Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 164 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Muskotnötträdet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Muskotnötträdet.

Om vi behöfde flera exempel på huru naturens
rikaste gåfvor kunna missbrukas i fåvitska
ägares händer, så skulle muskotnötens
historia lemna ett sådant. Liksom guldet, silfret
och ädelstenen aldrig bringat någon välsignelse
öfver de länder, der de anträffats, så har äfven
nöd och elände blifvit de blomstrande öars lott,
der muskotträdet sprider sin doft. Afund och
vinningslystnad hafva kämpat om den dyrbara varans
besittning; blod har flutit i dessa strider, och
under de främmande inkräktarnes våldslagar hafva
"kryddöarnes" befolkning nästan alldeles gått under.

Låtom oss sysselsätta oss ett ögonblick med detta
ämne, hvarunder vi skola meddela några upplysningar
angående muskotträdets natur – och må det tillåtas
oss att så litet som möjligt krydda anrättningen!

Muskotträdet (myristica moschata) uppnår vanligen
en höjd af tjugufem till trettio fot. Stammens bark
är temmeligen glatt, till färgen gråbrun och inuti
fylld med en gul saft. Bladen äro qvarterslånga,
helbräddade och på undra sidan skiftande i ljusare
grönt än den öfra. Om man söndersliter dem,
afsöndra de en aromatisk lukt. Han- och honblommor
äro hvarandra temmeligen lika, men de sednare sitta
vanligtvis enstaka. När fröfästet börjar svälla ut,
faller hyllet bort och snart visar sig i dess ställe
en päronformig frukt, hvars kött är mycket mjukt,
gulaktigt och ungefär en half tum tjockt. Detta
delar sig i två halfvor, och inuti visar sig nu
det skarlakansröda kärnhuset. Torkad, blifver nöten
hornartad, gulbrun ... men, hvarföre gå vidare, då
vi ute i köket kunna se en itusågad muskotnöt? Hvad
som möjligen fäster vår uppmärksamhet är att
fördjupningarne i den skrofliga nöten äro fyllda
med kalkmjöl. Detta härrör emellertid blott deraf,
att man, sedan skalen blifvit aflägsnade, inlägger
kärnorna i kalk för att skydda dem mot insekter och
hindra groämnet att utvecklas samt för att bevara
aromen.

Den egendomliga kryddlukten är typisk. På höga
ställen, der trädet växer, utbreder det en fin
aromatisk doft, och invånarne lefva i den tron,
att de mystiska paradisfåglarne,
hvilka antagas sofva i luften, på sådana ställen
hafva sin uppehållsort.

Muskotnötträdet.

Muskotnötens hemort är Molukkerna, i synnerhet
Banda-gruppen. Der blommar trädet och sätter frö hela
året om. Emellertid hade man muskot i Europa långt
innan portugisarne hade upptäckt Molukkerna; den kom
då karavanvägen öfver Persien och Arabien. Ännu på
Linnés tid kände man ingenting bestämdt om trädets
art och natur.

År 1619 bemäktigade sig holländarne Molukkerna,
och nu uppbjödo de allt för att tillförsäkra sig
monopolet å denna krydda. Afunden sträckte sig icke
allenast till portugisarne,
som äfven handlade med kolonialvaror, utan äfven
infödingarne blefvo föremål för de mest planlösa
och barbariska anordningar, för att betaga dem all
förtjenst af de vildväxande träden. Holländarne läto
nedhugga träden för att kunna odla dem under kontroll
på några få ställen. Frukterna af denna politik blefvo
emellertid för holländarne sjelfva ganska bittra,
ty jordbäfningar och stormar förstörde stundom helt
och hållet deras odlingar, och år funnos, då kryddan
icke kunde fås för penningar. Blefvo skördarne deremot
rika, så förstörde holländarne upplagen, för att ej
priset skulle falla. Sålunda brändes i Amsterdam år
1760 ett parti muskot, värdt sjuhundratusen riksdaler,
och vid Middelburg på Zeeland brände man en gång
så stora partier kryddnejlika, kanel och muskot,
att lukten deraf spred sig flera mil omkring.

Då företogo sig engelsmännen att plantera muskotträdet
äfven på andra öar. Detta inträffade sedan de år
1796 tagit Molukkerna i besittning. En odlare, vid
namn Joseph Hubert, gjorde den upptäckten, att ett
hanträd vore tillräckligt för hundra honträd. Han
utrotade derföre en stor massa hanträd, men lät i
stället ympa de qvinliga individerna med ettåriga
sticklingar. Dermed tog muskothandeln en ny flirt
och striderna om den dyrbara handelsartikeln kunde
nu öfverflyttas på ett långt fredligare fält –
på den naturliga, konkurrensens, arbetets och
företagsamhetens vidsträckta område.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>