Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reseminnen från Rhen 1866. Af Emil von Qvanten. - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. o. slut fr. sid. 240.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rheinstein. I mellersta rummet ses öfverst
Lorley-klippan, under den St. Goar-dalen
med Rheinfels och Katten, nederst Pfalz. Mellan sistnämda och
foregående vy framställes "gamle fader
Rhen" vid sin outtömliga vattenurna.
Barnbarnen på Hallstanäs.
En familjhistoria af Onkel Adam.
(Forts. o. slut fr. sid. 240.)
Ensamhet.
"Ja det var väl godt och väl", sade herr Frontin
en vacker dag omkring sex år derefter. –
"Ja det var nog godt och väl att Svensson
fick trädgården vid stora Hemmingstorp; men det
säkra är, att vi begge två ha’ befängt tråkigt här
på Hallstanäs. Si, Julia var alltid snäll och glad
och bultade i sin konstväfstol – den Ekenmarckska
förstås – och hvar gång jag hör hur det väfs i den
och det skramlar i ’rustningen’ och jag hör de täta
smällarne då skottspolen far fram och åter – så."
"Ja, vi få inte tänka på oss – och det är bara ledsamt
att det är öfver fyratio mil dit", sade hustrun.
"Ja och så är det minsann inte roligt heller att
Svenssons får sig ett riktigt syndaregister med barn –
och hvar gång tacka de Gud för hvar unge, som skriker,
och för hvar och en som håller mor sin i kjorteln. Jag
ville just se Julia med tre barn på tre år – jo det
är gentilt."
"Vår Herres vilja får ingen klandra."
"Hvem klandrar den, mor – men jag far dit upp i
sommar, för att se huru de ha’ det."
"Trefligt och bra säger Svensson alltid och Julia
med. Jo, trefligt, med tre små ungar. Vi hade då
bara roligt af vår lilla ’slarfva’ då hon ’paltade’
med hvart jag gick."
"Och var mors lilla ’piga’.
"Jo, det var rart, kantänka; men så växte hon upp
och så blef det kärlek af, och när Svensson kom hem,
så sa’ han: ’Farbror menade på att jag skulle lära
mig min konst i Hamburg och det har jag – och så
kom brukspatron Ruding till gartner Schumann, som
han kände, och begärde af honom en snäll gartner att
sätta i ordning på Hemmingstorp – och nu har jag
den platsen.’
"Lycka till, sa’ jag. ’Men det är’, återtog den
skälmen och smålog med de ärliga ögonen; ty ärlig
ser han ut åtminstone att döma af tycket – ’men det
är icke godt för mannen att vara allena’, sade han,
’och Julia vill vara mig till ena hjelp och mor har
ingenting emot det och det är nu bara farbror som
återstår.’
"Ja det var bara det – ja bara – och jag hade hela
maskopit på halsen – hvad var att göra?"
"Jo att säga ja, käre Frontin."
’Ja, ja – jag gjorde så med."
"Och det var i en välsignad stund" – yttrade madamen fromt.
"Ja så har också välsignelsen visat sig i rikt mått.
Jag tycker att Svensson väl får särskilt plantera
ett tunnland med krusbärsbuskar då småherrskapet kan
drifvas på sommarbete. Nej nästa vår omgjordar jag
mina länder och far dit upp – jag vill se hvad han
lärt i Hamburg."
Påföljande sommar, när vårarbetet var slut,
öfverlemnade herr Frontin trädgården åt en skicklig
trädgårdsdräng, som förstod att sköta de "löpande
ärendena", som i en gammal och väl skött trädgård äro
de vigtigaste. – Mor skulle följt med; men hade tre
fina lärftsväfvar i gång. "Må tro det blir slitvargar
der uppe – Julia kan inte hinna med allt, utan mor
får lof att tänka på barnen, och har annat att göra
än att fara och ’schersa’ kring land och rike –
det kan en karl hafva tid till."
"Du säger så, mor."
"Ja, det säger jag, att det är ett riktigt latmansgöra
att vara karl här i verlden."
"Jaså – ja, ja, vi karlar arbeta på en gång dugtigt
och så hvila vi ut oss efteråt; men fruntimmerna gå
och knåpa så smått beständigt."
"Åh bevars! det var aldrig ämnadt att du skulle fara
med – och slutet blir att du, mor, säger som räfven
om rönnbären, som han ej kunde nå – ’De ä’ så sura’
sa’ han."
Det var väl i Juni och varmt så att flugorna surrade
och bien sögo honung; men mor tänkte på alla händelser
och packade ned sin gubbes tjocka sticktröja i
kappsäcken; ty det blåser på sjön och ångbåt skulle
tillitas. Far fick många goda råd för helsan och
for – och nu blef det fart i väfstolarne.
Omkring en månad derefter kom far helt oförmodadt
hem – gående genom parken, för att ej väcka uppseende
– samma väg som den der Alexander Semineoff
några och tjugu år förut gått från mäster
Frontins fadderskap och då han, med några ord,
indrog fröken Julia Lützow i sitt olyckliga öde.
Träden skuggade nu som förr öfver gångstigen,
blott några flere årsringar hade kommit till,
himlen var blå som fordom och aftonsolen dallrade på
Hallstasjön.
"När du nu kommer fram, så skall du taga af dig
mössan", sade Frontin till en liten rödmosig och
solbränd gosse, som var i hans sällskap – "och så
skall du gå fram till min hustru, slå henne i hand,
som en hel karl, och säga: God dag, mormor."
"Jaha, morfar – hvad är det för en sjö?"
"Jo Hallstasjön."
"Är det fisk i den?"
"Ja, mycket fisk."
"Georg vill hafva ett metspö."
"Ja det skall du få – nå huru skall du göra?"
"Jo slå mormor i hand, som en karl – nej! som en
hel karl och säga – god dag, mormor!"
"Får jag se – slå mig i hand – nej dugtigare – se
så! säg nu – hvad skall du säga."
"God dag, morfar."
"Mormor skall du säga."
"Men morfar är väl inte en gammal mormor heller",
anmärkte pojken med någon förundran.
"Nej, nej – det var nog rätt – du är inte så dum du
– kom nu och gå bakom mig, så att de inte se dig."
Det var den lättaste sak att göra en öfverraskning.
Madam Frontin höll just på att klippa ned en liten
vacker drällväf af tolf serveter med stjernmönster då
far kom med sin lille följeslagare parkvägen fram till
trädgårdsmästarebostället. Mor var så sysselsatt, att
hon hvarken hörde eller såg – de der tolf serveterna
skulle blifva en hederlig julklapp till Julia Svensson
på Hemmingstorp.
"Gud signe dig, mormor", sade mannens välkända stämma
bakom henne – "nu är jag hemma igen – och skall helsa
från Svenssons."
"Mor" hade ej sansat sig från den glada
öfverraskningen förr än unga herrn, som med ofrånvänd
blick betraktat morfar för att få tecken – men intet
sådant fick, plötsligen framträdde och slog mormor i
hand; men glömde sin lexa och sade som morfar sagt:
"Gud signe dig, mormor."
"Der har du vår gudson, mor – det är den, som
prostinnan der uppe i ditt ställe bar till dopet –
det är Georg –"
Det var för mycket på en gång. Att utan all
förberedelse få se sitt äldsta dotterbarn, redan en
efter sin ålder stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
