Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra dagars lyx. - Flickan och Amors-statyn. Ebbe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Våra dagars lyx.
Ehuru så oändligen mycket blifvit skrifvet mot
våra dagars lyx, tilltager den dock från årtionde
till årtionde, och man kunde af detta förhållande lätt
föras till den tanken, att det ej lönar mödan spilla
flera ord på en så ohjelplig sak. Denna uppfattning
är dock falsk: en dålig sak kan aldrig för mycket
bekämpas. Utgående från denna sanning, vilja vi nu
fästa vår uppmärksamhet vid lyxen – detta vår tids
mest förderfbringande fel.
Låtom oss då först framställa den frågan: hvad
är lyx? Under detta ord kan man förstå allt, som
icke är obestridligen nödvändigt för det menskliga
lifvet. Men en sådan uppfattning vore dock allt för
inskränkt: då skulle t. ex. en man, hvilken hade två
rockar, kunna anklagas för lyx, emedan han strängt
taget ju blott behöfver en. För att kunna bestämma
begreppet lyx, måste man uppdraga en mindre trång
gräns. Vi tro, att man kan påstå: lyx är allt det,
om hvilket man utan tvekan kan säga, att det är rent
öfverflödigt, att dess ägande endast kan förklaras
som en följd af slösaktighct. Här må vi dock genast
anmärka: hvad som är lyx för en menniska, är behof
för en annan. Olikheten härvidlag beror på stånd,
rang, uppfostran m. m., och vi vilja ej bekämpa den
s. k. lyx, hvilken genom en persons samhällsställning
är berättigad, för att ej säga af omständigheterna
framtvingad. Deremot kunna vi visserligen icke
biträda deras åsigter, hvilka försvara lyxen från
den synpunkten, att den skulle vara nödvändig för
industrien. Uppmuntrandet af ett onödigt arbete
kan blott försvaras, då det är ett sätt att med
grannlagenhet få hjelpa en behöfvande. Att i stort
skapa ett öfverflödsarbete är ett misstag, som i en
just inom det facket snart uppkommande arbetsbrist
hamnar sig på ett kännbart sätt.
Men vi återgå till vårt egentliga ämne. Lyxen gör
sig gällande på alla sätt: i klädedrägt, möbler,
mat och dryck. Fasta äro dess rötter, ty dess
förderfliga inflytande gör sig ofta gällande äfven i
barndomen. Har den under denna tid fått spelrum, så
hafva derigenom föräldrarne ådragit sig ett ansvar,
hvars djup de fatta vanligen först då det är för
sent.
Vi vilja egentligen uppehålla oss vid lyxen i
förhållande till barnen, emedan vi anse den sidan af
saken såsom den vigtigaste. Lyxen i afseende på barnen
kan visa sig på mångfaldigt sätt: i deras klädsel,
i den uppfostran man gifver dem, i föräldrarnes
sträfvan att uppfylla alla deras önskningar och
liksom afsigtligt hindra dem från att lära den dygd,
som man kallar förnöjsamhet. Under det man just för
barnen borde strängt hålla på allt som bestämmes af
"det nödvändiga" – naturligtvis med vilkor, att man
sjelf föregår dem med exempel – gör man i stället de
allra största eftergifter åt deras egen vilja. Om ett
dylikt förfaringssätt kan förklaras och understundom
förlåtas personer, hvilka äro förmögna, så är det
i hög grad klandervärdt hos dem, hvilkas inkomster
antingen icke alls tillåta dylika afbränningar eller
ock borde sparas för att kunna användas till bättre
ändamål. Man klagar år efter år allt mer och mer att
debet och kredit ej vilja gå ihop, och icke desto
mindre är det just dessa klagande fäder och mödrar,
hvilka på allt upptänkligt sätt för barnens pyntande
förstöra penningar till en grad, hvilken skulle vara betänklig
äfven för personer med ansenliga inkomster.
