Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. häfte sid. 157.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela jorden’ eller något som låter af psalm eller en
klagovisa att föresjunga på fyra strängar."
"Lilla Julia bör spela något muntert för Alexander
då han kommer hem", sade enkefriherrinnan.
"Ja, det vore roligt; men j sen allihop ledsamma ut –
mamma också ta’r på sig kyrkminen. Det är en sorts
kloster i vårt hus."
"Du är ju så sällan hemma", sade Julia mildt.
"Ja, det är klart, der man har rätt grundligt tråkigt
vistas man ej gerna."
"Hvad roar dig då?" frågade Julia – "hvad roar dig
i ditt hem?"
"Åh jo, man kunde väl hitta på något – vänta – ja om
den saken skola vi rådgöra, Julia, – Mamma får inte
vara med."
Påföljande vecka var stor bjudning hos friherrinnan
Alexander. Husets alla förnäma umgängesvänner,
betitlade och ordensprydda, trängdes i salongerna
och några obetitlade litteratörer och konstnärer voro
bjudna – för att roa sällskapet. En litteratör hade
skrifvit poetiska fägneverser till gamla friherrinnans
lof; ty det var hennes födelsedag (hvilken, nämdes
naturligtvis icke) och en af scenens artister skulle
deklamera detta vackra som sades om en oförvansklig
ros, ’som flyttades från Newans strand så herrligt
grön till ängarne vid Hallstasjön’.
"Hvad säger min baron", yttrade rådet, som väl
var med på bjudningen, men som var utesluten från
förvaltningen och derföre långt ifrån fann familjen så
"älsklig" som i förra tider.
Han hade af all sin håg arbetat på giftermålet,
emedan han antog, att en så vårdslös menniska
som Alexander skulle lemna allt vind för våg åt
rådet, men de många affärerna från ungkarlstiden
ville löjtnanten icke förvara i ett så "gistnadt"
kärl, som rådets tystnad. Han måste således sjelf
öfvertaga affärerna och alla säkerhetshandlingar och
papper ur rådets hand. Rådet fick ett ganska vackert
briljanteradt guldur och ett par tusen riksdaler,
men hade hellre velat sköta affärerna.
"Hvad säger min baron", yttrade rådet till en lång
och smal herre med ett blekt, långlagdt ansigte och
tunnt hår, inspänd i ovanligt trånga kläder och med
platt bröst.
Denne smålog sarkastiskt – "Ha! hvad jag säger –
men, apropos, har ni, herr råd, sett huru ett ljus
bär sig åt när det brunnit ned i pipan."
"Ja ha, ja ha!"
"Men det slutar med att plötsligen flamma upp i en
stor låga och snart derpå slockna. Det gifves fortyner
som brinna ned i pipan."
"Ja visst – ja visst!"
Vid den splendida festen var allt munterhet och
glädje. Alexander var alldeles vild af glädje och
svalkade sig med champagne och isvatten, men Julia
såg ej glad ut. Endast då hon kom in ledande sin
då treåriga Leonida vid handen och alla beundrade
och ville smeka den lilla, vackra dockan, som för
tillfället var klädd i en grekisk fantasidrägt,
smålog hon med glädje i blicken.
"Det syns", yttrade en gammal nåd med lång, krokig
näsa, som tycktes röra på sig då hon talade – "det
syns att friherrinnan icke har någon vän mera än sin
lilla engel – Ja, barnet är också verkligen vackert,
stackars, stackars barn!"
"Den der blir ett godt parti med tiden – dumt att man
då är för gammal", yttrade en mager herre med hvit
åtspänd halsduk och stora nedvikta kragar.
"Det är tu tal om det", mumlade en annan.
"Hva ba? – ja, om det går rasande, så vore det
ej underligt – han har i flera år lefvat som ett
vilddjur – jag har varit med några gånger – men så
mycket är det, att Alexander kan arrangera bra och
har fin smak. Det duger ej att komma med dåligt vin
– nej, han har den stora förtjensten, att han icke
förgiftar sina vänner med uselheter."
"Han har haft den stora förtjensten, men hädanefter
behöfver man icke att riskera."
