Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturens bibel - Blommornas drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till myrorna och bien sällar sig en insekt, som
tydligen härstammar från den tertiära perioden och
tyckes hafva lånat sina färger af blommorna. Det
är fjäriln. Han är den sistfödde bland insekterna
och slutar raden af deras oöfverskådliga krypande,
gående och fladdrande slägten.
Fjärilns tillvaro är förknippad med märkliga
omständigheter. Såsom larf bibehåller han
ännu de äldre insekternas omåttlighet och
detta visar sig äfven genom hans käkbyggnad.
Liksom dessa förtär han äfven fasta ämnen,
angriper träd och söndergnager bladen.
Fjäriln sjelf har ingenting som påminner om den
förra tidsåldern. Det finnes icke ett spår af käkar
eller tänder, till och med gadden felar. Fjäriln
behöfver dem icke. Fyra stora flata vingar, ett
långt sugrör för att läppja "blommornas
själ", det är allt hvad han behöfver.
I denna öfvergång från larf tillpuppa
och från puppa till fjäril ligger icke blott den
vanliga sinnebilden af en öfvergång från lif
till död och odödlighet; denna förvandling
innehåller jemväl en förkortad historia af
hela den lefvande naturen, från den första
tidsålderns trädkrypare till luft- och blomverldens
vingade varelser.
Fransmannen Quinet drager af detta förhållande
en intressant slutsats. Om, säger han, vissa
djurs instinkter äro oss oförklarliga, så härrör detta
deraf att de antagit sina vanor under för oss okända
förhållanden och tidsperioder. Kamelen, med sin
förmåga att uthärda törst och att medtaga
vattenförråder för många dagar, skulle alltid återkalla
föreställningen om en vidsträckt, torr sandyta,
äfven om öknarne försvunne. Svalan väcker
vårt intresse genom den förkärlek hon
hyser för menniskoboningarne; men detta beror på
att sjelfva hennes skoglösa fädernesland anvisar
henne att bygga och bo bland klipporna. Våra
städer äro för svalan ett annat Senegal, våra
hus klippblock, våra fönster klippremnor.
Hon säger oss genom beständigheten i sina
vanor huru hennes fädernesland är, och Quinet
menar, att hvarje djur skulle säga oss det samma,
om vi blott egnade en närmare undersökning åt
detta håll. Han hänvisar på t. ex. åsnan,
som måste härstamma från öknen, emedan
hon skyr de minsta vattensamlingar.
Några arter bin finnas, som icke
bygga af vax eller blomämnen, utan af jord
och sand; dessa tyda på en verldsperiod, då
ännu inga blommor funnos. Murbiet (Apis muraria]
har en slags barbarisk instinkt och en
elementär byggnadskonst i jemförelse med våra
tama bin; dess lerceller och murade nästen
förhålla sig till de sednares ljusa, guldgula
celler såsom bland menniskorna stenåldern till
bronsåldern, eller såsom nykaledoniernas hyddor till
de civiliserade folkens palats och städer.
Är detta riktigt, så kan man äfven förklara de olika
kasterna i myrstacken med deras olika lefnadssätt
och sysselsättningar: drönare, arbetare, ammor,
proviantörer, timmermän, jägare, – herrar och
tjenare. Men här stöta vi på en ny gåta, den
underbaraste inom hela insektverlden, nämligen hela
arter af myror, de rödgula och de blodröda, hvilka
äro oförmögna att uppsöka eller ens njuta den näring
ur växtverlden, som de behöfva. Man har gjort den
observationen att de, öfverlemnade åt sig sjelfva,
skulle dö af hunger, äfven midt i ett öfverflöd af
blommor och honung.
Hvad göra de då? De förstå att reda sig på det
enklaste sätt: de röfva ägg från en annan myrart,
den svartgrå muraremyran,
hvilken känner konsten att insamla växtsaften
och fånga bladlössen, dem de mjölka. De röda myrorna
gömma nu larverna och uppfostra sina unga fångar, de
svarta myrorna, hvilka sedan utdistillera blommornas
sockerhaltiga saft, till föda åt sina herrar,
eller bygga deras boningar. Så stor är de sednares
oskicklighet, att de icke ens kunna använda födan,
utan den måste stoppas dem i munnen. Man kunde
derföre med Huber kalla de svarta myrorna för de
rödas slafvar, men namnet passar blott delvis, ty
under det menniskan kan lefva utan slafvar, är det för
ifrågavarande myrslägte omöjligt att existera, om det
icke hölle de svarta arbetaremyrorna i sin tjenst.
