Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönland. III. - Lif och ödslighet. Peregrinus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inträngandet i en af östra kustens fjordar möttes tyskarne
nämligen af åtskilliga djur, såsom fjällräfvar,
myskoxar, råttor, lekattor m. fl., hvilka ingalunda
allmännare förekomma i den motsvarande delen af
låglandet. Man kan tänka sig att denna fjord möjligen
bildade ingången till det förmodade, mera bördiga
inlandet. Hvad som hos grönländarnc uppehållit
traditionen om detta skoghöljda inland är äfven den
omständigheten, att renarne stundom försvinna på
ett mystiskt sätt. "De hafva dragit sig undan till
det inre", säga eskimåerna vid sådana tillfällen och
börja med en underlig känsla af längtan och
saknad tala om de förgångna tider, då kuststräckans
vanlottade befolkning stod i förbindelse med detta
lyckliga inre land, hvarifrån den nu genom de eviga
isfälten är utestängd.
Och öfver de öde, oändliga isfälten, liksom på en väg
af gnistrande diamanter, vandra ständigt den fattiga
eskimåens tankar till detta grönskande paradis, på
hvilket han tror, ehuru han, slaf som han är under
den omgifvande naturens vilda makter, länge sedan
öfvergifvit hoppet att någonsin komma dit.
Lif och ödslighet.
Hvad är det vi beundra hos naturen? Hvad
är det, som gör vår jord så skön och tilltalande?
Dess ständiga
omvexling i scenerier, dess allestädes framträdande
motsatser.
Hvilken outtömlig rikedom i dess vexlande lifsformer,
hvilken outgrundlig förmåga i framställandet af olika
bilder! Aldrig någon enformighet, aldrig något tecken
till att skaparekraften känner sig uttömd eller har
behof af hvila!
Äfven der, hvarest de vanliga lifsvilkoren tryta,
varseblifva vi mångfaldiga yttringar af lifvet:
i rum med ständigt mörker, på platser med evig
köld. Djupast i hafvet, eller i de underjordiska
sjöarne, dit ingen stråle af ljus ännu trängt, och
högt ofvan molnen, på isfjällarnas toppar, derifrån
solstrålarne maktlösa återstudsa – i dessa det eviga
mörkrets, den eviga köldens regioner har lifvet ännu
former, har naturens skaparekraft ännu utvägar att
visa sin allmakt. Hvem förmår räkna graderna på
lifvets oändliga skala, graderna i växtriket från
den nära nog osynliga algen till skogarnes stolta
jätte, den knotiga eken; graderna i djurverlden
från de trådlina varelser, som ej hafva annat af
djur än den frivilliga rörelsen, varelser så små,
att geologerna räkna ända till fyra millioner på ett
tolftedels skålpund, till skalans spets, menniskan!
Denna eviga vexling, framställande ständigt nya
bilder, väcker oupphörligt nya föryngrande intryck i
vår själ. Den är, denna oändliga rikedom, en källa,
hvarur flödar det eviga lifvets vatten, deraf vi
dricka helsa.
Men det stundliga njutandet af naturens rika gåfvor
gör att vi ofta glömma deras betydelse. Vanan gör
oss kalla, der vi skulle vara ödmjuka; likgiltiga,
der vi borde öfverflöda af erkänsla; knotande, der
vår roll vore att falla ned i stum tillbedjan.
Först när vi med ens försättas i alldeles nya och
främmande förhållanden mot dem, som hittills omgifvit
oss, först när vi finna, att vi hittills läst endast
ett af bladen i naturens stora bok, men att tusen,
sinom tusen andra finnas af samma, om ej större
intresse – först då väckas i vår själ aningar om huru
naturen bör fattas, först då öppna sig nya synkretsar
för vår blick och nya rymder för våra tankar, rymder,
som hafva oändligheten till gräns och endast kunna
mätas med evighetens måttstock.
Det är till ett par sådana, för oss nordbor alldeles
främmande naturtaflor, vi efter dessa inledningsord
vilja flytta våra läsare; till en af nya verldens
mera sällan besökta delar, halfön Florida, de stora
gräsöknarnes land.
