- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
251

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. o. slut fr. sid. 240.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gosse, med frimodig och glad blick,
glödande kinder och runda läppar, träda fram och
säga "Gud signe dig, mormor"
– det var ändå för mycket – och den goda qvinnan
kunde knappt sansa sig.

Slutligen sade hon: "Och du är lille Georg – kom
hit, gosse, och kyss mormor – Gud signe dig igen
min snälle, rare gosse – är du hungrig?" I denna
prosaiska fråga ligger mera poesi än man tror –
det var en mormor som talade
– hon tänker på allt på en gång, på själ och
kropp, på Guds välsignelse och en smörgås.

Detta ligger i en mormors karakter – hon måste
tänka på allt och i alla sina handlingar, äfven de
alldagligaste, inlägga något af denna kärlek, som
utgör vilkoret för hennes tillvaro som – mormor.

Det var naturligtvis ingen konst alls för Georg att
blifva mormors ögonsten. Han var född och boren att
blifva det, som en prins att blifva kung med tiden.

Äfven inom en trädgårdsmästarefamilj finnes en
successionsordning, som ej kan upphäfvas.

"Jag tyckte", började Frontin sin reseberättelse,
"att de hade för många ungar och vi begge alldeles
ingen – och så lånade jag pojken, för att mormor
skulle få någon att pyssla om – och Georg Svensson
heter pojken. Kom hit, pojke, och slå mig i hand –
nå hvad säger du?"

"God dag, morfar."

"Rätt så – hur gammal är du?"

"Fyra år och en vinter."

"Rätt så – hvad heter du?

"Georg Fredrik Svensson."

"Hvar är du född?"

"På Hemmingstorp."

"Rätt så – nå hvad heter din mor?"

"Hon heter Julia – ja mer – Julia Frontin."

"Rätt så – efter hvem heter hon Julia?"

"Jo efter – hur var det nu igen? – jo efter salig
fröken Julia – för hon är död, hon", upplyste gossen
småförståndigt.

"Hvarföre heter du Georg?"

"Jo, för morfar heter Göran."

"Rätt så – men då borde du väl heta Göran?"

"Men det sa’ min pappa var så fult."

"Jaså – kom hit, pojke, nu skola vi gå ned till sjön
och segla med barkbåtar."

Frontin tog med sig en fällknif för att tälja bark
och några gamla frönotor att göra segel af.

Och sedan blef Georg qvar. Många förslag gjordes;
men allt mötte hinder och det blef småningom alldeles
klart att morfar och mormor helt enkelt lagt sig
till den Svenssonska familjens förstfödde – sjelfva
fideikommissarien till ett lif lika arbetsamt som
deras eget.

"Men det säger jag ändå", yttrade mor många gånger
– "Gud bevare och skydde gossen; men det hade
varit roligt om du tagit en af flickorna, för nu
håller sig Georg mest hos dig i trädgården och jag
sitter der jag sitter."

"Ja bevars! du kan väl snart, om du vill, deruppe
hämta ’sju flickor i uniform’ – de hafva godt om det
slaget också. Jag vet ej hvad det skall bli’ för folk,
som skall dra’ åstad med ett dussin mamseller Svensson
– då måste det blifva snål åtgång" – skrattade far
– "men mamseller äro de; ty Julia kallas fru der
uppe. ’Fru Svensson’ det låter något – och negligé
har hon med blommor och band och ser bra ut
– ja riktigt bra – och herr Svensson är inte mors
minsta gris, han heller, utan för sig som en grefve,
fastän han sköter sig som en bonde. Ja, ja – det
behöfs nog; ty det riktigt ’myrlar’ med ungar der
uppe."

"Ja Gud signe dem, så inånga de äro", suckade mor.

"Ja, men när det är så godt om barn så ligger det
alltid någon och ser ömklig ut och skjuter ut läppen
och är förargad och vill inte taga in förr än mamma
kniper dem om näsan och häller i dem något sattyg –
ty de hafva fria medikamenter förstås."

*



Åter inträder en stiltje i vår slägthistoria.

