Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blommornas drottning - Carl Maria von Weber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som kyrkliga ceremonier. Forntidens och nutidens
skalder hafva sjungit och framtidens skola sjunga
rosens och kärlekens lof; ett parfymeradt kärleksbref
doftar aldrig af någon annnan vällukt än rose, och
"billet-douxen" skiftar likt rosens blad.
Vårblommor hafva blygt spirat upp, doftat och dött,
innan den svällande rosen bryter sitt fångsel, och
dess rodnande knoppar småle; nu är sommarens skönaste
dagar. Himlen är högblå, solen strör bländande guld
och vattenspeglarna täfla att härma dess prakt.
Skogarne svälla i grönaste färgspel, vestanfläktarne
svärma lättfotade åstad, trädkronorna susa sakta:
välkommen, samt kasta svalkande skuggor.
På sädesfälten rulla gulskiftande vågor, mejade ängar
glimma af dagg och begråta den flydda våren. Betande
kor råma, skällan klingar och vallgossen tutar i
luren.
Bergen hafva prydt sig med sammetslen skiftande mossa,
ljungen knoppas, lindblommorna dofta, och likt små
gourmander
ila bin, humlor och fjärilar ut på honungsfångst. För
hvarje stund tilltager en brokig färgrikhet, nya
blomkalkar öppnas, luften är fylld af vällukter.
Den fjädrade sångarskaran sjunger ej längre så gällt
sin evigt nya vårvisa om kärleksqval och kärleksfröjd
– stumma, hänryckta, drömma de i eget bo kärlekens
högsta lycka.
Då är det rosornas tid! "Blommornas drottning"
[1]
har öppnat sin rodnande kalk. Törnbevuxna stammar
bära rosenkronor, buskar i rosendrägt digna mot
jorden. Fjärilar komma med guldstoft på vingarne,
de fladdra och leka och spegla i daggen sin brokiga
skönhet, då på sin törnvuxna stjelk vaggar "Blommornas
drottning" sitt hufvud och böjer det blygsamt mot
jorden, och vindarne komma och fara samt jubla för
berg och dalar, skogar och sjöar: nu är det rosornas
tid!
Luften är mättad af rosenångor, ungmön insuper dem
och dröjer så tankfull – och "Blommornas drottning"
nickar och vinkar mot henne i brudlik skönhet.
Carl Maria von Weber.
Med Tysklands tonkonst, så sjelfständig och
inflytelserik, såg det dock under långa tidskiften
rätt betänkligt ut. Det allt härjande trettioåra
kriget förtrampade hvarje brodd till det konstskönas
företeelser, och äfven sedan vapnen omsider nedlagts,
behöfdes ännu lång tid innan såren hunno läkas och de
flydda sånggudinnorna vågade återvända till de fält,
der det blodigaste barbari så länge herrskat.
Men äfven då bortvisades den tyska konstens
genius. Operan, denna mest förtrollande af tonernas
alla uppenbarelseformer, hade uti sitt fädernesland,
Italien, mot 1600-talets slut uppnått sitt första
reformationsstadium, och nu spridde sig dess rykte
och glans öfver verlden. Tysklands furstar, som
nu med all ifver sökte efterapa Versaillerhofvets
lyx och flärd, försummade ej heller att tillegna
sig den italienska operan, som äfven vid Ludvig
XIV:es hof gjort stor lycka. Men i stället för att
(såsom Gustaf III i Sverige ett sekel sednare gjorde)
använda de italienska artisterna såsom mönsterbilder
för de ännu oöfvade tyska sångarne och skådespelarne,
samt på detta sätt skapa en tysk nationalscen, så
undertrycktes den inhemska konstandan, och italienarne
blefvo scenens uteslutande beherrskare. Detta
var den berömda italienska hofoperan i Tyskland,
som förnämligast blomstrade i Dresden under Hasses
ledning. Men här inträffade åter ett blodigt krig –
det sjuåriga – ehuru med en helt annan verkan än det
nyssnämda, emedan de italienska drillarne tystnade för
Fredrik den stores kanoner och småningom lemnade rum
för den uppväxande tyska operan. Nu uppträdde Gluck,
till en början i Wien, med sin reform af den stora
tragiska operan, derefter Hitter och Dittersdorf med
den nationella operetten, och sedan Mozart och hans
efterföljare.
