Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett Dagbladsfrieri. Af Ebbe. - Första ångaren på Amazonfloden. (Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudstadens mera besökta restaurants. Mötesplatsen
var ’centralt belägen’, och detta passade ju bra,
tyckte hon, ifall annonsören bodde någonstädes ute
på Malmarne. Signalementet var ’någonting hvitt vid
venstra sidan’. Också hade X., då han på bestämd tid
infann sig, låtit en hvit linnenäsduk hänga ned –
rätt snyggt, men inte pråligt! – cirka sju decimaltum
från venstra ytterrocksfickan.
Han gick några minuter fram och tillbaka försjunken
i betraktelser öfver hvarjehanda. Ingen syntes ännu.
Händelsevis kom han att kasta en blick åt sidan in i
restaurationslokalen. I ett af fönstren varseblefvos
en del bekanta ansigten – aktör Y., underlöjtnant Z.,
ett par kamrater inom verket med flera, – som alla
nyfiket betraktade honom.
Hvad var anledningen? Skulle de hafva
upptäckt ... Det gick rundt omkring i hans hufvud.
Han behöfde ej länge sväfva i ovisshet, ty
etablissementets dörr öppnades och ut störtade hans
gode vän Y.
"Nu skall jag", utropade denne, "säga dig, bror
X., att vi inte längre vill ha’ nöjet att se
dig gå här occuperad af giftastankar, utan ..."
"Jag försäkrar –", replikerade X.
"Ja, inga försäkringar! ty vi hafva reda
på hela sammanhanget, och det är jag som skrifvit biljetten;
men det får du förlåta mig, ty jag kunde aldrig tro,
att du blifvit vriden i hjernan. Men kom nu ..."
"Men ... om ..."
"Inga men och om! Vi hafva beställt frukost der inne,
och de hålla just på att arrangera ett kuvert för
din räkning. Se så ja ..."
Och X. fördes i triumf in till sällskapet.
Fortsättningen är lätt att gissa. Situationen
blef på några ögonblick klar. Det var verkligen en
ypperligt arrangerad frukost. Vinet flödade, och man
drack vår vän notariens skål i champagne.
Icke alla dagbladsfrierier sluta så lyckligt! Och
– slutet godt, allt godt, säger ordspråket.
Ebbe.
Första ångaren på Amazonfloden.
(Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.)
"Vår fantasi, är icke den en flyttfågel, som drager
vida omkring?" – sade gamle herr Barkman i det han
drack några väldiga klunkar ur sitt toddyglas.
"Det är sant!" instämde hans systerson, fastän han
sällan tänkt sig utom sina egna eller sina grannars
husknutar och blott en gång i hela sitt lif företagit
en utflygt på några och tjugu mil en suite med
Stockholm som hvilopunkt.
"Jag har alltid varit en fantasi-menniska och mina
tankar ha’ gerna svärmat ifrån pol till pol."
"Jo jo, det är allt så", mumlade systersonen och
stirrade djupsinnigt i botten på sitt glas.
"Mången gång", återtog den gamle, "då jag i
Nord-Amerika vandrade omkring vid Platteflodens
stränder, drömde jag således också om söderns
urskogar. – Elfiero, spanioren, som jag ofta jagade
tillsammans med, talade gerna om dem. Aldrig kunde han
tillfyllest beskrifva detta kaos af ljus och skugga,
så egendomliga för dessa skogar, eller de brokiga
färgspel, som blända ögat, eller de vällukter,
som döfva sinnet. Der skjuta jätteträden upp i den
blåa rymden sina kungliga kronor, tamarinder och
fikonträd vexla med smärta palmer, mellan hvilka
quaresimaträdet höjer sina purpurblommor. Omkring de
stolta, raka stammarne slingra lianer en blomsterkedja
af silfrade, gyllene och emaljglänsande kalkar;
orchideer, med doftande blommor liknande fjärilar,
insekter och fåglar, höja upp sina fantastiska blad,
medan en glödande purpurmatta af skiftande fuchsier
blandar sig samman med jättestora grönskande eller
hvita bomullslika blad. Från marken och upp till
trädens kronor ser man som i en darrande trollspegel
tusentals olika blommor och frukter, mellan hvilka
jättelika metallglänsande fjärilar svärma omkring,
eller skaror af små kolibri, som likt fladdrande
juveler här och der slå sig ned, dessa fåglar, som
så väl förtjena sitt portugisiska namn: Beijarflor
(blomsterkyssen). Brokiga papegojor gunga på
lianernas yppiga girlander, apor hänga gycklande ned
mellan trädens grenar eller jaga hvarandra, medan de
tapprare stanna qvar och ösa öfver hvarandra ett regn
af blommor och blad. ’Tukano, tukano’, ljuder det
melodiskt från fruktträden, der några fåglar hålla
en festmåltid, en och annan fasan flyger lättskrämd
upp, ekorrar hoppa från gren till gren och snabbfotade
hjortar ila skyndsamt framåt, för att släcka sin törst
i någon källa, som sorlar under ett blomsterhölje,
i hvars närhet kanske en boa-orm ligger i försåt.
