Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Barnbarnen på Hallstanäs. En familjhistoria af Onkel Adam. (Forts. o. slut fr. sid. 240.)
- Charad.
- Rebus.
- Stafningsgåta.
- Uttydningar.
- Rättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"God dag, Ellen", sade Georg med sin gamla, broderliga vänlighet.
"God dag! tack för sist, Georg!"
"Ja, din egen Georg."
"Hvar är han?" frågade Ellen och såg ned mot jorden.
"Här – här är jag nu – men du är så tyst – säg då,
hvarföre är du så tyst?"
"Jag vet allt, Georg! jag vet allt."
"Hör på, syster Ellen – jag säger nu så, men för sista
gången – lemna mig din hand – se på mig! – säg, Ellen,
håller du mycket af mig? – håller du mera af Georg
än af någon annan menniska?"
Ellens ögon tårades och hon hviskade – "ja, men
jag har hvarken far eller mor, hvarken bror eller
syster."
"Hör på, lilla Ellen, du håller således mycket af mig
– jag har tänkt derpå hela vägen, jag har vant mig
vid den tanken att jag inte är din bror, och vet du,
Ellen, hvad jag sedan tänkt?"
"Nej, Georg – men för dig var det icke svårt."
"Säg ej så; jag också, så karl jag är, gret den
första natten, derföre att du ej var min syster,
men sedan sansade jag mig – vet du hvad jag nu tänker
och känner?"
"Nej, Georg."
"Jo, jag tackar Gud derföre att vi icke äro
syskon. Kom, Ellen, torka bort tårarne – jag får ju
säga de gamla att vi äro lyckliga och glada derföre
att vi icke äro syskon – ja – du håller ju så mycket
af mig – är det inte sant?"
"Jo, Georg – jag vet aldrig huru det skall gå om du
alldeles öfverger mig."
"Ack, Ellen, låt mig sörja för det – nu skola vi gå
till bäcken och se hvar vi byggde vår lilla smedja –
ser du, hvar och en är sin egen lyckas smed, säger
ordspråket, och jag blef med din morfars hjelp och
råd en sjelfständig menniska."
"Ja, du var alltid snäll", sade Ellen, plötsligen
åter inne i sin barnsliga beundran för bror Georg.
"Nu gå vi hem och Ellen ser glad ut, förstås! liksom jag."
Det svindlade litet i Ellens hufvud när Georg sade
till de gamle – "Ellen håller mycket af mig, och jag
håller innerligt af Ellen – och derföre har jag,
då hon gret, sagt till henne: Gud ske lof att vi icke
äro syskon."
"Gud välsigne er begge", sorlade morfar, mormor och
kapten om hvarandra.
*
Litet hvar som något ströfvat omkring i våra ängmarker
har plötsligen stannat vid en liten bäckrännil,
som, allt hvad man kunnat se, rann uppför – mot
tyngdlagen. Detta är blott en synvilla, som beror
på strandsluttningens egenartade sluttning, men det
förefaller dock ibland verkligen så.
En likartad synvilla gjorde att Ellen tyckte att
hennes känslors ström gick i en helt annan riktning än
förut. Hela hennes åskådningssätt måste omgestaltas –
hon måste först blifva af med en bror och sedan fatta
att han skulle blifva hennes vän och stöd för lifvet.
Denna omgestaltning af invanda begrepp är långsam,
tvekande och osäker. Man inträder som i en ny verld –
de gamla känslorna måste ersättas af nya – de förra
begreppen försvinna – de gamla, från barnåldern kära
åsigterna äga nu mera ingen giltighet.
Det der: "Gud ske lof att vi icke äro syskon" –
klingade oupphörligen som ett orakelspråk i Ellens
öron och ända ned i hjertat. Och sedan detta: "Gud
välsigne er begge", som morfar, mormor och kapten
med så mycken rörelse utropade, lät som en – en –
brudvigsel.
Det dröjde länge innan Ellen riktigt kunde fatta
hvarföre det skulle vara så bra att hon och Georg icke
voro syskon – men småningom klarnade det – och i samma
mån blef hon förlägen och blyg. Det dröjde således
knappt en vecka förrän Ellen fann sig liksom besvärad
af att råka "bror" Georg. – Hon tyckte också att Georg
var alltför bekant med henne och behandlade henne
på ett sätt som kunde passa en bror, men icke en –
"friare". Georg åter, som blifvit van vid idéen att
Ellen var hans "lilla fästmö", var obesvärad, glad
och skämtande, så att hon, som sagdt är, tyckte att
"bror" Georg hade förändrat sig, men icke till sin
fördel. Han hade en egen passion att tala med Ellen
om huru de skulle inrätta sitt hem och huru de skulle
hafva blommor i alla sina tre rum; ty högre anspråk
hade han icke, men Ellen tyckte att det der just icke
angick henne hur "bror" Georg ville bygga sitt hem –
då hon plötsligen kom ihåg detta: "Gud ske lof att
vi icke äro syskon."
Slutligen klarnade de nya idéerna och nu såg Ellen
att känslornas ström alldeles icke rann uppför utan
blott hade gräft sig en djupare bädd i själen.
Då först fattade Ellen hela den förändring, hvilken
föregått i hennes hjerta, som nu öppnade sig för
en ny, frisk ström af jungfrulig kärlek. – "Ja",
sade hon, "nu förstår jag, och jag säger som Georg –
Gud ske lof att vi icke äro syskon."
Slut.
Charad.
Många om och så mitt första
är det största
Utaf hinder, ofta nog.
Ej, som tilltalsord, mitt andra
bör man klandra,
Om man dertill ej har fog.
Den mitt tredje träget nöter,
icke stöter
Foten mot den hårda häll.
Mången man mitt fjerde varit
och erfarit
Hvad det är att vara säll.
För mitt femte blef ej lifvet
menskan gifvet,
Så allenast, på vår jord.
Nu jag endast vill meddela,
att mitt hela
Ej består i tomma ord.
A-s-n.
Rebus.
 |
(Rebus)
|
Stafningsgåta.
Stafvad med h jag är
Rätt ofta mig med b just skrifvet
Bland hvarje djur som här
Oss är utaf naturen gifvet.
Erik Stolt.
Uttydningar.
Lösning af Logogryfen i föregående häfte, sid. 224:
Trumman, hvaraf fås: tu, man, tran, rum, ur, tur,
Ran, ram, tumma, tam, trumma, muta, tar, runa, ut,
arm, mur, mat.
Lösning af Charaden i föregående häfte, sid. 224: Brorskål.
Lösning af Bokstafsgåtan i föregående häfte, sid. 224:
1) Staf, 2) Tår, 3) Oeta, 4) Cypern,
5) Krok, 6) Herr, 7) Orivesi, 8) Läck, 9) Målare;
hvaraf begynnelsebokstäfverna beteckna Stockholm och
slutbokstäfverna Frankrike.
Uttydning af Gåtan i föregående häfte, sid. 221: Flyttfågeln.
<b>Rättelse.>/b> Genom skriffel har mot slutet af föregående
häftets Logogryf kommit att inflyta:
Hvad pläga fåglarne sina små?
Hvad bör hvar menniska här på jorden,
Om hon skall lefva, tillräckligt få?
hvilket härmed rättas till:
Hvad gifva fåglarne sina små
Och bör hvar menniska här på jorden,
Om hon skall lefva, tillräckligt få?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0260.html