Öfverflödet begynner vanligen med dopet: man finner
intet tyg för dyrbart åt den nyfödde och dopkalaset
aldrig för storartadt; detta af ömhet för barnet,
hvilket dock icke har den ringaste nytta af en sådan
ståt. Ja, redan långt före barnets födelse äro de
qvinliga faddrarne sysselsatta med att bereda den
elegantaste utstyrsel för den lille. När den tiden
kommer, att det kära barnet kan bäras ut för att hämta
frisk luft, då svepes det i granna kappor. Börjar
barnet väl att kunna stödja sig på sina fötter, då
regnar det sammetsbluser, saffianskängor o. d. öfver
den lille. Och kommer flickan på egna ben ut i
verlden, ja, då få ej parasoll och glacé-handskar
fattas – de sednare jemte en spatserkäpp äro
nödvändighetsvaror för gossen – och blir hon fyra
år, ja, då måste hon hafva krinolin. Ju längre tiden
skrider framåt, desto mera ökas fordringarne, till
dess att slutligen föräldrarnes dårskap lyckats
förderfva kanske de lyckligaste naturanlag och skapa
en kokett flicka och en sprättig pojke.
De följder denna lyx medför kunna betraktas
från tvenne ståndpunkter: den materiela och den
moraliska. I afseende på den förstnämda kan man
med säkerhet säga, att lyxen i hög grad befordrar
pauperismen. Under det att hos förmögnare personer
genom en dylik lyx ett kapital förslösas, hvilket
skulle kunna hafva användts till barnens framtida
nytta, så blifva de mindre bemedlade deraf ruinerade
och frestas måhända att använda icke hederliga medel
för att uppehålla en genom ständig skuldsättning allt
mer och mer försämrad existens.
Ännu mera genomgripande är likväl den moraliska
skadan af ett dylikt uppfostringssätt. Det är en
gammal gyllene sanning, att den menniska är den
lyckligaste, som har de minsta behofven. Öfverflödet
har å andra sidan varit upphofvet till mångens
moraliska ruin. Vänjer man barnet vid öfverflöd, så
undertrycker eller rent af dödar man hos det samma
sinne för sparsamhet, förnöjsamhet och umbärande,
– dygder, hvilka nu för tiden nästan aldrig
träda i dagen förr än de framföras af nödtvångets
jernhand. Deremot framkallar en sådan uppfostran ej
blott håg för slöseri, utan äfven fåfänga, högmod
och hjelplöshet – en bred grundval för andra laster
att stödja sig på. Men de olyckliga följderna upphöra
tyvärr ej med den enskilte: en sålunda uppfödd flicka
blir i de flesta fall en dålig moder, som på sina barn
tillämpar de dåraktiga lärdomar, hon sjelf erhållit;
och så kan det fortgå genom generationer.
Skulle det nu vara för djerft att kalla sålunda
uppfostrade barn sjelfva för en lyx? De blifva
för samhället onyttiga personer och således
öfverflödiga. Och är det ej djupt beklagligt att
antalet af dem mer och mer ökas? Ej blott i städerna,
nej, äfven på landet finner man dessa pyntade,
uppblåsta, näsvisa och dumdryga barn mellan 4 och 15
år, hvilka spå en bedröflig framtid för samhället. Må
vi derföre, hvar och en i sin stad, kämpa emot detta
elände, som bringar öfver oss en skara af fullvuxna
oduglingar!
Flickan och Amors-statyn.
"Ser ni flickan der – man kan just skratta! –
Vid en Amors-bild? Kan den hon fatta –
Hon, som säkert aldrig varit kär?"
Må så vara! ... men ni märker genast,
Att hon ej i drömmar står allenast:
Drömmer ock, hvad marmorn innebär.
Ty hvad var väl Amor? – vill jag fråga –
Hade romantikens varma låga
Tändts af honom? Var hans svärmeri
Vid en Frejas trohets glöd med rätta
Att förlikna? Nej! ... ty af allt detta
Knappt ett spår i sagan finna vi.
Trolös, flyktig, skildras han af myten,
Svärmisk, skälmsk, med tusen andra lyten –
Böjd för list och yppighet och flärd;
Men hos alla Amor kärlek väckte
Till det sköna – och sitt välde sträckte
Han som "Allbeherrskarn" kring en verld!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
