Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXXVI. Ur Harald Hårfagers saga. Af St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lät den ene brodern, Härlög, köra till högen mycken
vist och dryck samt gick sjelf tolfte der in, hvarpå
högen igenkastades.
Den andre brodern, som hette Rollög, lät öfverst på
högen iordningställa ett konungahögsäte, gick dit
upp och satte sig der. På fotpallen, der jarlarne
brukade sitta, lade han dynor. Sedan steg han ned
från högsätet och satte sig på jarlsätet samt gaf sig
sjelf jarlsnamn. Derefter for han emot Harald, gaf
honom allt sitt rike, sade honom allt det han gjort
och erbjöd sig att blifva hans man. Då tog Harald
ett svärd och fäste vid hans sida, fäste sköld om
hans hals och gjorde honom till sin jarl samt ledde
honom upp i högsätet. Det var år 866.
Vi hafva anfört detta för att visa, huru det på
den tiden var liksom sedan, att den stora makten
stundom skrämmer till undergifvenhet och växer just
genom sin egen storhet. Men vi hafva äfven af ett
annat skäl omtalat denna tilldragelse, nämligen
emedan man mot slutet af förra århundradet gjorde
ett fynd, hvilket tyckes bekräfta sagans ord. Man
undersökte då en stor grafhög på gården Skei i Lekö
gäll (N. Trondhjems amt) och fann deri tvenne af murar
och stockar bildade kammare. I den ena af dessa fanns
en stor mängd kreatursben, i den andra ben af tvenne
menniskor, af hvilka den ena tycktes hafva haft en
sittande ställning. Det är för öfrigt att märka,
att kalk, som sagan omtalar hafva blifvit begagnadt
vid högens uppmurande, icke var kändt i norden under
hedna-tiden. Snorre Sturleson, som sammanskrifvit
dessa konungasagor, lefde lång tid efter Harald. Han
var född år 1178 och dog 1241, och lefde således på en
tid, då kristendomen rådde öfver alla nordanlanden.
Men alla fylkeskonungar voro icke så sinnade som
konung Rollög, och ständiga strider föreföllo under
de följande åren, hvarunder Harald äfven drog in
i Wermland och der sammanträffade med konung Erik
i Sverige hos Åke Bonde samt sedan förde härsköld
öfver Götaland på båda sidor om Göta elf, hafvande som
oftast seger. Han drog derpå åter norr ut öfver Dovre,
till Trondhem, der han plägade vistas om vintrarna.
Då kommo tidender, att folket i Sydvestra
Norge samlade sig mot Harald med skepp, vapen
och folk. Upphofsmän härtill voro konung Erik i
Hördaland, konung Sulke i Rogaland och hans broder,
Sote jarl, Kötve Rike i Agde och hans son Tore
Långhaka samt bröderna Roald Rygg och Hadd Hårde
från Telemarken. Konung Harald rustade sig genast
och sköt sina skepp i sjön samt seglade söder ut,
hafvande mycket folk från alla fylken. Han styrde in
i Hafrsfjord (vester om Stavanger) och lade sig der
med sina skepp.
De förenade fylkeskonungarne hade stämt möte
något söder ut om Jädar och seglade derifrån in i
Hafrsfjord, der konung Harald med sina skepp låg dem
till mötes. Striden började genast. Konung Haralds
skald, Hornklofve, qväder:
"Hörde du i Hafrsfjord,
huru han stridde
konungen kynstore (slägtstore)
med Kötve den rike?
Knarrar kommo östan
till kampen lystne
med gapande hufvud
och ingrafna smycken."
Knarrar voro ett slags skepp. På framstammen
plägade man sätta ett gapande drakhufvud, som dock
aflyftades, när man närmade sig land, för att icke
skrämma landets gudamakter, landvättarne. Framtill
sutto å skeppen ett slags skifvor, hvarpå figurer
voro inristade. Hornklofve sjunger vidare:
"Fyllde de voro af stridsmän
och hvita sköldar,
vesterlandets lansar
och wälska svärd.
Vrålade barsärker,
vildhet dem följde,
skriade ulfhednar
och jernsvärd gnydde."
