Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Den segrande Venus" af Fogelberg. Af W. - Ett Dagbladsfrieri. Af Ebbe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nationalmuseum, bland hvars värderikaste konstverk de äro att
räkna. Man borde aldrig förgäta dessa och mängden
af likartade gåfvor då man talar om det kungliga
apanaget.
Det berättas, att utförandet af "Apollo
citterspelaren" skall hafva kostat konstnären mera
besvär och hufvudbry än de flesta af hans andra
arbeten, så att han flere gånger halft förtviflad
slutade upp med arbetet och sedermera ånyo grep
sig an dermed. Då Venus och Apollo voro färdiga,
strömmade emellertid allt hvad som fanns i Rom af
konstnärer och konstälskare till Fogelbergs atelier
för att beskåda dessa båda figurer, och man uttalade
allmänt sin beundran öfver det sätt, hvarpå han
löst den svåra uppgiften att framställa ett par
helleniska gudagestalter af en så ren och upphöjd
skönhet, utan att förfalla till imitation af antiken.
W.
Ett Dagbladsfrieri.
Vinet, i mitt tycke,
Mycke
Kärlek öfvergår.
Fredman.
Notarien X. hade ledsnat vid ungkarlslifvet och
beslöt att – "på detta nu mera ej ovanliga sätt"
– annonsera efter en maka.
"En ung, bildad man", så skref han, "söker en
följeslagerska genom lifvet. Hon bör äga en mindre
förmögenhet" – notarien ägde, i parentes sagdt, sjelf både
arbetsförmåga och framtid – "men framför allt
vara ung, älskvärd och i öfrigt besitta de egenskaper,
som kunna göra en man lycklig. Allt gyckel undanbedes.
Den största tystlåtenhet ..."
Ja, så ungefär stod der i annonsen, som klockan åtta
på morgonen utkolporterades med Dagbladet. Fram på
förmiddagen hade redan två biljetter inlemnats som
svar å "Allmänna Tidningskontoret".
X. genomläste dem flygtigt. Det gällde två möten
samma dag – det ena på aftonen, det andra redan
klockan elfva ...
Här var således ingen tid att förlora. Notarien
gjorde på en qvarts timma sin toalett, och klockan
hade nyss slagit elfva, då han inträffade vid den
breda trottoaren framför Operahusets fasad. Detta var
den utsatta mötesplatsen; den är rätt lämplig som
sådan, emedan folkströmmens vågor, som passera förbi,
sällan nå den lugna och beqväma trottoarens område.
Vid promenadens motsatta ända visar sig en smärt,
ungdomlig qvinnogestalt. Ah, det är hon! Hon närmar
sig. Förtjusande! Vid handen leder hon en ung flicka,
så lik henne, att man skulle kunna svära på, att det
är hennes yngre syster. Han beundrar hennes på en
gång fintlighet och fina takt att välja ett sådant
sällskap.
Nu viker hon af vid hörnet, passerar Kungsträdgården
och styr kosan mot Blasieholmstorg. Han följer efter,
kär upp öfver öronen. Men hvarthän? Ärnar hon sig
kanske till det af älskare och amatörer så omtyckta
Skeppsholmen? Nej – till Nationalmuseum, ser jag. Ah,
hon är genialisk! – Han efter, som skuggan.
De stanna i afdelningen för "Svenska skolan" inom
målarkonsten. Några reflexioner öfver "väderleken" –
på ett af H. Maj:ts landskap, och konversationen är
inledd.
Hon replikerar med verkligt intresse och stigande
förtrolighet. Flera musei-besökande närma sig. En
paus. Han har tillfälle att beundra den skära hyn,
de rika lockarne, den fint bildade handen ... ja,
nu drar hon handsken af – hu då! på venstra handens
ringfinger sitta tvenne "släta" ringar ...
Han skulle göra en anmärkning om skyarna på den der
taflan, men står sjelf, som "fallen från skyarna". Ett
par ord – så en paus – och åter ett försök att
fortsätta konversationen. Hans förvirring ökas. Med
intagande öppenhet berättar hon, att hon är en ung
fru från landsorten och med sin lilla flicka vistas
på ett kort besök i hufvudstaden.