Efter en fransk resande, som uppehållit sig på denna
halfö, hvilken höjer sig knappt trehundra fot öfver
hafvet och hvars stränder, liksom stora sträckor af
dess inre, bestå af träsk, ineddela vi, å sidorna 148
och 149, teckningar, tagna efter naturen och hvilka
tecknaren beledsagat med följande förklarande text:
"Kartan öfver östra kusten af Florida visar en stor
och bred flod, Saint-Jean, som, efter att hafva bildat
Dunn-sjöarne, slingrar sig fram långsåt den låga
strandbädden, innan den mynnar ut. Strax före utloppet
förenar den sig med träskfloden Pablo, som har sitt
ursprung bland morasen vid Diégo, hvilka återigen
fortsättas af ’de tolftusen träsken’, en oöfverskådlig
samling af orörliga vatten. Alldeles uttröttade af
vår färd uppåt floden uppnådde vi ändtligen vårt mål,
eller stället, der de båda flodarmar, som bilda Pablo,
flyta tillsamman. Men här fingo vi äfven belöning
för vår sträfvan: jag kunde ej qväfva ett utrop af
beundran vid åsynen af det sällsamma landskap, som
öppnade sig för våra blickar.
Midt framför oss reste sig en majestätisk skog som
begränsade horisonten och i en halfcirkel omgärdade
det träsk, hvarur Pablo framrinner. Träsket var
fullt af gamla trädstammar som blifvit öfverdragna
med kalk och förstenade genom vattnets inverkan;
de stucko upp likt hufvuden ur vattnet och de vridna
knotiga grenarne liknade skeletter. Skogen var svart;
vattnet och de gamla trädstammarne voro ännu svartare;
men himlen var blå, och solen skickade ned knippor af
strålar midt i detta hemska dunkel. Ljuset bildade
en rund hvit fläck på träskets yta, som eljest var
svept i mörker. Troligen hade träsket bildats genom
någon jordbäfning; en del af skogen hade då slungats
ned i djupet och sedan i tidernas längd kommit upp
till ytan. Icke ett tecken till vegetation, icke en
fågel, icke en gång en kajman; blott några jättestora
ormar, svarta som ebenholtz, sofvo i solen, lindade
omkring stammarne i gräsliga ringlar. – Det var Svarta
Träsket; Styx skulle jag velat kalla det.
Färden gick vidare. Den flod, hvars lopp vi följde,
tilltog småningom i bredd; när vi kommo fram ur
ett tjockt buskage af vide, som alldeles betäckte
stranden och der vi med möda banat oss väg, kommo
vi till ett öppet ställe, der vi kunde se hela
trakten framför oss. Det vi sågo var utomordentligt:
ett stort träsk eller snarare en sjö utbredde sig
framför oss; sjöväxter, röda näckrosor och gula
vattenliljor med stora simmande blad smekte ögat;
tusentals vattenstarar, vadare, dykänder och måsar
flaxade och stimmade rundt omkring; vid stranden
syntes skaror af rosenfärgade flamingos och hvita
hägrar, som bespejade fiskarne i det kristallklara
vattnet. En skog af magnolieträd med stora doftande
blommor omgärdade sjöns ena sida, medan den andra
lyste af savannens praktfulla grönska. En flock
hjortar drack och badade sig i det genomskinliga
vattnet under det papegojor i de mest lysande färger
flögo omkring och utstötte gälla skri. I bakgrunden
syntes en mörk rand af cypresser, som betecknade
början af ’de tolf tusen träsken’, hvartill denna
sjö tjenade som reservoar. Det hela bildade en så
öfverraskande motsats till det Svarta Träsket, som
låg på andra sidan af den hummock, på hvilken vi nu
befunno oss, att jag uppkallade sjön med namnet Hvita
Träsket. Det låg ett så ljuft behag utbredt öfver det
sköna landskapet, att man gerna kunnat kalla det för
en vrå af det jordiska paradiset."
Peregrinus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