I de båda första årtiondena af detta sekel ägde
Tyskland åtskilliga aktningsvärda operakompositörer,
ehuru inga egentliga storheter; ett enstaka
fenomen på denna tid var Beethovens Fidelio, hvars
storartade musik dock i början öfversteg samtidens
fattningsförmåga. Då var det som Rossini fångade
äfven de klassiskt sinnade tyskarne i sitt nät af
förtrollande melodier och bländande fioriturer; de
tyska mästarne skötos å sido, och till och med om
Beethoven var knappast mera fråga. Det såg ut som
skulle tyska operan helt och hållet gå under i de
italienska siréntonernas hvirfvel. Då uppträdde det
rent nationelt-tyska elementet, iklädt folksagans
fantastiska
drägt, och gaf upphofvet åt den romantiska operan,
som snart bildade en stark motvigt till det italienska
öfverväldet.
Det var Carl Maria v. Weber, som efter många
förberedande arbeten lyckades träffa den rätta tonen,
hvilken ännu klingar lika friskt och lefvande i hans
odödliga verk. Weber var en äkta romantisk genius, som
väl förstod att fånga de flyktiga, luftiga väsenden
hvarmed fantasien i alla tider befolkat rymden, och
ägde makt att fixera dem i underbara tonbilder. Valet
af Friskyttssagan var ett det lyckligaste kast. Ämnet
lifvade hans varma och fruktbara fantasi, och nu
utvecklade han denna sällsynta förmåga att på samma
gång gifva det hela en frisk och lefvande stämning,
samt i raska och skarpa drag individualisera hvarje
särskild bild. Ouverturen är en med de lifligaste
färger utmålad exposition af alla styckets elementer:
det romantiska jägarlifvet i skogens skymning utgör
grundtonen, stundom korsad af demoniska anklanger,
som slutligen vinna öfverhanden och befolka taflan
med infernaliska gestalter, till dess ljuset segrar
och allt uppgår i jublande triumf. Den oskuldsfulla,
svärmande Agatha; hennes kontrast, den glada,
skälmska Anna; Agathas sidobild, Max med sitt
öppna och rena natursinne; hans kontrast, den
förhärdade bofven Kaspar äro de herrligt tecknade
hufvudgestalterna. Samiel, afgrundsmakternas
representant, framskymtar blott då och då; men deras
infernaliska spökerier afhöljas i vargklyftscenen,
ett nattstycke som står ensamt i sin art.
I Dresden, der Weber då (1821) var kapellmästare vid
tyska operan, lades hinder i vägen för Friskyttens
uppförande; han begaf sig då med sitt partitur till
Berlin, i hvars musikverld Spontini var oinskränkt
herrskare. Berlin var då deladt i tvenne musikaliska
partier: det italienska, representeradt af den
intrigante Spontini med sina praktfulla hofoperor,
och det tyska, som sökte sig en målsman
och fann den uti Weber, hvars nya opera omsider
och under temmeligen ovissa utsigter kom till
uppförande. Den väckte dock genast en entusiasm, sådan
den ytterst sällan upplefvats i konstverlden, och alla
Tysklands operascener skyndade att tillegna sig detta
storverk.
Sedan Weber i Friskytten förherrligat den
tyska folksagan, valde han ett annat romantiskt ämne:
det fantastiska zigenarlifvet, och Preciosa var den
nya stjerna som nu uppgick.[2]
Handlingen föregår i
Spanien, och detta begagnade Weber för att anbringa
nationelt spanska anklanger jemte den sällsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