I slaget deltogo äfven många norrmän, som plägade
ligga i vesterviking, och antagligen är det dessa
som åsyftas, då
skalden sjunger om "vesterlandets lansar" och om
"wälska svärd". Med vesterlandet betecknar han
England och kringliggande länder, med wälsk åter
fransk. Barsärkar och Ulfhednar voro de förnämsta
kämparne i konung Haralds hird. De sednare hade sitt
namn deraf, att de voro klädda i varghudar. De gingo
främst i fylkingen, när man stred till lands, och
på konungens skepp stodo de näst efter stamborna,
hvilka hade sin plats omkring konungens märke i
framstammen. Men idel utmärkte män funnos i konung
Haralds hird och om bord å hans skepp.
Om slaget i Hafrsfjord berättar Snorre Sturleson helt
kort. Det blef både hårdt och långt, säger han. Det
slutades dermed, att Harald fick seger, och der föllo
konungarne Erik och Sulke samt dennes broder Sote
jarl. Tore Långhaka, en stor barsärk, hade lagt sitt
skepp emot konung Haralds, och var anfallet mycket
hårdt, tills Tore föll, då hans skepp afröjdes.
"Larm var på sköldarne,
tills Långhaka föll."
Kötve den rike flydde upp på en holme, der man lätt
kunde försvara sig. Hornklofve sjunger, användande
för Harald namnet "Lufva", hvarmed han nämdes för
sitt långa, tofviga, ovårdade hår:
"Leddes för Lufva
landet att hålla
Hilmen [1] den halsdigre,
holmen han tog till sköld."
Målande beskrifver skalden vidare, huru striden vände
sig till förderf och flykt för fylkeskonungarne:
"Störta under sittbänkar
de som såre voro,
läto bakdelen stiga,
stucko hufvud i kölen."
De flyende stucko dels ut till hafs, dels störtade de
upp på land och drogo sedan landvägen söder om Jädar.
Men efter denna strid, som ägde rum år 872, således
för jemt tusen år sedan, rönte Harald intet motstånd
i Norge. Då en Hördalandskonung, Germund Heljarskinn,
uppmanades att återvända till hemlandet och bekämpa
Harald, svarade han: "så stor är nu Haralds makt,
att jag ser litet hopp att vinna seger på den färden,
då nästan allt landsfolket förlorat segern. Jag har
icke lust att blifva en konungsträl och bedja om det,
som jag äger", – och detta hans svar torde kunna
tagas som ett allmänt uttryck för de norrmäns tankar,
hvilka voro för sjelfständiga och stolta att blifva
konung Haralds män, men å en annan sida kände sig
för svaga att uppträda mot honom i strid. Germund
drog till Island, och dit drogo likaledes ganska
många stormän af samma skäl eller derföre, att de
icke kunde lida den nya ordning, som Harald nu gjorde
gällande i Norge.
Han tvang nämligen de förut skattefria odalmännen
att erlägga dryga afgifter för sin jord, och deras
gods, som utvandrade, indrog han till sig. I stället
för fylkeskonungar satte han jarlar öfver fylkena,
hvilka åter hade flera s. k. lenderman under sig.
Men när Harald nu satt som envåldskonung öfver hela
Norge och sålunda hade infriat sitt löfte, lät han afklippa sitt
hår, hvarefter han kallades den Hårfagre. Då tänkte han ock
på, hvad den der storsinta jungfrun hade sagt honom och
sände nu för andra gången bud till henne, att hon skulle
komma till honom, såsom hon ock gjorde. På sin ålderdom
tog han sig för att skifta riket mellan sina många söner,
hvilka alla erhöllo konunganamn. Följden deraf blef en rad
af strider för en lång tid med korta mellanstunder af frid.
Harald Hårfagers ätt utdog år 1319, då Sveriges och Norges
kronor förenades på ett hufvud.
Om emellertid Haralds brottkamp med de många
fylkeskonungarne och stormännen i Norge och den seger,
som han vann öfver dem, ställa hans minne
högt för Norges män och väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