"Och ändå, hvilken briljant framtid med en ung, vacker
hustru och en stor förmögenhet; men man påstår, att
frun skall luta åt läsarehållet och icke vill lefva
med i verlden – kan ej undra på att karlen ledsnade
vid hemmet. Nej se huru det lilla helgonet koketterar
med sin lilla flicka – och alla beundra barnet. Ja,
ett rätt vackert barn, men – apropos
– jag såg i skärgården der jag i somras badade –
för en gammal åkomma, som – nog af – der
fanns en fiskares dotter, som var verkligen
skön, ja – men inte kurtiserade nåderna henne.
’Ett vackert, snällt barn’, läspade alla, men utom
några Ehrenkrooks karameller, som gamla friherrinnan
von der Rigel gaf henne – ett varmhjertadt
fruntimmer – friherrinnan. –"
"Har så varit", yttrade magra baron med platta
bröstet – "från ungdomen, man har åtskilliga små
berättelser från den tiden då salig baron von
der Rigel, fastän gammal som gatan då han gifte sig,
måste vara på supéer och assembléer till långt ut på
natten, då vanligen gubbstackaren hade igenslutit
sina argusögon och sof de oskyldiges sömn under
det att friherrinnan – firade – triumfer – jag säger
triumfer."
"Emellertid är gumman treflig", återtog den andre,
"och gaf flickan karameller och – exemplet smittar
– jag gaf henne af mina pressade fikon, som jag
begagnar. Fikon äro helsosamma, jag äter alltid sex
hvar afton då jag lägger mig och sex på morgonen,
hvarpå jag dricker ett glas friskt vatten och ta’r
mig en timmas rörelse – i ur och skur, det stärker
kroppen; men för att återkomma till fiskarflickan, så
var hon vacker som en engel och med ett par oskyldiga
ögon, riktigt blå dufvoögon. Riktigt synd att hon
icke tillhörde societeten, utan sprang der barbenad
med det gullgula, lockiga håret böljande öfver de
små runda axlarne.
"Jaså! det är förbi – nå ja, då får man några supéer
mindre, litet mindre ostron och tryffel – och legymer
– de hafva alltid varit särdeles goda här – rena i
smaken och utan dessa tillsatser, som gamla prostinnor
på landet anse för non plus ultra i kokkonst."
"Ja, legymer skola hafva sin rena växtsmak och köttet
vara saftfullt och blodigt", sade baronen med platta
bröstet.
"Jag tror minsann att herrarne äro inne i
kokkonsten – ja det är just också min kasus."
Detta yttrades af en ung, men temmeligen korpulent
herre med stora polisonger och isterhaka, som
af alla menniskor kallades Kristoffer. "Det är
just min kasus. När jag en gång reste med gubben
presidenten, kommo vi i riktig klämma att få mat der
nere i Småland, der den fås om ’man matsäck har som
duger’. Hvad befaller onkel, sade jag till gubben."
"’Några ägg, men löskokade.’
"Jag beställde löskokade ägg – ty ägg är det enda
man kan få snyggt der nere i gästgifvarehålan i
Småland. Nå hvad hände? Jo, mina herrar – när den
tjocka ’dultan’ till piga kom, voro äggen hårda
som slungstenar. Om kung David slagit ett sådant i
planeten på Goliath, så hade han dött – som en torsk,
som man plär säga, ha, ha, ha! – men, för att sluta
berättelsen – presidenten sade – ’Detta är förgift
– förstår du dig Kristoffer på att koka ägg?’ Ja –
och jag gick in i köket – Jag vill ej nämna huru der
såg ut, och så kokade jag upp vatten."
"Kokade du sjelf upp vattnet?"
"Ja bevars, och när det var sjudande, nedlade jag
äggen och räknade två och en half minut, då jag upptog
dem och spolade öfver dem med kallt vatten. De blefvo
lagom. Presidenten frågade mig huru jag lärt mig
konsten.
"Jo precist två och en half minut – då stelnar
halfva hvitan, men gulan ligger frisk och gul –
det är delikat.
"Jo, jo, mina herrar, man har sina små kunskaper
i kokkonsten, men kanske jag afbröt något samtal –
här är en viss förstämning, och den ende som är något
högljudd är värden sjelf."
"Han dricker glömskans bägare", anmärkte baron.
"Jaha, jaha – ja, ja! jag har hört ’glunkas’, men
det är icke kungsord allt hvad drottningen säger."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
