Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 157.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en annan ton, än då salig baron lefde, men
den tiden var Hallstanäs hans egendom och Julia hans
förra hustrus dotter – nu åter var Hallstanäs på sätt
och vis hennes och Julia hennes dotter.
Friherrinnan höll verkligen, nämligen på sitt sätt, af
Julia; men denna kärlek var icke någonting enkelt och
naturligt – utan en, af många olika känslor konstigt
sammanfogad praktfull, men artificiel tillgifvenhet
– eller en sådan, som poeterna hysa då de skrifva
tillfällighetsvers, eller vänner och bekanta när de
bereda någon en glad öfverraskning.
*
Vi följa ej med de unga på deras resa, men desto
hellre med friherrinnan, som skulle ordna allt för
deras återkomst på hösten.
Detta var just för ett så befallande lynne,
som hennes, att taga kommandot öfver betjening,
möbelsnickare, tapetserare, målare, instrumentmakare
och hela denna massa af tjensteandar, som anses
behöfliga för att ställa en våning i ordning. Det
varade veckor och månader innan allt detta kunde
vara färdigt, ty intet fick fattas, från den gyllene
ringklockan på bordet till laggkärlen i källaren och
linneskåpen i kökskammaren.
Friherrinnan var i oupphörlig rörelse och utdelade
åt alla håll befallningar. Hon eftersåg hvarje nubb,
som tapetserarn slog in i hvarje liten flik af alla
dessa ståtliga tyger, som öfverallt användes till
gardiner, dubbelgardiner och draperier. Hon satte upp
postamenter för de marmorbilder efter gamla mästare,
som Alexander ämnade köpa i Italien, ty en gipsbild
kunde aldrig komma i fråga i en våning, som beboddes
af ägaren till Hallstanäs löjtnant Semineoff och hans
"friherrinna".
Bref kommo och bref sändes.
Man kunde ej se någon innerligare förnöjelse än den,
då friherrinnan från sin son fick långa beskrifningar
på allt hvad det unga paret sett och hört och huru
de fått tala med furstliga personer, gamla diplomater
och mera kända litteratörer och konstnärer.
Alexander försäkrade, att Julia njöt i fulla drag af
allt detta herrliga.
Allt kostade en obetydlighet. Han hade för några
tusen riksdaler köpt taflor, men af – verkligt
konstvärde. Han hade till och med kommit öfver
några gamla, ytterst rara, sanna mästerverk, hvars
skönhet man blott i en viss belysning kunde se, men
som genom sin gråa färgton och de talrika sprickorna
i oljefärgen röjde, att de härrörde från en "gammal
mästare", hvars namnchiffer i ena hörnet och andra
kännemärken – som blott sanna konstkännare kunde få
reda på – röjde den skola de tillhörde, nämligen
den italienska.
"Ack! Alexander är en varm och upplyst konstvän",
suckade friherrinnan då hon såg huru pengarne gingo
åt.
Men Hallstanäs ger många inkomster, tröstade sig
friherrinnan, som i sitt första gifte icke just haft
rikedomen att röra sig med och som, oaktadt all denna
nya modersglädje, icke kunde resonera sig från en
viss sparsamhetsanda, hvilken dock icke gjorde sig
gällande vid hennes egna arrangemanger; men, min
Gud! det var för de kära barnens skull,
och rådet tänkte alldeles som friherrinnan.
*
Närmare mot hösten återkommo de unga från sin
sommarfärd – just som löfven började falla började
de sitt hemlif och togo sin ståtliga våning i
besittning. Allt var i ordning – Julia hade ingenting
att tillägga och ingenting att borttaga. Huset
hvimlade af betjening och publika nöjen omvexlade
dag från dag i en oafbruten ström, som sköljde
bort den lilla matjord, som ville omsluta de späda
rotskotten af huslig lycka, som ville slå rot, blott
den finge. Man "såg folk", och vänner fick det unga
paret mera än de behöfde. Hvarje liten anledning gaf
upphofvet till en fest – än var det detta, än något
annat, som skulle begagnas som skäl för bjudningar,
utfärder och privata tillställningar af alla slag,
och öfverallt lyckönskade man friherrinnan att hafva
en sådan son och en sådan sonhustru, som hade så
mycket från sin utländska resa.
