Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXV. Holsteinska prinsessor i Sveriges Medeltidshistoria. Af St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ännu ett bevis för det goda minne, hvari drottning
Helvig lefde, och måhända synnerligast hos allmogen,
hos "den fattige bonden" såsom denne nämdes och
nämde sig sjelf gent mot herremannen, riddaren,
hvilken vanligen kallades "stränge herr riddare" –
torde kunna hämtas ur en dansk folkvisa, som äfven
sjöngs i Sverige och som låter drottning Helvig gifva
sin dotter Ingeborg råd, när denna skulle draga till
Danmark som detta rikes drottning.
Det var den svenska drottning,
hon tog sin dotter att lära:
"skall du blifva drottning i Danmark,
låt ej bonden öfver dig kära!"
I bedjen väl för dem, som kronan skola bära!
"Och skatta du icke den fattige bonde
allt intill den kjortel grå!
[1]
fattas dig anten silfver eller guld,
så kan du det väl få."
I bedjen väl för dem, som kronan skola bära!
"Jag var uti din faders land
i femton år [2] med ära;
den är ej fattig, den är ej rik,
som något skall öfver mig kära."
Med sådana grundsatser, hvilka äfven utmärkte dottern
Ingeborg, så att hon i Danmark vann allas pris och
med skäl kunde af rimkrönikan nämnas: "Danabot", – med
sådana grundsatser är det klart, att drottning Helvig
skulle vinna det svenska folkets kärlek. För öfrigt
är det att märka, det bondens väl äfven låg konung
Magnus högt om hjertat, såsom hans tillnamn antyder.
De råd, som drottning Helvig lemnade sin dotter
och som man väl kan antaga hafva varit den ledande
grundsatsen för henne sjelf i hennes uppfattning
af sina pligter, eftersom det var, så att säga,
den rådande tonen vid konung Magnus’ hof, de gjorde
henne kär för folket, medan hon lefde, och hennes
minne efter hennes död, fast det nu i det närmaste
hunnit förblekna. Lugn och goda dagar hade dock icke
heller hon, om icke så länge den kraftfulle konungen
lefde och medan hennes söner växte upp under den lika
kraftfulle marskens, Thorkel Knutssons, vård.
Ett par år efter Helvigs ankomst till Sverige fick
hon göra bekantskap med det stränga och hårda i
det svenska lynnet. Hennes fader grefve Gerdt kom
då på besök till Sverige, och drottning Helvig for
honom till mötes till Skara, åtföljd af sin herres
gunstling Ingemar Nilsson Skjalg. Fader och dotter
möttes på ett slott, som långt för detta upphört
att finnas till, men hvars lemningar af vallar och
grafvar man dock ännu kan skönja. Det låg söder om
Skara och bar namnet Gälaqvist. Att döma af dessa
lemningar synes det hafva utgjort en fyrkant af högst
100 alnar. Mellan Gälaqvists ruiner och staden byggdes
sedan mot slutet af 1500-talet kungshuset Skaraborg.
Återseendets glädje var stor, men af kort
varaktighet. Fyra af rikets förnämsta herrar kommo
med sina följen till slottet, dödade Ingemar Nilsson
och togo den främmande grefven till fånga. Drottning
Helvig lyckades undkomma till ett närbeläget
kloster. Anledningen till detta uppträde är att söka i
den ynnest, som Ingemar Nilsson njöt hos konung Magnus
och som de mäktige svenska herrarne, hvilka voro på
närmare eller fjärmare håll konungens fränder,
icke kunde lida.
Detta hade de rent ut sagt både till konungen och till
gunstlingen, men hvarken den förre eller den sednare
fastade något afseende dervid. Stora Rimkrönikan,
hvars förste författare icke lefde längre bort,
än att han kunde tala om män, som ännu på hans tid
lefde och mindes konung Magnus och således äfven
dessa tilldragelser, anför ordalagen i de missnöjde
herrarnes yttranden så väl till konungen, som till
herr Ingemar. Till den förre sade de: "I gören det af
högfärd, att I älsken utländska och ej oss!" – Till
herr Ingemar sade de: "Herre, I skolen det förstå, att
vi äro jemndugande män med eder, vi vilja gerna veta
hvarföre han drager eder öfver vårt hufvud; vill han
ej återvända, så skall man innan ett år är till ända
både höra och se, att der skall äfventyr efter ske."
