Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXV. Holsteinska prinsessor i Sveriges Medeltidshistoria. Af St. - Fosterland. Af Reinhold Winter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Birger stod dock i ett vänskapligt förhållande till
det danska konungahuset, dels genom ett med Christofer
upprättadt fördrag, dels genom en trolofning mellan
hans son och den döde konung Eriks dotter Sofia. För
att nu förekomma jarlens uppträdande till förmån
för den unge konung Erik och om möjligt draga honom
öfver till den motsatta sidan, inledde erkebiskopen
giftermålsförbindelsen mellan honom och Abels enka
Mechtild.
Så firades samma år [1], som gamle grefve Adolf
dog i sitt kloster i Kiel, trenne bröllop i norden:
Waldemars och Sofias, den sistnämdas syster Ingeborgs
och konung Magnus’ i Norge, samt Birger jarls
och Mechtilds. Men om erkebiskopen dermed åsyftat
några fördelar för sig och Abels son, som han ville
hafva till konung i Danmark, så hade han fullkomligt
missräknat sig. Den kloke Birger lät icke locka sig
ur sitt lugn på gamla dagar för att inblanda sig i
de ändlösa tvisterna inom grannriket. Att Mechtild
gerna skulle
se sin egen son som konung i Danmark må väl icke
förtänkas henne, men att hon dervid sökt inverka på
sin man, det kan icke bevisas. Icke heller var jarlen
den man, som lät inverka på sig.
Hennes andra äktenskap blef icke långvarigt, Birger
jarl dog redan 1266. Men nog måtte hon hafva märkt
skilnaden mellan stormarna i hennes hemland och
lugnet i det land, som jarlen styrde. Den rymd af tid,
öfver hvilken hans namn står som öfverskrift, bildar
en leende ängd med sommarfrid vid sidan af oron och
bullret i Danmark. Ett tiotal af år hade dock icke
förflutit efter hans död, förr än striderna mellan
hans söner bjuda oss liknande taflor äfven från vårt
land.
Men Mechtild synes efter jarlens död hafva dragit
sig tillbaka till ett kloster i Holstein. Här lefde
hon ännu 1288, men säges hafva dött samma år. Båda
hennes söner med Abel voro då döda, och hennes
sonson Waldemar satt som hertig i Slesvig eller
Söder-Jutland.
St.
Fosterland.
Af Reinhold Winter.
Hvar vi än af ödet ställdes,
Hur den skiftats än, vår lott,
Om den ene fått bekymmer
Och den andre glädje blott,
Har en skatt dock blifvit gifven
Hvar och en, af samma hand;
Ty gemensamt är, för alla:
Ära, frihet, fosterland.
Fins ett hjerta, som ej klappar
Fortare vid dessa ord;
Fins väl någon, som ej älskar,
Glödande, vår fosterjord,
Som med kalla känslor drager
Bort från Sveriges fria strand –
Han är då ej värd att nämnas
Son utaf vårt fosterland.
Se vårt land, från nordens isar
Ned till sundets blida kust,
Då det binds i vinterns boja,
Då det ler i sommarns lust,
Se dess sjöar, fjällar, dalar,
Se dess stjernehimmels brand,
Och betyga med förtjusning:
Skönast är vårt fosterland!
Trefnad bor i dessa dalar,
Glädje bor på dessa berg.
Nordan gjuter mod i bröstet
Och på kinden helsans färg.
Glänsande, bland skogens furar,
Slingrar flodens silfverrand,
Och med djupa toner sjunger
Forsen om vårt fosterland.
Hör hur fliten träget verkar,
Lyss till hammarns täta slag
Djupt i jordens innandöme
Eller under högljus dag.
Hör hur under hvilan klingar
Högstämd sång kring härdens rand.
Fritt och kraftigt än, som fordom,
Går framåt vårt fosterland.
Om du äger makt och ära,
Om dig lyckan guld beskär,
Skall du likväl fattig vara
I fall du en biltog är.
Om af lyckans håfvor icke
Du har fått ett enda grand,
Är du rik, om blott du äger
Qvar ditt fria fosterland.
Mäktigt lefva fosterländska,
Stolta känslor i din barm,
Eldande ditt varma hjerta,
Härdande din starka arm.
Obetvungna än vi aldrig
Burit fjettrar eller band,
Och med glädje än vi skola
Kämpa för vårt fosterland.
Låt ditt öga endast skåda
Uppå häfdens rika blad,
Och du skall med tjusning finna
Ristadt in, på hvarje rad,
Någon bragd från fordomtima,
Af ett folk, hvars starka hand
Fört med ära våra runor
Blödande för fosterland.
Stora minnen till oss tala
Från en tid, som stridens var,
Då på blodbestänkta slätter
Svenska hären lagrar skar,
Då vår ovän lärde frukta
Göta lejons ram och tand,
Och då segrar, blodigt vunna,
Smyckade vårt fosterland.
Snillet många rika skördar
Bergat ock i säker hamn,
Och med vördnad utaf alla
Nämnas dessa stora namn,
Hvilkas ära ej befläckas
Utaf tårar, blod och brand
Och som alltid oförgänglig
Strålar kring vårt fosterland.
Öfver våra fjäll och dalar
Friden länge hvilat har.
Låt, o Gud, den samma blifva
Än i sekler hos oss qvar;
Låt ej någon ovän trampa
Våra fria kusters sand,
Och låt endrägt, frid och lycka
Blomstra i vårt fosterland!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