"Elfiero jemte en brasiliansk vägvisare trängde en
gång långt in i en sådan skog. De hade medtagit små
handyxor, dels för att dermed bana sig väg och dels
för att hugga märken i de förbipasserade träden,
på det att de skulle kunna hitta ut igen ur denna
blommande labyrint. Men som
nya skott och friska blommor ofta nog dolde de märken
deras yxor frambragt, gick återtåget så långsamt,
att natten öfverraskade dem innan de funnit någon
utgångspunkt. Med de sista solstrålarne slöto sig de
glödande eller mattskimrande blomkalkarne – ett nytt
växtlif börjades och nya blommor öppnade sina knoppar,
ur hvilka i luften utströmmade milda vällukter. Ett
klart månljus glindrade här och der in mellan träden,
vexlande med mörka, ogenomträngliga skuggor. I
stället för svärmande fjärilar och fladdrande kolibri
höllo jättelika mygg en surrande bal, millioner
lysmaskar ställde till glänsande fackeltåg, och
latern-flugan kastade sitt meteorlika sken omkring
sig och de skälfvande daggdropparne på blommor och
blad gnistrade till dervid och nattfågeln sjöng sitt
’vakaro, vakaro!’ ackompanjerad af pumans eller jaguarens tjut."
Här gjorde herr Barkman en paus i det han knackade
tobaksaskan ur en liten kritpipa samt stoppade den
ånyo, hvarefter han återtog: "Ja, så mycket är säkert,
vårt språk är alldeles för fattigt att till ett helt
intryck kunna sammanfatta de tusentals detaljer, som
förena sig om att göra dessa skogar så sköna. Men
jag vill ge dig ännu en af de bilder, som Elfiero
gaf mig derifrån.
"Ri-ne-va, den sorlande bäckens blomma, hade i sin
faders hydda framlefvat så många regntider som det
fanns fingrar på hennes moders händer. Lättfotad
som en hind hade Ri-ne-va ilat i skogen, dansat i
solnedgången och sjungit sånger till hvilka hon sjelf
funnit ord. Hon hade prydt sin hals, sina armar och
fotknölar med strandens musslor, eller virat dem med
kedjor af glänsande aptänder och smyckat sitt hufvud
med purprade quaresimablommor. I den förbiilande
floden hade hon speglat sitt anlete och smålett och
speglat sig om igen samt vinkat åt Sang-che-nan, den
unge höfdingen, att komma närmare; men då han kom,
flydde hon lättare, än när vinden ilar in mellan
busksnåren, der den försvinner – dock, vinden kan
kasta om – så ock Ri-ne-va. Plötsligen kunde hon
komma tillbaka igen: sjunga, dansa, le och fly.
"Men glädjens dag förvandlades hastigt i
sorg. Ri-ne-vas mor blef sjuk, hon låg orörligt
stilla. – Skulle hon gå bort från ’Sorlande Bäckens
Blomma’ till evigt grönskande nejder, der inga orkaner
finnas? – Så frågade Ri-ne-va; men fick ej svar på
sina frågor och skulle aldrig så få. Hon gaf till ett
gällt skri och lopp långt bort i skogen – en panter
kunde der gerna få sönderslita henne – hon ville
följa sin moder. Der fann henne omsider Sang-che-nan,
som jemte sin syster och bror sökt hennes spår. Men
Ri-ne-va ville icke tala, hon slet sina smycken från
hufvud, armar och bröst och trampade på dem. Då gjorde
Sang-che-nan och hans syskon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
