Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXV. Holsteinska prinsessor i Sveriges Medeltidshistoria. Af St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mjölkkruka för Christi namns skull, så bevisa nu med
hela din kropp, hvad du har burit i din hand!"
Hans dotter Mechtild vandrade icke just heller på
rosor der hon bodde på Slesvigs slott vid sidan af
sin ränkfulla hertig. Denne hette Abel, och var den
andre i ordningen af Waldemar Seiers söner med den
stolta Bengierd. Den äldste hette Erik, den tredje
i ordningen Christofer, och alla blefvo de i sin
ordning konungar i Danmarks rike. Men från Slesvigs
slott, allt ifrån Abels gräsliga dåd mot sin broder
Erik, går en dödsvind genom Danmarks historia. Af
Abels och Mechtilds son Erik – heter det i en dansk
historia – "nedstammar den slägt af Abelider, hvilka
såsom Söder-Jutlands hertigar genom fulla fyra
slägtled voro en ständig förbannelse för Danmarks
rike. Söder-Jutlands sjelfständighet, dess anslutning
till Holstein och dess fiendskap till Danmark voro den
följd af tankar, som de hade tagit i arf från deras
stamfader. Han (Abel) skulle icke blifva den ende
brodermördaren; Angel [1] skulle också blifva det."
Abels brodermord må vi omtala, eftersom det så nära
rör Mechtilds historia.
Konung Erik, som bär tillnamnet Plogpenning,
ville återvinna de länder, som under hans fader
Waldemar gått förlorade, och han ville göra början
med Holstein. Hans bröder skulle nu hjelpa honom,
men Abel sade nej. Han förde sjelf styrelsen öfver
Holstein, medan hans svågrar studerade i Paris, och
han vägrade tillika att svärja sin broder länsed för
Söder-Jutland. Ett blodigt och förödande krig blef
följden häraf, som dock efter mycket elände fick en
ända. Abel hade derunder tillfångatagit ett par af
konungens döttrar, och då staden Slesvig en natt
genom öfverrumpling föll i Eriks händer, var det
med knapp nöd, att Abels dotter kunde rädda sig med
flykten. Bröderna måste till slut beqväma sig att
hylla sin broder såsom länsherre. Men hos Abel brann
i lönndom begäret att hämnas, och tillfället dertill,
som snart erbjöd sig, tvekade han icke ett ögonblick
att begagna.
De holsteinska grefvarne ryckte plötsligt för
Rendsborg, och konung Erik skyndade att undsätta denna
vigtiga gränsborg. Han hade dervid redan hunnit förbi
Slesvig och stod på Dannevirke, då han fick bud från
sin broder med en vänlig inbjudning till Slesvig. Han
begaf sig dit och blef med mycken fägnad mottagen. Han
bad sin broder mäkla fred mellan sig och grefvarne,
"ty jag är trött vid att utgjuta kristet blod"
– sade han. Efter måltiden spelte konungen schack
med en af Abels riddare Henrik van Kerkwerder.
Då trädde Abel plötsligt till i akt och mening att
yppa tvist med sin broder. "Minnes du" – sade han –
"då dina män plundrade denna stad förlidet år och
min dotter måste barfota och naken söka sig skydd
bland andra fattiga qvinnor?" – "Gif dig till tåls,
käre broder" – svarade konungen – "jag har Gud ske
lof ännu så mycket, att jag kan gifva henne till
ett par skor!" – "Nej!" – ropade Abel – "det skall
du icke vidare göra!" – Dermed tog han sin broder
till fånga och öfverlemnade honom till ett par af
hans värsta fiender, hvilka förde honom öfver viken,
halshöggo honom och nedsänkte liket förmedelst stora
stenar i vattnet. Man utspred det talet, att båten hade
kantrat, och konungen på det sättet omkommit.
Det skedde år 1250, således samma år, som den sista
af Erik den heliges ätt i Sverige dog och Birger
jarls son Waldemar blef vald till konung. Och samma
år blef Abel konung i Danmark, sedan han genom en
högtidlig ed svurit sig fri från brodermordet. Men
länge fick han icke glädja sig åt sin höghet. Efter
ett par år stupade han i en strid mot Ditmarskerne. I
folkmedvetandet, sådant det uttalar sig i sång och
sägner, gjordes sedan mellan dessa bröder ungefär
samma skilnad, som hos oss mellan Gustaf Wasas söner
Erik och Johan, ty man föreställer sig den sednare
såsom söndersliten af en ständig oro och ängslan,
ehuru detta, hvad Johan beträffar, ägde rum, medan
han ännu lefde, då deremot Abel aldrig fick ro i sin
graf, icke ens sedan man nedgräft liket i ett kärr
vid Gottorp och fästat det vid jorden med pålar.
