Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXV. Holsteinska prinsessor i Sveriges Medeltidshistoria. Af St. - Till lands och sjös. Resebeskrifning af E. Sehlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Holma gård vid stranden af Mälaren i Barkarö
socken, som vi finna henne omgifven af sina söner och
sonhustrur. Det var vid midsommartiden år 1311. Då
var allt godt och väl och mycket skämtades mellan
svenner och tärnor utan att någon kunde ana hvad som
framtiden bar i sitt sköte.
Hvad derefter skulle ske
det visste alla litet af,
men hämden spann redan sin spånad i hjertats djup,
och sex år derefter inträffade Nyköpings gästabud,
konung Birgers flykt och hertigarnes död i Nyköpings
slottstorn. Ytterligare inom ett halft årtionde var
Birger död och hans son, den raske, ridderlige och
hoppgifvande Magnus halshuggen, och då stod
drottning Helvig ensam qvar med hertig Eriks små barn,
den till konung utvalde Magnus och hans syster Eufemia
vid sin sida.
Då var det tyst omkring henne, der hon stod och såg
tillbaka öfver skiftningarne i ljus och mörker under
ett halft århundrade, och ur tystnaden stego manande
minnen till henne, hvilka vinkade mot framtiden, om
hon kunde med bön besvärja ofärden att vika tillbaka
från sonsonens stig.
När hon dog, vet man icke, men många år öfverlefde
hon icke de förfärliga tilldragelserna i Nyköping. I
ett bref utfärdadt af svenska rådet från Skara den
14 Februari 1326 nämnes hon såsom död, då hennes
morgongåfva Dåfö med underlydande härad, städer och
gårdar öfverlemnas åt hennes svärdotter hertiginnan
Ingeborg.
St.
Till lands och sjös.
Resebeskrifning af E. Sehlstedt.
V.
Jag ropte på min sångmö och hon kom,
Jag tog mig dristighet att henne fråga:
Hvarför hon Köping glömt att tala om
Och gått baklänges i det kronologa.
"Hon borde vara mera attentiös
Och ej med nycker och med hafs mig plåga".
Då blef hon stum och stött, min lilla tös,
Och gjorde blott en piruett och nös.
Om läsarn något tvifvel skulle hysa
Om sanningen af hvad jag här har sagt,
Så får jag härmed äran att upplysa,
Att ljuga är hos skalderna bortlagdt.
Att sånggudinnor också kunna nysa,
Som andra gudar, är komplett exakt.
Dessutom fins bevis i den upplysning,
Att åskans dunder är blott "Jofurs nysning".
Försont med sångmön vill jag nu berätta
Hvad hon har glömt att registrera in:
Att Köping kan som landsorts-stad man sätta
I bredd med dem, man skådat någonsin.
Den skämtvis hette "Laglösa" för detta,
Det är historiens uppgift och ej min.
Dess äldsta namn "Lagköping" bäst ni hittar
I Illustreradt Sverige, om ni tittar.
Dess gamla slott och fästen ligga öde,
Dess Köpingshus, dess Gränsborg och dess Strö.
Men om vi något litet oss bemöde,
Och ej vår forsknings-lust är allt för slö,
Så kunna vi utaf de fordna döde
Se vålnader ännu – och sedan dö.
Ty man kan se, om än en smul i sender,
Ruiner här och der på Köpings stränder.
Nu är emellertid ej tid att hvarken
Om forntid snacka eller den och den.
Jag steg i land, som Noach utur arken,
Förnöjd att torrskodd stå på land igen.
Jag bjöds på sexa uti Adams-parken
Och der var gräddan utaf gentlemen:
Borgmästare, baroner och patroner
Och mat och bålar, tal och messingstoner.
Se’n var det konsten att sig rekreera,
Ty dagen efter har sitt egna kraf.
En skog af lärkträn jag besåg med mera,
Arboga-tåget och von Scheeles graf.
Guds långa dag användes att flanera,
Då gästfriheten någon rast mig gaf.
Jag gjorde resor, både små och stora
Med Hallbergs Alva och med Sjöbergs Flora.
En vacker afton var jag till Kungsör,
Fast ej min mening var att länge bli’ der.
En promenad till kyrkans höjd jag gör
Och ville kyrkans inre se omsider.
Men presten messade derinnanför
För öfnings skull till kommande högtider.
Jag bultade, men nådens dörr var låst,
Och jag fick stå derutanför i blåst.
Af kyrkans inre såg jag ej ett dugg,
Och med mitt öde fick jag mig förlika.
Pehr Frestare[1] jag såg uti en glugg,
Hvari jag obligerades att kika.
Jag till hotellet gick och fick en mugg
Och såg ett konstigt äppelträd tillika
Och hörde i bersån vid glasens klang
En ganska vacker sång af patron Lang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