Under några år hände ingenting
vidare än att Georg
växte och blef stor och stark, och att
Frontin började att tröttna vid trädgården,
särdeles sedan herrskapet lofvat att han vid
fyllda femtiofem år skulle få sin lön i pension och
flytta till schweizerhuset i parken. Han gissade
att man ville hafva en nymodig gartner till Hallstanäs.

Det förargade väl den gode Frontin, men å andra
sidan tyckte han att han började blifva gubbe och
hans hustru manade ifrigt på att han nu, då han
kunde nästan sjelf bestämma vilkoren, skulle taga
afsked och sätta sig ned i det lilla schweizerhuset
i parken och bibehålla en sorts öfverinspektion
vid parkanläggningarne vid Hallstanäs.

"Och så mena de på", sade Frontin, "att parken skall
sträckas ut till holmen der gamla Hallstanäs låg och der som
var så mycket spökeri i fordna dagar –
det var i mina
barnår en informator här, som hette Pettersson."

"Åh nej – Peterman", rättade mor.

"Ja, Peterman, fastän det kan gå på ett ut. Det var en
sådan der förläst student, som var hvad man kallar ’i syne’,
och han hade der ute på holmen sett prestens dotter i Hallsta
många år sedan hon var död och begrafven; men inte har
jag sett något, fastän jag varit der och snokat tusen gånger.
Egentligen skulle skräpet bort och riktig plantering ske; men
si herrskapet tycker om ruiner och sådant; och nu, så
mycket har jag hört, skall ruinen redas upp och slingerväxter
planteras på engelsk fason. De hafva taflor med sådant på."

"Ja, ja, gerna för mig; men de få se sig om att få sådan
sparris och blomkål som i min tid – då minnas de nog
Göran Frontin, som i fyratio år gått sina trötta steg på
Hallstanäs."

"Ja du skall se, Göran, huru väl du skall trifvas i parken",
sade hustrun, som bäst såg att hennes Göran började blifva
hvad man kallar utarbetad och behöfde hvila; särdeles som
han ändå fick något att "plocka med" och blef
Hallstanästrädgårdens patriark; dessutom var det ren uträkning; ty de
behöfde ej hafva elever för hvilkas underhåll herrskapet
betalade hvad skäligt kunde vara; men madam Frontin skar
ej guld med täljknifvar för det; ty allt skulle vara så "rejelt",
att hon icke vid slutet hade något mer öfver än besväret.

Icke kunde hon låta de stackars pojkarne svälta
och derföre bullade hon upp, så att Frontins var
vida berömdt för sin goda mat; men madamen ville,
för sin del, från det "släpet", och huru hon plockade
med sin Göran, så tog han afsked och efterträddes af
en fin herre från Stockholm, som lärt sig en hel hop
af "det nya" – att göra sparrissängarne som diken i
stället för som höga rabatter och sådant.

Öfverallt framträder kampen mellan det gamla,
som måste vika, och det nya, som med barnsligt
öfvermod tror sig i hast omskapa verlden. Beständigt
framträder menniskans själsbehof att skapa, äfven
om det ej blir annat än en luftig skugga af något,
som lefvat och verkat länge förut.

Kanske denna idé äfven blandade sig i magister
Petermans åsigter om andeverlden och
menniskoandens förmåga af ny skapelse.

De gamle hade flyttat in i schvveizerstugan under det att
herr Blomsterberg, den nye "gartnern", som han kallades,
rumsterade i trädgården och utsträckte sina företag till
gamla herrgårdsön, der ruinen uppröjdes så pass, att man
kunde plantera vilda vinrankor och andra klängväxter utmed
de grusade murarne. Det öppna, qvarstående hvalfvet, der
magister Peterman sett eller trodde sig hafva sett prestens i
Hallsta dotter, skulle nu förvandlas till ett rum i
medeltidsstil – och så vidare – och så vidare sade Frontin med ett
öfverlägset smålöje åt alla den nya tidens dumheter – ty
visst hade herrskapet haft mera nytta om man röjt upp
platsen och haft drifbänkar på södra sidan af muren och
spalier af bigaråer och syltbär uppåt muren mot öster, som
var längst.

Sådan hade Frontins plan varit;
men nu skulle de
plantera en hop buskar, som icke gaf någon
afkastning alls, annat än ett evinnerligt arbete;
men det brydde sig Frontin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free