Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det stora rådslaget på Laramie. (Ur morbror Barkmans berättelser vid toddyglaset.) - Två valplatser. Af Andersson-Edenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Fader, fader! Jag känner icke någon blygsel att tala
inför eder, den store Anden har skapat oss alla;
men liksom midt i en cirkel har han ställt den röde
mannen och han är omringad af de hvite.
’Ni hafva alltid sagt att ni vilja göra oss
till kunniga män. Ack, mitt hjerta är fullt af
bitterhet! Dryckenskapen är den enda konst den
hvite lärt åt den röde. – Alla ’Korpar’, de gamla
fäderna och deras fäder, mödrar och mormödrar hafva
sagt oss: ’varen vänner med blekansigtena, ty de äro
mäktiga.’ Vi, deras barn, hafva lydt dem, men, fader,
hvad har det väl blifvit af oss?
’Det är länge sedan, mera än fyratio år, så lägrade
sig en gång vår stam vid Missouri. Vår chef satt
utanför sin wigwam och hans sinnelag var i den stunden
fromt som ett barns – då fick han ett skott i hufvudet
af ett blekansigte.
’En annan dag, år derefter, bodde några ’hvita’ vid
’Gula stenen’. Då kommo fyra ’Korpar’ och bådo dem om
ett stycke bröd. En af de hvite tog då sin bössa och
sköt, och en af våra chefer föll. Vi hafva glömt dessa
oförrätter – – jag kunde uppräkna för er hundra olika
sådana fall – men jag nämner nu blott dessa inför er,
för att visa att blekansigtena hafva orätt, lika så
väl som vi.
’Fader, ni har talat med oss om att odla jorden och
föda upp boskap. Tala icke derom med oss. Vi hafva
blifvit uppfostrade till att följa bison-oxen och vi
vilja fritt följa den. Sedan min födelse har jag lärt
att resa min wigwam på den fläck jag för tillfället
behöfver och att löpa genom prärierna fri som om jag
vore en fågel. Haf medlidande med oss! Jag är trött
att tala.’
"Han tystnade, drog af sin fotbeklädnad och räckte den
till presidenten: ’Och du, fader’, tillade han, ’tag
här mina mocassiner och håll dig varm om fötterna.’
"’Korpen’ höll detta tal tydligt utan att hafva
öfverläst det samma på detta så musikaliska språk,
fullt af vokaler och gutturalljud och som klingade
nästan som spanskan, medan hans åtbörder voro fulla
af nobel elegans.
"Nu uppreste sig en annan talare och i det han för
presidentens fötter kastade sin mantel af buffelskinn,
började han med kanske ännu större vältalighet sin
begäran om att
man från deras land skulle aflägsna soldater och
guldsökare, på det att prärierna åter skulle blifva
ensliga och älskade af buffeloxarna. Derpå påpekade
han att de hvite icke hållit det fördrag, som de
aftalat med ’Korparne’, och att de agenter som blifvit
sända till indianerna begått skamliga underslef;
nu voro de komna att begära hederliga tjenstemän.
"En tredje talare framträdde äfven, som bad om
soldaternas aflägsnande samt förklarade högtidligt
och allvarligt, att de aldrig skulle lära sig odla
jorden.
"Härefter slöts sammankomsten, för att följande dag
klockan tio åter taga sin början.
"Vid denna andra sammankomst sökte presidenten lugna
indianerna; dessa återkommo till föregående dagens
oafgjorda frågor. Presidenten bad på det bevekligaste
att de röde männen måtte gå in på det förslag han
gjort dem samt underteckna ett fördrag derom. Men
indianerna undanskyllde sig dermed att några af deras
chefer saknades och att ingen från Sioux-nationen
hade kommit.
"Sammankomsten upplöstes härefter fullkomligt. Man
skildes emellertid icke som ovänner och man lofvade
hvarandra ett nytt möte, – efter sju månsken, när
gräsmattan åter vore grön, – hvarpå utdelades en
mängd gåfvor till cheferna. Så slutades det stora
’Pow-wow på Laramie. Detta möte, liksom så många
andra dylika, gaf ett bevis på att indianerna äro
oemottagliga för någon högre civilisation; de älska
nomadlifvet, prärien och buffeljagten – odling och
lagar skola aldrig passa in med deras åsigter om
frihet och sjelfständighet.
