Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fasanen. - Hvad yfves du öfver? Saga af Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tuppen hyllar månggifte och samlar, om de andra
tillåta honom det, fem till tio hönor omkring
sig. I svartsjuka står han föga efter sina bröder
bland andra hönsfåglar och kämpar mycket modigt och
tappert med sina medfriare; men han gör sig, lika
litet som gårdstuppen, särdeles möda att förvärfva
hönans ynnest och visar aldrig detta älskareraseri,
hvilket gör orr- eller tjäderhanen så intressant. Han
går omkring hönan i olika ställningar, breder ut
vingarne, reser upp örontofsarne och halskragen
och upphäfver några sträfva ljud. Men detta är
allt. Genast efter parningen bekymrar han sig icke
mer om hönan, hvilken han öfver hufvud söker mindre,
än hon honom. Hönan väljer sig omsider en lugn och
stilla plats, krafsar upp en grop, som hon vårdslöst
öfvertäcker, samt lägger så tio till tolf ägg, dem hon
sedan flitigt värmer. Äfven sedan ungarne framkommit,
får hon ensam taga vård om dem, medan hanen sköter
sina nöjen eller behof.
Alla fasaner äro ursprungligen hemma i Asien. De
lefva i glesa lundar och buskager, sällan i stora
täta skogar, emedan det synes vara deras behof
att få löpa omkring på fält, slätter och ängar. De
springa mycket bra och kunna deruti täfla med de
flesta andra hönsfåglar; deremot flyga de dåligt och
höja sig blott i yttersta nödfall. De hafva dåliga
förståndsgåfvor och blifva egentligen aldrig tama,
emedan de icke kunna skilja sin vårdare från andra
och i hvarje menniska se en fiende som inger fruktan,
och de frukta beständigt faror, emedan de icke äga
förstånd nog att hjelpa sig, om en verklig
sådan hotar. Svårligen skall man finna ett vildbråd som
så lätt kan bringas ur fattningen och derigenom blir
oförmöget att fatta ett beslut. Öfverraskas fasanen af
en hund eller en menniska, så synes han ögonblickligen
glömma att naturen verkligen gifvit honom vingar;
i stället blir han sittande orörlig, trycker sig
tillsammans och gömmer hufvudet, eller ock löper han
blindt omkring, fram och tillbaka. Råkar han vid ett
sådant tillfälle komma intill vatten, så vadar han ut
ett litet stycke deri och blir sedan stående orörlig
med blickarne oafvändt riktade ned i vattnet, tills
fjädrarne äro alldeles genomvåta och kroppstyngden
derigenom så ökad, att han icke förmår höja sig. "Hans
fruktan", säger Naumann," känner inga gränser. En
förbispringande råtta skrämmer honom häftigt, till
och med en krypande snäcka jagar fasanhönan ut ur
sitt näste, och inträder en verklig fara, blir hon
liggande derpå som död." Naturhändelser, långvarigt
regn, öfversvämningar o. d. förbluffa dem så mycket,
att de viljelöst öfverlemna sig åt elementerna. Denna
omständighet gör stort afbräck på denna fågelarts
förökning och utbredning, som
också betydligt stäckes af rofdjur och af jägare,
för hvilka de blifva ett det lättaste byte. Också har
fasanjagten nästan alltid varit inskränkt till rika
godsägare och högmögende herrar; ja, under de fordna
ståndsprivilegiernas tid var det till och med i lag
förbjudet för vissa lågbördiga klasser att uppföda
eller jaga fasaner: detta nöje ansågs så rart, att
det borde uteslutande tillhöra konungens närmaste
tjenare och mest betrodde män.
Hvita och spräckliga fasanen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>