Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mina flammor. Af Ebbe. - Ur hexeriprocessernas historia. Af Wilhelm Berg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mina flammor.
Gamla flammor! Er är sången:
Ebba, främst inom Ert tal,
Fick mig först i nätet fången,
Blef mitt ungdoms-ideal.
Hon var vacker, det är gifvet,
Snäll – nej! englagod, förlåt –:
Skilda lotter här i lifvet
Oss från början skilde åt.
Jag dernäst Charlotte bör rosa;
Hon var glad, förståndig, fri,
Men för praktisk – kall som prosa –
Ej ett doft af poesi. –
Jemt för Betty ljöd min lyra,
Svärmisk hon för tanken står;
Men det tycket var en yra:
Hon var flyktig som en vår.
Se’n kom Ida, skön som dagen,
Kall som vinternatten, hu!
Mary, fjorton da’r betagen
I – att bli försörjd och fru.
Gud ske lof att på den kroken
Ej jag fastnade ändå,
Att Cupido då, den token,
Ej mig stenblind kunde få!
Och Julie, den glada, ömma,
Hon, som sist i raden var –
Ej min sång får henne glömma,
Tydlig står den bilden qvar.
Jag bland tusen kunnat leta
Hennes like – ej den fanns;
Men till slut hvad fick jag veta?
Hennes hjerta var en ann’s.
Andra flammor hela skaran:
Alma, Brite, Terése, med fler,
Hvilket blef Ert öde, svaren?
Ej min visa rymmer Er.
Några bland Er glömmas hunnit
(Minne! deras namn mig säg),
Andra från min blick försvunnit
Eller gått all verldens väg.
Betty än har kind som blossar,
Röjer hjertats varma slag –
Men är gift: har fyra gossar
Snart af samma längd som jag;
Ida är förlofvad redan;
Och Charlotte, som åldrats bra,
Ej jag friar till, emedan
Då helt visst jag finge ja.
Tänk om känslor skulle vakna.
Hjertat fatta eld på nytt!
Nå, välan! man bör ej sakna
Hvad en gång för alla flytt:
Men om eljest på reträtter
Alldeles jag blir renons,
Jag i Nyhetsbladet sätter
In en friare-annons.
Ebbe.
Ur hexeriprocessernas historia.
Allt högre strålar upplysningens sol och för dess värmande
och lifgifvande strålar fly skuggorna från förgångna
tider bort, för att aldrig mera återvända. Månget
dunkel, mången företeelse, som ingaf våra förfäder
förskräckelse och fasa, genom det ofattliga i sin
form och det oberäkneliga i sina verkningar, visar
sig för oss i ett helt annat ljus. Vetenskaperna och
industrien hafva gjort oerhörda framsteg; det är vår
tid som använder uppfinningar så förvånande, att om
de blifvit gjorda för ett par hundra år tillbaka, de
utan tvifvel fört sin uppfinnare på bålet. Vi hafva,
med ett ord, gått raskt framåt i materiel förkofran,
i bildning och upplysning. Äfven på det religiösa
området försvinna mer och mer okunnighetens och
ofördragsamhetens mörka skuggor. Till och med tron
på djefvulen, denne förfärlige demon, som, nära nog
lika mäktig som Gud, endast haft till uppgift att
förderfva och i grund nedgöra menskligheten, börjar
förlora allt flera af sina anhängare, oaktadt det mest
beslutsamma motstånd från den ortodoxa kyrkans sida,
för hvilken denna tro blifvit en hufvuddogm.
På det utvecklingsstadium, till hvilket den
upplysta delen af menskligheten nu hunnit, är man
icke, hvad brister och ofullkomligheter man än lider
af, längre böjd för att blindt tro på skuggbilder
och inbillningsfoster. Man vill icke blott höra
och tro, utan äfven se och förstå, och de vexlar
man fortfarande söker draga på okunnighetens
bröstarfvinge, godtrogenheten, skola ej länge
med bibehållen kurs kunna cirkulera på vettets
marknad. Till barnkammarfantasiernas tokerier
höra ock de djefvulsutdrifningsscener, som man
i lätt genomskådadt syftemål, men till vår tids
skam nyligen arrangerat.
Fordom voro dock sådana
skådespel en temmeligen vanlig sak; den onde anden
uppträdde öfverallt, än i en skepnad, än i en annan;
öfvertygelsen om hans tillvaro och fruktan
för hans makt var lika djup som allmän. Detta
gick slutligen så långt, att det blef en verklig
själssjukdom, som grep omkring sig med förfärande
hastighet och styrka; det var ej nog med att
man trodde sig hafva sett djefvulen, eller rönt
påtagliga bevis på hans ondska, man inbillade
sig att man varit hos honom i hans hemska boning,
deltagit i hans utsväfvande gästabud och lockat
andra med i samma elände. De som företrädesvis
angrepos häraf voro qvinnor och barn, således
menniskor med liflig inbillning. Då tidens anda var
i öfverensstämmelse härmed, och för att sätta en dam
mot det onda, upprättade påfven Innocentius III år
1484 en hexdomstol för alla hithörande frågor, hvarmed
grunden var lagd till de förfärliga hexeriprocesserna,
som kostat så många menniskor lifvet. Hvad vansinnet
ej sjelf gjorde, det åstadkoms genom tortur, och
sålunda bekände de olyckliga sig skyldiga till
saker, dem ett oförvilladt förstånd genast bort
inse vara orimliga. År 1659 brändes i Bamberg flera
qvinnor emedan de skulle förhexat solen, på det
hon ej mer måtte skina, och i England undergick en
gammal gumma samma qvalfulla död, emedan en granne
sett en katt hoppa in genom hennes fönster, hvilken
katt den sinnesslöa qvinnan förklarade hafva varit
djefvulen. Till och med barn om sju års ålder
brändes utan förbarmande, lika litet som man skonade
hvarken hög eller låg. Huru många som på detta sätt
omkommit känner man icke; endast i Bamberg och Ziel
brändes mellan åren 1627 och 1630 för detta brott 285
menniskor, och i Würzburg under samma tid 900. Vidare
år 1659 i förstnämde stift 1200 och, som det säges,
i Trier 6500. Ännu 1780 brändes en hexa i Glarus,
ja! hvad värre är, 1832 dränktes en i Danzig.
Äfven Sverige angreps beklagligen af yrseln,
ehuru i mindre grad, och det var som bekant
synnerligast i Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