Ända till senaste tider visste man i Gottorp och
trakten deromkring att förtälja om konung Abels vilda
jagt, huruledes han, sjelf kolsvart, på en liten hvit
häst sprängde genom skogen åt Missunde till, följd
af deltagarne i hans brott och trenne hundar. Det
är af denna sägen, som Ingemann gjort sin vackra
dikt: "Brödrene ved Kong Abels graf", der han låter
tvenne bröder, som vandrade vid hvarandras sida genom
Gottorpsskogen med hat i hjertat, få höra den vilda
jagten och se konung Abel med de tre hundarne.
"Da skingred i Skoven en selsam Klang,
Som stödte i Hornet en Jæger,
Og stormen den susende vinge svang,
Som Havets Grundvold bevæger.
Det var som jamred den gamle Skov,
Som skreg den med tusinde Munde,
Og fjernt löd Gungren af Hestehov,
Og glam af hylende Hunde."
– Bröderne knäböjde, –
"– og see! da foer
Kong Abel forbi dem og trued.
Hans Dödningeaasyn var sort som Jord,
Ham fulgte tre Hunde, som lued.
De hyled i Flammen og svant som et Lyn,
Men Brödrene standed tillbage,
De stirred saa bleege mod svundne Syn
Og kunde ej Aande drage."
Och den lärdom, som ligger sluten i hvarje sägen för
den som i den vill se något annat än blott och bart
ett tomt tal till tidsfördrif, tilltalade bröderne,
så att de åter vände sig i kärlek mot hvarandra.
Men tilldragelser sådana som dessa, en stor och
lysande konung störtad från sin höjd och hans söner
i inbördes strid förgörande hvarandra, kunde väl
vara af sådan art, att de kommo en och annan till
besinning af detta lifvets fåfänglighet. Vi kunna
väl föreställa oss, huru gamle grefve Adolf i sitt
kloster bad en bön för kung Waldemars och hans söners
själaro. Det blir också tydligt, hvarföre Abels enka
Mechtild gick i kloster. Det var i Odense kloster på
Fyen. Här ville hon framlefva sina återstående dagar,
skild från verldens buller, dess glans och nöjen,
dess lögn och svek.
Länge satt hon der emellertid icke, så hunno
samtidens ränker med en tråd öfver till den undangömda
klostercellen och drogo der ut drottning Mechtild
och förde henne till jarlen i Sverige. Det var
under den väldiga striden mellan Danmarks konung
och erkebiskop och till en del såsom en följd
deraf, som detta giftermål kom till stånd. Danmarks
erkebiskop Jakob Erlandsen uppträdde nämligen i sitt
fädernesland med påfven Gregorii VII:s djerfva läror
om att konungamakten såsom verldslig vore underordnad
påfven och kyrkan och lånade sin glans af den, liksom
månen sin af solen. Kyrkans lag ginge framför landets
lag, emedan själen, till hvars frälsning kyrkan är
upprättad, gällde för mer än kroppen. Och på grund
häraf stod erkebiskopen emot sin konung som hans
bittraste fiende. Konungen var Waldemar Seiers tredje
son Christofer, och han föll i striden, såsom det
sades af förgift, då han begick Herrans nattvard. Det
skedde år 1259.
Konung Christofer hade i sin nöd vändt sig med bön om
hjelp både till Norge och Sverige. Birger jarl hade
redan hunnit till Blekinge, då underrättelsen mötte
honom om konung Christofers död. Derefter förändrade
sig förhållandena, och utsigterna för erkebiskopen
ljusnade. Han hade af Christofer blifvit insatt i
fängelse, men frigafs efter ett par år och fortsatte
oafbrutet striden äfven mot Christofers son Erik och
hans moder, Margareta Spränghäst eller "Svarta Greta,"
som hon också kallades till följd af sin mörka hy. Mot
dem sökte erkebiskopen uppväcka så många fiender han
kunde, och bland dem i första rummet naturligtvis
Abels son, men äfven den svenske jarlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
