- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
228

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apornas vanor och ovanor.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gjorde gerna och fullkomligt godvilligt allt hvad vi sökte
få det samma att visa och hade ständigt en stadig
blick fästad på föremålet för sin nyfikenhet. Just
i det ögonblick vi stodo i begrepp att afsluta vårt
besök, närmade sig orang-outangen sin obekanta gäst,
tog sakta och med den allvarligaste min ifrån honom
hans hatt och käpp, låtsade stödja sig på den sednare,
böjde sin rygg och gick med långsammare steg öfver
golfvet, fullkomligt imiterande min gamle väns
hållning och gång. Han återlemnade derefter helt
beskedligt och utan uppmaning från vår sida de lånta
persedlarne, hvarefter vi aflägsnade oss, öfvertygade
att en anmärkningsvärd observation under detta besök
blifvit gjord, men utan att inom oss kunna afgöra
hvilken af oss tre varit den bäste observatören."

Bland de olika ordningarne af apslägtet visar
sig en märkvärdig stegring. Ju slugare, elakare,
vildare, odygdigare och oförskämdare apan är,
desto rörligare, men tillika desto mera karikeradt,
missbildadt och rent af otäckt förefaller hennes
ansigte. Vid tilltagande förstånd föröka sig äfven
de dåliga egenskaperna, men icke så de goda, och de
beskedliga aporna äro vanligen dummare än flertalet
djur af högre ordning.

De apor, som tyckas hafva fått mest utaf mensklig
skarpsinnighet och beräkningsförmåga på samma gång
som de fått en brorsdel af djurets vighet och smidiga
kroppsform, äro de arter, som vi känna och sammanföra
under det gemensamma namnet markattor. De hafva
detta namn ifrån sextonde århundradet, då de infördes
sjöledes från vestkusten af Afrika, nämligen Guinea,
och namnet härrör sålunda troligtvis af det tyska
Meer eller latinska marc samt deraf att de genom
sin kroppsform erinra om katten.

Markattorna höra till de sällskapligaste, rörligaste
och muntraste af alla apor. Man finner dem mest
samlade i stora band; familjer förekomma sällan. Det
är ett verkligt nöje att möta en hord af dylika djur
i skogen. Det är idel lif, stoj och oväsen, strid
och försoning, klättrande och springande, rof och
plundring, klösta ögon och sträckta leder! De bilda
en egen stat och erkänna ingen annan herre öfver sig,
än den starkaste bland deras likar; de akta ingen
annan rätt, än den som öfvas af den gamle apfaderns
spetsiga tänder och kraftiga händer; de hålla ingen
fara möjlig, ur hvilken det icke fins något sätt att
rädda sig; de inrätta sig under
alla omständigheter, frukta hvarken nöd eller
brist och tillbringa så ett muntert och sorgfritt
lif. Ett gränslöst lättsinne i förening med ett
högst putslustigt allvar är dem eget; dermed börja
och fullgöra de alla sina sysslor. Intet mål är för
svårt, ingen spets för hög, ingen skatt säker, ingen
egendom helig. Då undrar man ej på att Ost-sudans
infödingar blott tala om dem med gränslöst förakt
och vrede; men lika så litet förtänker man den icke
förfördelade iakttagaren, om han betraktar dem såsom
högst intressanta varelser.

Ytterst roande är det för denne iakttagare, om han
kan få bespeja bandet, när det drager ut på rof. Under
den gamle, ofta pröfvade och väl erfarne stamfadrens
ledning begifver sig skaran till sädesfältet eller
fruktträdgården. I början närma sig tjufvarne med stor
försigtighet, i det de helst praktisera sig fram från
den ena trädtoppen till den andra. Den gamle herrn
går i spetsen, de öfriga följa honom efter och bestiga
icke blott samma träd, utan till och med samma grenar
som han. Icke sällan stiger ledaren upp i ett mycket
högt träd och tager derifrån en noggrann öfverblick
af omnejden; om resultatet af rekognosceringen är
gynnsamt, underrättas följeslagarne derom genom ett
par gurglande läten, hvarpå bandet nedstiger ur trädet
och skyndar fram.

illustration placeholder

Ett plundrande sällskap.



Här utvecklas nu ögonblickligt en otrolig
verksamhet. Alla kindpåsar fyllas tills de blifvit
så proppade som möjligt; först sedan detta skett
börjas det egentliga urvalet. Mais-axen afskäras
och undersökas mycket noggrannt med lukten och, om
de ej hålla profvet, hvilket vanligen icke inträffar
med hvart tionde ax, så blifva de ratade och genast
bortkastade. I regeln äro snyltgästerna så beskedliga,
att de taga blott ett par korn ur hvarje ax och kasta
bort de öfriga. Det är just detta, som ådragit dem
infödingarnes gränslösa hat!

Alla förtro sig helt och hållet åt den gamle ledarens
omsorg. Denne reser sig gång efter annan upp och
spejar i omgifningen med öfvad blick. Hvarje gång
låter han höra ett par lugnande struptoner, om han
nämligen icke märkt något oroande; i motsatt fall
utstöter han ett oefterhärmligt bräkande läte till
varning. Inom ett ögonblick äro alla på flykt; om
faran är mycket stor, så släppa de sina bördor, för
att vara så lediga som möjligt, men vanligen behålla
och medföra de icke så små qvantiteter af rofvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free