Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXV. Holsteinska prinsessor i Sveriges Medeltidshistoria. III. Af St. - Seglats på Mälaren. Af E. S-dt. - Fasanen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Waldemar ville naturligtvis icke lyssna till sådana
bud, förr än han fått giftermålet med sin dotter
afgjordt. Då – det var om sommaren 1363 – öppnades
ändtligen fängelset för Elisabet, och hon fick segla
hem till sitt land igen.
Hon kände sig djupt träffad af den smälek som
öfvergått henne. Hon längtade att sluta sig inne
med sin sorg inom det tysta klostret, och efter sin
återkomst gick hon in i Elten kloster i nordvestra
Tyskland, der hon dog som abbedissa.
St.
Seglats på Mälaren.
Än en gång skall gubben ut och resa
Och kinesa
I naturens sköte der och hvar.
Än till sjös och lands kan man flanera:
Ännu har naturen mycket mera
Sol och sommar qvar.
Jag använda vill den korta tiden.
Snart förliden
Är dess glada blomsterdröm igen.
Än dess lof vill jag på lyran knäppa,
Ännu har jag ingen lust att släppa
<ab>Honom från mig än.
Derför på en liten rankig skuta
Vill jag njuta
Sjö och luft och Mälar-stränders doft.
Än en gång vill jag se land och lunder,
Skudda af mig Stockholmsdammet under
Himlens fria loft.
Glittrande i solen, som små lågor,
Gyllne vågor
Dansa om sin gamla sjöballett.
Ingenting i deras danskonst felar.
Vindens flägt på luftens strängar spelar
Sommarljuft och lätt.
Vidt kring fälten arbetsflocken tågar.
Skurna rågar
Landtman kör i ladorna med dån.
Arbetslönen nu tillbaks han bördar.
Tiden ock för gyllne hvetets skördar
Är ej långt ifrån.
Himmel! hvad potatisen nu frodas.
Det förmodas,
Att med Guds hjelp han ta’r opp sig än.
Dåligt rykte nyss om honom löpte.
Regnet kom och genast honom döpte
Till ett ljus igen.
Ingen frukt i år! Nå, jag beklagar
Gom och magar.
Knappt ett plommon fins i plommonskog.
När den glädjen är oss nu betagen,
Låt oss tänka: mindre ondt i magen
Är ju vinning nog!
Solen sjunker öfver vikens spegel.
Flagg och segel,
Båt och gubbar spegla sig i den.
Här vi kasta ankar och förtöja,
Tills i skyn vi se härnäst sig höja
Solens klot igen.
E. S-dt.
Fasanen.
Det är mer än tre tusen år sedan denna fågel
första gången hedrades med offentlig uppmärksamhet.
Åttiofem år före Trojas belägring företog Jason, son
af Eson och Alcimedes, ett djerft tåg till kusterna
af Svarta Hafvet, steg jemte femtiotre äfventyrare
om bord på skeppet Argo och vågade för första gången
besegla ett vatten, hvars hemlighetsfulla namn ännu
innebär en skräck för sjömannen. Han gick, säga
poeterna, för att eröfra det "gyllene skinnet";
han afseglade, säga de prosaiske historieskrifvarne,
för att i Colchis anknyta handelsförbindelser med
de asiatiska folken. Hur än må ha’ varit, sagan fick
emellertid samma lyckliga slut som andra sagor: den
sköna colchiska prinsessan blef betagen i den djerfve
krigaren och gaf honom, jemte sitt hjerta, hemligheten
att kunna besegra det vidunder, som vaktade fadrens
skatt. Emellertid, då segraren återkom till Grekland
med det colchiska bytet, medförde skeppet i någon vrå
af sitt skrof en fågel, som argonauterna, tjusade af
dess guld- och purpurglänsande fjädrar, hade tagit
och medfört från kusten af Phasis, – och Phasianius
Colchicus, den lilla och lätt gjorda eröfringen, blef
mera odödlig än det ryktbara skinnet, för hvilket
hade trotsats så stora faror.
Fasanen naturaliserades och spriddes mycket
hastigt i Grekland. Den omtalas ofta af grekiska
författare; redan Aristoteles beskrifver honom
ganska noggrannt. Ännu två hundra år förut skänkte
den åt Solon ett svar, som historien för alltid
upptecknat. Croesus, konungen af Lydien, som
yfdes så mycket öfver sin rikedom, kom en gång på
besök hos den berömde vise, kom i hela ståten af
sin makt och rikedom samt frågade Solon, om denne
sett något praktfullare. "Sedan jag sett fasanen",
svarade den vise, "kan ingen prakt förvåna mig."
I Italien voro fasanerna okända på republikens tid
och blefvo antagligen först hemförda till Rom af
prokonsulerne, som togo dem i Grekland jemte statyer,
taflor, vaser och andra spillror af den stora
helleniska civilisationen som gick under. Hvarken
Plinius eller Juvenalis omtalar dem såsom allmänna
på deras tid. Det var först den tjuguåttonde af
Cæsarerna, den halfgalne slösaren Heliogabalus, som
kom på idéen att uppföda lejon med fasaner. Cuvier
har dock uttalat den åsigten, att den vidtberömda
och af romerska skalder prisade fågeln Phoenix var
ingenting annat än guldfasanen. Af de beskrifningar,
som de gamle lemnat oss, låter sig detta visserligen
icke bevisas; men säkert är, att alla äldre latinska
dikter, som handla om fågeln Phoenix, så noga passa
in på guldfasanen, att deras författare åtminstone
icke kunnat hafva någon annan fågelart för ögonen.
Fasanerna, som genom planteringar eller
s. k. fasanerier blifvit spridda öfver hela Europa
med undantag af skandinaviska och Östersjöländerna
samt Nord-Ryssland, bilda en på arter talrik grupp,
af hvilken dock nästan alla täfla uti fjädrarnes
glans och en väl proportionerad kroppsform. Halsen
är temmeligen kort och hufvudet litet samt vingarne
starkt afrundade och svaga, hvadan fasanen, äfven
vid farliga tillfällen, tager hellre till fötters än
till vingarne. Benen äro glatta, hos hanen vanligen
försedda med en stor sporre. Tuppen är vanligen mycket
större än hönan och prydes af två skarlakansröda
köttiga hudflikar som omgifva hvardera ögat. Under
parningstiden tillväxa två plymer bakom öronen och
bilda ett slags horn, som han höjer och sänker efter
behag. Hönans fjäderdrägt är mycket anspråkslösare än
tuppens; hon saknar plym eller, om hon har någon, så
är den mycket mindre och ej så glänsande som tuppens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
