Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXV. Holsteinska prinsessor i Sveriges Medeltidshistoria. III. Af St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska bilder.
LXXXV.
Holsteinska prinsessor i Sveriges Medeltidshistoria.
III.
Ännu en gång bragtes det å bane, att en
svensk furste skulle äkta en holsteinsk
grefvedotter. Denna gången hände det en dotter
af den skallige grefven, Gerhard den store, såsom
han ock kallas ur holsteinsk synpunkt, emedan han
en gång höll Danmarks öde i sin hand, den samme som
föll för en dansk riddares hand, när hans makt var
som störst och eländet i Danmark nått sin höjd. Den
danske riddarens bragd lefde och lefver måhända än
på allmogens läppar i den sång, som diktades om honom
och som slutar med hans lof.
"Gud bevare din själ, Nils Ebbeson,
du var en dannerhjelte god,
och du tog bot för ditt fädernesland
i de främmande gästers blod.
Christ signe också hvar god danneman,
som både med mun och hand,
med allvar och mod, med flit och tro
väl tjenar sitt fädernesland."
Det är denna eländestid i Danmark, då detta rike,
för att begagna Lagerbrings ord, låg i själtåget, men
räddades af Nils Ebbeson och slutligen åter hopfogades
genom konung Waldemar Atterdag, – det är denna tid som
skildras af Ingemann i hans historiska roman: "Prins
Otto af Danmark". Konung Waldemar var en broder till
denne "prins Otto" och kom i den närmaste beröring
med Sveriges konung, Magnus Eriksson, sonen af den
förut i denna rad af tidsbilder omtalade hertig Erik,
hvilken ihjelhungrades i Nyköpings slottstorn. För
att för öfrigt sätta läsaren i tillfälle att genast
förlägga denna berättelse på sin plats i kedjan af
historiska händelser må vi nämna, att denne konung
Waldemar Atterdag i Danmark var fader till den
Margareta, som regerade i nordens trenne riken och
fattade den djerfva tanken att för alltid förena dem
till ett helt för sig gent emot det öfriga Europa.
Bland länder, som gått förlorade för Danmark och som
derföre voro att återvinna, voro Skåne, Halland och
Bleking, hvilka tillhörde konung Magnus Eriksson
i Sverige. För att vinna sitt mål gick Waldemar
till väga med fullkomlig hänsynslöshet i afseende på
medlen. Så begagnade han sig af de strider, som rådde
mellan konung Magnus och hans äldre son Erik, för att
tillvinna sig den förres vänskap och förtroende, under
det han uppviglade sonen mot fadren. Konung Magnus
hade nämligen tvenne söner, af hvilka Erik var
den äldre och skulle efter fadren blifva konung i
Sverige; den yngre, Håkan, skulle ärfva Norge och
tillträdde verkligen regeringen der 1355.
De store i Sverige, hvilka ständigt sökte utvidga
sin makt gent emot konungen och nu särskilt voro
missnöjde med Magnus, emedan denne sökte inskränka
deras friheter och lägga band på deras sjelfsvåld,
voro måhända denne konungs farligaste fiender. Ty
deras uppförande var sådant, att konungen mot sin
yttre fiende ingenting kunde uträtta. Först uppviglade
de nu den äldre sonen mot fadren, deruti understödde
af konungen i Danmark. Och sonen lyssnade till
herrarnes tal, och när den yngre brödren pryddes med
Norges konungakrona, kunde Erik icke längre motstå
frestelsen, utan gjorde uppror mot sin fader och
antog konunganamn. Det var efter återkomsten från
ett besök hos konung Waldemar, som Erik uppträdde
på sådant sätt. Äfven hertig Albrekt af Meklenburg,
Magnus’ svåger, förenade sig med Erik och kom öfver
med folk till hans hjelp.
Konung Magnus måste gifva vika, och i en förlikning,
som han ingick med sonen i Jönköping 1357, måste han
till Erik såsom konung afträda sydöstra Sverige jemte
Finland. Sedan träffades fader och son i Lund i början
af 1359, då Erik visade sig ödmjuk och vördnadsfull,
men nu var det som Waldemar slog om och sökte draga
Magnus i vänskap och naboelig kärlek till sig.
Man känner icke rätt, huru allt gick till, men kort
efter sedan konung Erik lemnat Skåne och dragit upp åt
mellersta Sverige, for konung Magnus med sin drottning
Blanche, den i folksägnen illa beryktade "drottning
Blanka", och sin yngre son konung Håkan öfver till
Köpenhamn, der Waldemar uppbjöd hela sin förmåga för
att göra vistandet angenämt. Han lyckades också deruti
så fullkomligt, att Magnus lät sin son högtidligen
trolofvas med Waldemars då sjuåriga dotter Margareta.
Och för att få hjelp mot sonen Erik lofvade Magnus
tillika att till Waldemar öfverlemna Helsingborgs
slott. Förty den vänlige och tjenstvillige Waldemar
var nu för Magnus "som en kär broder", men om Erik
talades idel onda ord den gången i Köpenhamn. Ingen
hade så grymt hånat och föraktat konung Magnus,
som denne hans son, hette det.
Konung Magnus framstår här såsom ytterligt svag och
villrådig. Ty nog visste han med sig, att han med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
