Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXXVI. Ur Harald Hårfagers saga. Af St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXXXVI.
Ur Harald Hårfagers saga.
Våra bröder norrmännen kunna med skäl vara
stolta öfver sin rika fornlitteratur. De hafva
jemförelsevis utförliga uppgifter om sitt lands
historia så långt tillbaka som för tusen år sedan. Det
kunna vi icke säga om oss. För en så aflägsen tid
hafva vi ganska få uppgifter, och hvad vi hafva,
det hafva vi i väsendtlig mån hämtat just ur den
litteratur, som hufvudsakligen behandlar Norge,
nämligen den isländska. Denna aflägsna ö började
just bebyggas för vid pass tusen år sedan (år 874),
och emedan de fleste, som der nedsatte sig, voro
från Norge, så blef detta rike den medelpunkt,
kring hvilken nybyggarnes minnen, deras sagor och
sånger rörde sig. Det är, kan man säga, en sagoö
med hemlandstoner från fordom, som ännu dallra och
sjunga sin sång för det öra, som med kärlek vill
lyssna derpå.
Just derigenom är det som Island har en så hög
betydelse, ej blott för Norges, utan för hela
Nordens, ja i viss mån för alla Germanfolks
kulturhistoria. Derföre är det ock af intresse
för en hvar, som älskar att följa gången af de
särskilta folkens utveckling, att se huru det gick
till, att denna ö midt i Nordhafvet kom att erhålla
en befolkning, som med kärlek för fädrens minnen
bibehöll deras språk och seder genom århundraden, för
att liksom lemna åt långt senare tider en spegelbild
af det lif, som en gång lefdes mellan Nordens fjäll,
i dess skogar och dalar.
Berättelsen härom leder oss till historien om Harald
Hårfager, den gamle kungen, hvars tusenårsfest
nyss firats. Festens egentliga innehåll är dock icke
Islands bebyggande, utan de norska smårikenas samlande
till ett enda stort och för sin tid mäktigt rike,
en tilldragelse, hvarur framgick som följd de många
norrmännens utflyttning till Island. Men så väl det
ena som det andra springer fram ur en tid af oro, af
förföljelse och strider. Det är en stor islossningstid
med storm och brak, som måste föregå den sommar,
hvars rika blommor en sen efterverld plockat.
Efter tioåriga strider stod slaget i Hafrsfjord år
872, som gjorde Harald till obestridd herre öfver
hela Norge. Huru han kom att uppträda som eröfrare,
berättar sagan på följande sätt: Konung Harald
sände män till konung Eriks af Hördaland dotter,
som uppfostrades hos en storbonde i Valdres;
hon hette Gyda, och männen skulle fria till henne
för konungen. Men hon svarade nej till konungens
begäran. "Hon ville ingalunda" – sade hon – "taga
till man en konung, som icke hade större rike än
några fylken att råda öfver." Och hon tillade:
"tyckes det mig underligt, att det icke finnes
någon konung, som vill lägga Norge under sig och vara
enväldig deröfver, som konung Gorm i Danmark och
konung Erik i Upsala." Männen, som tyckte att skön
Gyda svarade väl öfvermodigt, sporde henne närmare om
hennes mening, och när de redde sig att draga bort,
gaf hon dem att föra de orden till konung Harald,
"att hon endast då ville jaka till hans begäran,
om han dessförinnan ville för hennes skull lägga
under sig hela Norge och råda deröfver lika fritt
som konung Erik öfver Sveaväldet eller konung Gorm
öfver Danmark. Ty då tycktes han henne kunna kallas
en tjodkonung (d. v. s. en konung öfver ett helt
folk och icke blott en fylkeskonung)."
Männen kommo vreda hem och framförde konungadotterns
ord samt rådde konungen att taga henne med makt. Men
konungen sade, att hon ingalunda talat illa eller
gjort något, som var hämd värdt, hon förtjenade
tvärtom tack för sina ord. "Hon har påmint mig om
sådant" – tillade han – "som det synes mig underligt,
att jag icke förr besinnat. Nu lofvar jag vid den
Gud, som mig skapat och råder öfver allt, att jag
skall aldrig skära eller kamma mitt hår, förr än jag
underlagt mig hela Norge med skatter och skylder
och styrelse, eller ock skall jag dö." Konungens
fosterfader, hertig Gutorm, tackade honom för dessa
ord och sade det vara konungsligt verk att hålla sina
ord.
Så skall hos Harald hafva väckts den djerfva
och storartade tanken att samla Norge till ett
rike. Landet var då deladt i en mängd småriken eller
fylken, hvar med sin konung. Nästan hvarje dal
mellan bergen bildade ett sådant fylke. Den ätt,
till hvilken Harald hörde och som skalderna ville
gifva en härledning från den svenska gudaborna
Ynglingaätten, hade höjt sig till något högre
anseende, och Haralds fader, Halfdan, som af färgen
på sitt har kallades svarte, hade lagt under sig de
flesta af de sunnanfjällska fylkena. Sonen Harald,
hvilken beskrifves såsom större och starkare än andra,
klok och i hög grad duglig, hade redan haft strider
att bestå strax efter fadrens död, men nu redde han
sig till nya och mera vidtutseende.
Han gick öfver Dovre, och efter åtta drabbningar
eller flera och sedan åtta konungar fallit för honom,
underlade han sig hela Trondhem. Det var år 865. Det
berättas om tvenne bröder, som då voro konungar i
Nömedal (norr ut från Trondhem), att de i tre somrar
arbetat på en hög, betäckt med sten och kalk samt
gjord af stockar. Da högen var färdig och de sporde,
att Harald kom emot dem med en stor här,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