Herr Ingemar svarade tvärt: "I hafven klagat på mig
inför konungen och talat sådana ord, att I hellre
måtten hafva tegat; att han hafver mig ljuf och kär
framför eder, det tackar jag honom och icke eder för;
faren I fort med eder vrede, jag hoppas, att det icke
skall eder båta!" Om nu året gick efter detta samtal,
eller om det var förr eller senare, det veta vi icke,
men när den stolte gunstlingen med drottning Helvig
kom till Gälaqvist, inträffade den nyss beskrifna
händelsen. Rimkrönikan låter oss vidare förstå den
förskräckelse, som fattade drottningen samt hennes
längtan att återse sin fader och hennes ångest,
att något ondt skulle honom vederfaras.
Magnus lyckades med goda ord att blidka sina uppretade
fränder, så att han fick sin svärfader fri, men
han var icke den man, som glömde en oförrätt. Någon
tid derefter på samma slott, Gälaqvist, tilltalade
han mördarne och sporde dem till, "om de mindes det
öfvervåld, som de här föröfvade då drottningen måste
fly för dem och de togo grefve Gerdt, hennes fader,
till fånga". De togos nu i sin ordning till fånga och
fördes till Stockhom, der de dömdes till döden och
halshöggos, det var den 20 Augusti 1280. Såsom de
der "stämplat mot landets konung och hans män, hvilka
utgjorde en del af hans hopp", indrogos äfven så väl
deras egna som deras hustrurs gods till kronan.
Tilldragelsen på Gälaqvist, huru upprörande den än
i första ögonblicket syntes, var dock ett intet i
jemförelse med de sorger, som längre fram väntade
drottning Helvig, sedan hennes herre och konung
väl gått till hvila och sof i ro i Gråmunkarnes
klosterkyrka i Stockholm, och sedan äfven hans
vän, den redlige, stränge, kloke och ridderlige
Thorkel Knutsson ej mera fanns till. Med hans död
börja egentligen sorgerna falla som tyngst öfver
drottningen. Thorkel Knutsson föll ett offer för de
begynnande striderna mellan hennes söner, Birger,
Erik och Waldemar – strider, hvilka skulle sluta med
den äldste sonens landsflykt och afsättning och de
yngres sorgliga ändalykt på Nyköpings slott, der de
ihjelhungrade efter att hafva blifvit tillfångatagna
af sin broder, Birger.
Vi hafva ej att här skildra dessa strider, vi vilja
blott liksom "mellem Slagene" söka, så vidt möjligt
varit, samla till ett de få drag ur drottning Helvigs
historia, som de sparsamma källorna låtit komma till
våra dagars kunskap. [3]
Hvarest drottning Helvig framlefde sina dagar efter
konung Magnus’ död, veta vi icke, men antagligen var
det i hennes lifgeding på Dåfö i Westmanland. Huru
högt förtroende konung Magnus hyste för henne, torde
i någon mån framgå deraf, att han gjorde henne till
en bland verkställarne af sitt testamente. Något
inflytande på de handlande personerna ägde hon
dock derföre icke. Dessa stodo henne dock mycket
nära. De voro hennes egna söner, hvilka kifvade med
hvarandra och voro i färd med att af Sveriges rike
göra trenne. Den som mest under dessa brödrastrider
led, det var den, som låg den gamla drottningen mest
om hjertat, nämligen bonden, men hon förmådde intet
öfver de mäktige, hon kunde blott bedja i tysthet
och gråta.
Då efter den upprörande tilldragelsen på Håtuna
och, sedan Birger sluppit ur sitt fängelse, striden
gick lös öfver land och rike, ser man ingenstädes i
häfderna till drottning Helvig, men sedan förlikningen
var ingången 1310 och fred och ro skulle råda i
landet, då möter hon oss igen. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