Bilderna beundrades – konstkännare kommo liksom
uppvuxna ur jorden dit för att beundra och himla
sig öfver de grådaskiga, spruckna taflorna, som
prydde salongen. Men alla observerade, att den
unga friherrinnan icke syntes dela den allmänna
förtjusningen. Dock! hon var uppfödd på landet och
hade således aldrig fått alla dessa intryck, som
ligga till grunden för konstkänneriet. Blott i ett
fall tycktes äfven hon hafva varit hänförd och det
var af den italienska sången. Hennes milda ögon fingo
en egen glans då hon kom att nämna Leonida Cessi –
Neapels förnämsta sångerska den tiden. Hon hade tjusat
den unga bruden – hon hade berusat henne med toner.
*
Men påföljande år inträdde en viss stillhet i
huset. Gästerna blefvo ej så talrika som förr, hvarför
också löjtnanten nästan aldrig var hemma, och då han
kom, var det efter någon lucullisk supé och midt i
natten. Alexander hade öfvertagit alla affärerna –
han hade sina skäl att ej längre "ligga i händerna"
på rådet – eller det, att han från sin ungkarlstid låg
i händerna på många andra både herrar och fruntimmer.
Han blef af de sednare ordentligen brandskattad.
"Jag skall taga mina arma barn, ett i hvardera
handen", yttrade en mörklagd, lysande klädd qvinna,
som med blixtrande ögon ställde sig i hans väg. "Jag
skall taga med mig mina faderlösa barn och gå till er
hustru – hon skall veta huru ni bedragit mig – ni,
den falskaste orm som någonsin smög sig fram bland
blommorna och förgiftade dem alla med er andedrägt
– hon skall få veta huru ni bedragit henne och
hur hennes förmögenhet användes för att mätta edra
vänners omättliga girighet eller njutningslusta. –
Ja! vill ni?"
"Men jag gaf er ju en betydlig summa innan jag gifte mig."
"Jaså, du tror dig med en dylik lumpen summa, som
kunde passa en knodd eller fattig trashank, men icke
ägaren af Hallstanäs’ omätliga egendom, ha’ köpt dig
fri – nej, barnen måste ha’ vård och jag något att
lefva af – vill du?"
Och Alexander ville, det var naturligt.
Men der hemma i den praktfulla våningen glindrade
inga ljus i kronorna – det var tyst och öde i salarne,
men i ett rum mot gården brann en lampa på bordet och
en ung qvinna satt der inne med ett barn i knäet och
gladde sig åt när det räckte de små händerna efter
silfverskallran, som farmor skänkt lilla Leonida,
ty så fick hon heta efter signora Leonida Cessi,
den unga friherrinnans enda italienska förtjusning.
Julia var omöjlig att öfvertala – inga "förnuftsskäl"
verkade på hennes "halsstarrighet" att tvärtemot
både sin svärmors och husläkarens råd och sjelfva
Alexanders allvarliga önskan sjelf fostra sitt
barn. Det var med en mor, slägten och konvenansen här
kom att strida och förlorade i den kampen allt sitt
inflytande. Julia närde sitt barn i sin egen famn
och lät ingen främmande hjelpa sig i sina ljufva
mödor. "Det är mitt barn, lilla Leonida", sade hon
till svar på allt hvad svärmodren och mannen androgo.
Denna tystnad fortfor nära ett helt år, innan
"friherrinnan Alexander" eller rättare friherrinnan
von Lützow åter öppnade salongerna och våningen åter
blef eklärerad. Nu var väl Julia visibel, men deremot
saknade man som oftast Alexander sjelf. Han tycktes
ej mera road af bjudningar der hemma, utan ställde
hellre till små ungkarlsbjudningar på Djurgården,
under det att hans mor och Julia, så godt de kunde,
"lekte främmande" med damerna inom societeten. Det
säkra var emellertid, att om ej friherrinnan Lützow
varit, hade husets "anseende" icke kommit att hållas
uppe, ty hvarken löjtnant Alexander eller hans
friherrinna syntes vilja det.
Der var således vanligen ganska tyst och stilla utom
då unga friherrinnan satte sig vid fortepianot eller
då lilla Leonida lät höra af sig.
Några år förrunno på detta sätt utan någon förändring.
Alexander var sällan hemma och då han var det tycktes
humöret tungt.
"Det är kuriöst nog, lilla Julia, att alla dina
fantasier på pianot låta som ’Dagen ifrån oss skrider’
eller ’Nu hvilar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0194.html