Situationen blifver allt mera pinsam. Ändtligen tager
hon farväl under tusen komplimanger för hans artighet
som ciceron. Han skyndar med lättadt bröst ut i det
fria och som en pil till trottoaren vid Operahuset.
Den är tom. Hade han kommit för sent till
mötesplatsen, eller hade den verkliga brefskrifverskan
kommit ännu senare och fått vänta förgäfves? Svaret
vete gudarna allena.
Således – illusioner, endast illusioner!
Dock, det är sant: en biljett fins qvar. Der står om
"ett sammanträffande i afton å kungliga Operan",
logen n:o 00 fjerde raden (mycket bra! man är der
så ogenerad), "ett äldre fruntimmer till sällskap"
(alldeles comme il faut!).
Han skyndar till kungliga teaterns biljettkontor. En
biljett till logens första bänk fins qvar;
försäljerskan berättar, att två fruntimmer köpt de
återstående tvenne biljetterna.
Nu skulle han åtminstone ej komma "en Time for sent"!
Klockan tre qvart till sju satt han på sin post:
Logedörren öppnas ... der kommer någon –
det ser ut att vara en sjöman och hans käresta,
således ej hon! X. väntar med otålighet. Omsider
höras fruntimmersröster utanföre, nyckeln vrides
kring, dörren öppnas, och in träder – notariens
upppasserska, den gamla hederliga jungfru Christine,
och hennes nittonåriga dotter den täcka mamsell Hilma
... Men gumman är i qväll så "schangtil", som den
finaste krämarfru, och ej minst dottern är betydligt
"uppfiffad".
Ja, det är verkligen hon, som reflekterat på
annonsen. Hon är ju också rätt ’älskvärd’! ’Bildad’
är hon dessutom, ty hon förstår sig på tapisseri
och alla slags handarbeten – jag vill till och
med lemna osagdt, om hon ej genomgått en kurs i
skönskrifning. ’Och en mindre förmögenhet?’ frågar ni,
Ja, jungfru Christine, som i många Herrans år passat
upp och tvättat åt herrar, har derunder ’lagt upp’
en rätt vacker sparpenning; en gång hände sig till och
med, att en gammal ungkarl, hvilkens stöd hon varit,
på sin dödsbädd testamenterade till henne hela sin
qvarlåtenskap, hvilken gumman sedan realiserat för ett
belopp, som, inclusive räntan, ännu står ograveradt
i sparbanken.
En enda reflektion sade notarien allt, men han
satt stum af öfverraskning. "Åh, se goa herr
notarien här!" utbrast jungfru Christine, brytande
tystnaden. "Ja, jag kom verkligen något sent och
fick den här platsen", svarade X. utan att tänka på,
att hans nödtvungna osanning ej var riktigt lyckligt
hopspunnen.
Skulle han aflägsna sig? Nej, han måste
sitta qvar till pjesens slut, för att ej väcka
misstankar. Jungfru Christine fick sedan tänka hvad
hon ville. Stackars mamsell Hilma! – det var ändå hon,
som fann sig mest sviken i sina förhoppningar.
Ändtligen gick ridån ned efter sista akten, och
X. skyndade hem med lättadt bröst, för att hvila
efter dagens ansträngningar. Men dessförinnan gjorde
han ett högtidligt löfte, att aldrig bry sig om några
giftermålsannonser i Dagbladet.
Dock – hur lätt glömmer man ej alla goda
föresatser! Kanske beror detta derpå, att man så lätt
glömmer de motgångar, af hvilka man borde blifvit
vis.
Då notarien följande morgon vaknade, reflekterade han
med lugn och humor öfver gårdagens tilldragelser. Och
då han sedan på förmiddagen gick förbi det förrädiska
"Allmänna Tidningskontoret", kunde han ej motstå
frestelsen att göra en titt dit in, för att höra
efter ...
Der fanns verkligen ännu en biljett.
Den var skrifven på det finaste postvelin och med
en handstil, som ej lemnade något tvifvel öfrigt,
att deri härflutit från en ’verkligt bildad’
författarinna. Språket förrådde ej blott elegans,
utan äfven qvickhet.
Hon lofvade korrespondens och föreslog, att
kontrahenterna skulle mötas vid tolftiden på
förmiddagen på - - - gatan, midtför – ja lika godt,
men det var midtför en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
