också lägga ihop – en tvåårig friherre,
ni ser, det står så tydligt på stenen. Med detta
’friherre’ har man säkert menat att barnet är friherre
i synd inför vår
Herre. – Och här kan jag presentera er vårdar med
prunkande namn af stjernor, lagrar, hjelmar, borgar,
strålar ..."
"Håll! Bredvid dessa klingande namn – hvems är den
namnlösa vården, som talar mera än namn? Och hvilken
är rest
"Åt en högt älskad
och
alltid saknad moder
af
en sörjande dotter",
som på andra sidan af marmorvården låtit rista:
"O jord! Denna helgedom akta,
Omslut den så vänligt, så sakta,
Vet, hvad du bär uti famnen,
Det är af min älskade hamnen."
Se dessa emblemer af "tro, hopp och kärlek", se dessa
"slutna händer!" Ja, döden kan icke slita hvad som
är ett i kärlek – må de vid korsets fot doftande
blombuketter och kransar tala från själ till själ;
må korsets heliga bild vara ett evangelium, ett
ljufligt och gladt budskap om en återförening i
solljusa rymder!
Hvilken historia af namnlös kärlek, af ömma
uppoffringar, af omtänksam vård – ett djup af känslor
under mystisk slöja – döljande måhända försakelser
och strider: tvenne hjertans tysta saga.
"Men, ännu har jag ej visat er allt", säger
dödgräfvaren afbrytande vidare betraktelser,
"se här äro vårdar öfver främlingar, diplomater och
fina herrar, och denna högresta sten är öfver ryska
ministern grefve van Suchtelen."
"Jaså, han som endast i Sverige fann sin trefnad och
endast i Solna önskade sin graf ..."
"Det vet jag inte, jag vet blott att jag hört det
han var en bland de herrar, som hjelpte oss utaf
med Finland. Kom hit, här hvilar en af dess söner,
en räknemästare, men som inte förstod att räkna för
sig sjelf ..."
Ja, låt oss stanna här och läsa, på ådrig marmor,
dess mejslade skrift:
"Frid öfver stoftet, ära åt minnet af Abr. Wilh. Lavén
kom. kapt. v. K. M. Flotta R. S. O. m. m., född
i Finland den 29 Sept. 1812, död under segling i
Nordsjön den 24 Juli 1858."
Ja, detta klara ljus, denna strålande sol på vetandets
himmel – han, hvilkens namn som medborgare i detta
ords högsta och ädlaste bemärkelse står ristadt i
svenska hjertan och som hans minnestecknare så sannt
säger:
"För Sverige, för dess ära och lycka offrade han
gladt och modigt – ja slösande – sin lefnads alla
rika krafter, och det fanns för honom ingen uppoffring
nog stor, som han, för uppnåendet af detta mål, icke
var redobogen att erbjuda. Men begreppet om ett folks
ära och lycka var för honom det samma som begreppet
om medborgerlig dygd."
Sof i ro under det praktfullaste monumentet inom Solna
dödsgemak, du ärlige kämpe, sof i ro inom glorian af
de minnets glödande runor som tacksamheten ristat på
din vård:
"I hjertat Svensk
Egnade Han
Sjelfvalda Fosterlandet
Viljans Ädelhet
Vidsträckt Kunskap
Rastlöst Nit."
Se här i närheten under en bild af evigheten hvilar
Bernhard Crusell – och fåglar högt i rymd sjunga
öfver denne tondiktare af "Fågelleken", som också
gifvit oss musik till "Frithiofs saga". – Och nu
hvilar konstnären tätt bredvid Solna kyrka, denna
lemning från gråaste forntid, detta fordna soltempel
helgadt åt milde Balder. Se denna rundel af väldiga
kullerstenar, derinom Balders prester offrat på din
altarhärd och sjungit fridsälla sånger.
Du tempelrund för skiftande sekler!
Se huru mildheten måste gifva vika för styrkan –
och på gungande drakar flyga roflystna vikingar ut,
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
