Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. o. slut fr. sid. 240.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gosse, med frimodig och glad blick,
glödande kinder och runda läppar, träda fram och
säga "Gud signe dig, mormor"
– det var ändå för mycket – och den goda qvinnan
kunde knappt sansa sig.
Slutligen sade hon: "Och du är lille Georg – kom
hit, gosse, och kyss mormor – Gud signe dig igen
min snälle, rare gosse – är du hungrig?" I denna
prosaiska fråga ligger mera poesi än man tror –
det var en mormor som talade
– hon tänker på allt på en gång, på själ och
kropp, på Guds välsignelse och en smörgås.
Detta ligger i en mormors karakter – hon måste
tänka på allt och i alla sina handlingar, äfven de
alldagligaste, inlägga något af denna kärlek, som
utgör vilkoret för hennes tillvaro som – mormor.
Det var naturligtvis ingen konst alls för Georg att
blifva mormors ögonsten. Han var född och boren att
blifva det, som en prins att blifva kung med tiden.
Äfven inom en trädgårdsmästarefamilj finnes en
successionsordning, som ej kan upphäfvas.
"Jag tyckte", började Frontin sin reseberättelse,
"att de hade för många ungar och vi begge alldeles
ingen – och så lånade jag pojken, för att mormor
skulle få någon att pyssla om – och Georg Svensson
heter pojken. Kom hit, pojke, och slå mig i hand –
nå hvad säger du?"
"God dag, morfar."
"Rätt så – hur gammal är du?"
"Fyra år och en vinter."
"Rätt så – hvad heter du?
"Georg Fredrik Svensson."
"Hvar är du född?"
"På Hemmingstorp."
"Rätt så – nå hvad heter din mor?"
"Hon heter Julia – ja mer – Julia Frontin."
"Rätt så – efter hvem heter hon Julia?"
"Jo efter – hur var det nu igen? – jo efter salig
fröken Julia – för hon är död, hon", upplyste gossen
småförståndigt.
"Hvarföre heter du Georg?"
"Jo, för morfar heter Göran."
"Rätt så – men då borde du väl heta Göran?"
"Men det sa’ min pappa var så fult."
"Jaså – kom hit, pojke, nu skola vi gå ned till sjön
och segla med barkbåtar."
Frontin tog med sig en fällknif för att tälja bark
och några gamla frönotor att göra segel af.
Och sedan blef Georg qvar. Många förslag gjordes;
men allt mötte hinder och det blef småningom alldeles
klart att morfar och mormor helt enkelt lagt sig
till den Svenssonska familjens förstfödde – sjelfva
fideikommissarien till ett lif lika arbetsamt som
deras eget.
"Men det säger jag ändå", yttrade mor många gånger
– "Gud bevare och skydde gossen; men det hade
varit roligt om du tagit en af flickorna, för nu
håller sig Georg mest hos dig i trädgården och jag
sitter der jag sitter."
"Ja bevars! du kan väl snart, om du vill, deruppe
hämta ’sju flickor i uniform’ – de hafva godt om det
slaget också. Jag vet ej hvad det skall bli’ för folk,
som skall dra’ åstad med ett dussin mamseller Svensson
– då måste det blifva snål åtgång" – skrattade far
– "men mamseller äro de; ty Julia kallas fru der
uppe. ’Fru Svensson’ det låter något – och negligé
har hon med blommor och band och ser bra ut
– ja riktigt bra – och herr Svensson är inte mors
minsta gris, han heller, utan för sig som en grefve,
fastän han sköter sig som en bonde. Ja, ja – det
behöfs nog; ty det riktigt ’myrlar’ med ungar der
uppe."
"Ja Gud signe dem, så inånga de äro", suckade mor.
"Ja, men när det är så godt om barn så ligger det
alltid någon och ser ömklig ut och skjuter ut läppen
och är förargad och vill inte taga in förr än mamma
kniper dem om näsan och häller i dem något sattyg –
ty de hafva fria medikamenter förstås."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