Huru skall man nu förklara denna gåta, som gäckar alla
den lefvande naturens lagar? Quinet löser den genom
att i de blandade myrsamhällena antaga representanter
af olika epoker och låta de skilda kasterna angifva
den organiska naturens olika tidsåldrar.
Den rödgula myran, liksom den blodröda, är vanmäktig
gentemot den närvarande verlden, emedan hon här är
en främling. Båda hafva sin tillvaros rötter i en
period, då blommorna ännu saknades och således ej
kunde lemna dem någon föda. De skulle länge sedan
hafva utdött, om de icke vetat begagna sig af en
annan art, som fyller den nuvarande verldens kraf;
genom dessa lifegna kunna de existera i en verld,
den de icke mer tillhöra, och sätta sig i förbindelse
med en vegetation, hvilken är helt annan än den, under
hvilken de började "lifvets strid". I den hårdnackade
kampen för sin tillvaro hafva de gamla instinkterna
upplöst sig i en enda, nämligen den att förskaffa sig
nya organ, hvilka uppsupa åt dem saften ur växter,
som de icke känna. Allt detta beror således icke på
en tillfällighet eller ett blott infall hos denna
insekt, utan är ett fullkomligt nödvändighetsverk
och vilkoret för hans existens.
Man frågar sig nu, om, då insekternas instinkt
verkligen är så oförstörbar, icke åldern här spelar
en roll och om icke genom oräkneliga generationer
öfverflyttade vanor befästa sig genom blotta
fortvaron. Quinets svar är: Hela tidslängdens
hopade makt utöfvar sitt tryck på hvar och en af
dem. Artens karakter blir allt bestämdare utpräglad
hos individerna, och klokheten, skickligheten hos
bien, myrorna och spindlarne består i de samlade
förmögenheterna hos hela deras art, allt ifrån dess
första uppträdande. Deraf denna utvecklade konstdrift,
dessa fastrotade vanor, denna oföränderliga geometri,
dessa planer och beslut, hvilka ingen jordskakning
förmått rubba, och denna ögonskenliga planmessighet
och öfverläggning i det oändligt lilla.
Menniskan kullstörtar berg och förändrar flodernas
lopp, men ännu har hon ingenting förmått öfver
t. ex. biet och silkesmasken.
Tack vare denna insektverldens oföränderlighet i
former och vanor, röjer den fossila insekten det
naturtillstånd, hvari han lefde. Dessa små brokiga
varelser, hvilka ännu i fossila tillståndet bevarat
sina färger, äro lika så många begrafda hieroglyfer,
hvilka bevara den omgifvande naturens hemlighet. Deras
tillvaro förutsätter tillvaron af de växter, de träd,
hvaraf de ännu lefva och hvari de ännu bo. Så fast är
bandet, så innerligt förhållandet emellan den lägsta
varelsen och naturens helhet, så oföränderliga vanorna
och konstdriften inom denna brokiga insektverld!
"Blommornas drottning".
"Törnrosen är det fullkomligaste jorden kan
framalstra", säger Goethe. Modet för sin jernspira
äfven inom blommornas verld; men rosen doftar och
rodnar och älskas och vårdas alltid lika högt i palats
som koja.
Rosen är ett barn af en tempererad zon, men, ehuru
dyrkad af generationer och adlad af skönhet, kan man
dock ej visa dess stamträd. Att den har gamla anor,
veta vi säkert, och mythen förtäljer, att då Venus (Cypria)
tröstlös begrät Adonis död, – den röda rosen spirade
upp af hans blod:
"Så mycket blod som ur ynglingens sår, likså många tårar
Utgjöt Cypria vek; men begge de blefvo till blommor.
Rosor ur blodet spirade upp, Anemoner ur tåren."
Rosen hade ett högt anseende hos de gamla
kulturfolken, hos hvilka den spelade en viss rol,
såväl vid verldsliga fester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