"Hvad skall det slutligen blifva af dessa indianer,
frågar du mig. Ack, min bäste systerson – hvar har
din konjak tagit vägen? Borta, försvunnen! Nå väl,
ungefärligen så skall det gå med rödskinnen; efter
några generationer hafva indianerna ingen möjlighet
längre att undvika civilisationens ström; då skola de
antingen smälta hop med de hvite eller inlåta sig i en
sista kamp – de fåtaliga indianerna med sina oordnade
anfall och dåliga vapen skola då blifva så godt som
sopade från jorden. – Ja, min vän, likaså säkert som
jag nu har tömt min sista toddy för i qväll, likaså
säkert kan jag säga – indianens tid är förbi!"
Två valplatser.
När man fördjupar sig i en detaljundersökning af det
utvecklingsarbete, genom hvilket de olika
samhällena småningom höjt sig till sin nuvarande
ståndpunkt och organisation, så kan man endast med
svårighet skönja den hufvudprincip, som dock reglerat
gången af denna utveckling, på samma gång som den
varit dess yttersta mål.
Denna hufvudprincip, hvilken, liksom floden går med
egna vågor genom hafvet, oförstörbar uppehållits och
verkat så länge menskliga sträfvanden och intressen
korsat hvarandra på jorden och skall uppehållas och
verka till dess allt lif nått sitt mål, innefattar
den stora tanken: "frid på jorden och menniskorna en
god vilje".
Om det ock endast varit kortare mellantider,
under hvilka förbrödringens ande, det gudomliga i
menskligheten, för sig funnit luften någorlunda ren
på denna töckenhöljda jord, så har han dock städse
"stått på sin post", städse arbetat, om ock tyst,
bland de djupa lederna, bland massorna, der han
bland oförderfvade naturer aldrig saknat dyrkare
och fanbärare, när han förnekats på statsklokhetens
solbrända höjder.
Oupphörligt, fastän långsamt, har han utvidgat sitt
välde. Genom synbara ständiga nederlag har han vunnit
sina ständiga verkliga segrar, genom motgångar har han
haft framgång, genom förödmjukelser har han skördat
ära. Civilisationen, buren af förbrödringens tanke,
har sökt att förneka och förkrossa honom utan att
lyckas. Jordens mäktige, rädda om sin ställning såsom
den girige om sitt guld och med samma hänsynslösa
cynism försvarande den, hafva förenat sina bemödanden
för att bekämpa och hämma den rent menskliga
sträfvan, som födes af den rent menskliga känslan af
att alla äro bröder. De hafva sått hatets frö der
kärlekens skörd skulle ansas och mogna; de hafva
med våldsam hand uppdragit godtyckliga gränser och
befallt att menniskorna på ömse sidor derom skulle
hafva skilda, mot hvarandra stridiga eller fiendtliga,
intressen; de hafva utstakat krigets blodiga väg och
upptändt vredens förhärjande eld mellan nationer,
det vill säga mellan bröder. Allt hvad den starke
kunnat uträtta mot den svage har blifvit gjordt;
allt hvad listen kunnat uttänka har blifvit planeradt
och genomfördt; allt hvad det samvetslösa våldet,
saknande motståndare, mäktat åstadkomma, har icke
underlåtits. Som en antikrist, som en djefvulens
afföda, har broderskapet utmålats i kyrkorna;
som en bulvan har det uppställts på slagfälten;
som en skräckbild har det insmugglats till och med
i barnkamrarne, för att få afskyn för det samma
blandad med modersmjölken. Och ändock har man icke
lyckats! Ändock har man af de skenbara segrarne endast
skördat ett nederlags frukter; ändock har den tanke,
ur hvilken menniskans lifsrot suger sin näring,
förbrödringens gudomliga tanke, icke kunnat qväfvas
och förintas!
Det är icke en gammal fras, utan en gammal sanning
vi upprepa, då vi säga att denna tanke – denna
evighetstanke – skall rädda menskligheten. Ur honom
hafva det förflutnas lärdomar uppspirat, i honom
ligger framtidens ljusa förhoppning. Att följa denna
tanke genom den menskliga utvecklingens historia,
det är att bereda sin ande ett friskt, stärkande bad
till ny födelse, det är att ingjuta ett okufligt mod
i själen och förvandla en lockande förhoppning till
glad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
