Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 261 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad yfves du öfver? Saga af Richard Gustafsson. - En jättekastanj.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Dåre!" röt lejonet så att det gaf eko i bergen. "Hvad
yfves du öfver? Jag är djurens konung, på min panna
tronar majestätets prägel, ur mitt öga ljungar maktens
eld och min ram äger styrkans rätt."

Plötsligt hördes ett skott och lejonet rullade i
dödskampen bredvid sitt offer. Hästens husbonde hade
sett hur lejonet beröfvade honom hans dyrbara egendom,
och med en kula sträckte han odjuret till marken.

Mannen tog af lejonets hud, kastade den öfver sina
skuldror och vandrade hemåt.

"Konung ibland djuren!" mumlade han. "Hvad yfves du
öfver. Du faller som ett rö för min hand, ty det är
jag som är jordens och djurens herre."

Då sköt en blixt ned från det mörka molnet, och mannen
föll död ned på lejonhuden.

Och åskan mullrade: "Hvad yfves du öfver?"

En jättekastanj.

Det kolossala ingifver alltid vördnad.
En storartad byggnad, ett berg som höjer
sin skrofliga hjessa öfver molnen, ett götiskt
tempel, hvars spira pekar upp mot himmelen
och tyckes med korset nå dess blåa hvalf – naturens
liksom menniskans storverk, med ett ord, äga ett
majestät, som alltid framkallar vår undran
och beundran. Vi behöfva blott gå ut
i skogen: hvilket intryck på våra sinnen
utöfvar ej denna uråldriga ek, som reser sin knotiga
kropp bland smärta stammar och häfver sin
lummiga krona högt öfver de andra, liksom
en jätte öfver småfolk! När vinden susar genom
dess löf, höra vi deri minnessången om århundraden,
som kommit och gått med storm och snö, med regn och
sol, höra vi bruset af generationer, som vaknat,
verkat och somnat – under det jätten i lugn blott
allt fastare knutit sina fibrer, allt bestämdare
tillbakavisat stormen, allt frodigare utbredt sin
krona för ljus och luft.

Den illustration, som vi här hafva för oss,
framställer ett ryktbart jätteträd, kastanjen på Etna,
eller såsom sicilianaren kallar det: Castagno di Cento
Cavalli, som säkerligen är det största af sitt slägte
i både gamla och nya verlden.

Jättekastanjen på Etna.

Trädet har fatt sitt namn, "de hundra hästarnes
kastanj", med anledning af den vidsträckta skugga,
som kastas af dess lummiga grenar. Såsom anledning
till namnet omtalas äfven af folk på stället, att
Johanna af Arragonien, då hon reste
från Spanien till Neapel, kom till Sicilien och
besökte Etna, åtföljd af en talrik svit. Hon var,
liksom hela hennes följe, till häst. Ett oväder
inträffade, under hvilket hon tog sin tillflykt under
trädet, hvars vidsträckta löfverk var tillräckligt
för att skydda så väl drottningen som ädlingarne för regnet.
Det är denna händelse, säga de, som har gifvit trädet
namnet "de hundra hästarnes kastanj".

Den så mycket prisade kastanjen har ett ofantligt
omfång, men är fullkomligt ihålig; kastanjen liksom
pilen kan nämligen existera, snart sagdt, ensamt
genom sin bark. Innanveden förmultnar sedan den
uppnått högre ålder, men icke dess mindre fortfar
trädet att växa och hvarje år kläda sig med en lummig
grönska. Urhålkningen i stammen är i afseende på
det här omordade trädet så ofantlig, att man inuti
det samma byggt ett hus med en särskilt ugn för att
torka eller steka kastanjerna. När husets invånare
blifva i behof af bränsle, bruka de endast gå utom
dörren och med en yxa hugga för sig af trädförrådet,
som omgifver huset. Också har trädet, genom detta
behandlingssätt, blifvit så illa tilltygadt, att
dess tillvaro hädanefter ej torde blifva långvarig.

Man har påstått att den väldiga kastanjen på Etna
bildats af flera andra, hvilka, uppvuxna från en
rot och trängda intill hvarandra, genom barken sedan
vuxit tillhopa; men en fransk vetenskapsman, Houel,
som beskrifvit trädet med mycken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>