Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorolf Quällulfsson. (Ett stycke norskt folklif för 1000 år tillbaka.) Af St. - Versailles. Af S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men just som de nalkades de andra huskarlarne,
stannade Leif, lade sin hand på Thorgils arm och
sade:
"Nu menar du, Thorgils, att gamle Quällulfs spådom
skall ..."
"Jag menar det!" svarade Thorgils utan att låta Leif
få fullborda meningen.
"Hvad skall dock denne Hårek förmå?" sporde Leif med
ett leende, som visade, huru föga han aktade mannen.
"Denne Hårek och hans broder stå närmare kungen,
tänker jag, än någon tror", blef svaret.
"Kungen skall dock aldrig glömma Thorolfs svärd
i slaget vid Hafrsfjord, ej heller ditt, Thorgils
Gjallande. Det tyckte jag, att när Thorolfs lyste för
hugget der han stod på kungens skepp inför hans ögon,
så klang ditt, fast du stod på Thorolfs eget skepp
och var långt borta; det var som tvenne vågor,
hvilka höja och sänka sig högt öfver alla andra,
bärande blodvar på sina ryggar."
Thorgils log; och de nalkades hallens dörr. Der
stannade Thorgils och sade:
"Konung Harald är vänsäll och gifmild, Leif, men tål
icke bland sina män en jemnlike. Föga fattas ock, när,
såsom Quällulf sade, makt och lycka komma lassvis,
att finna kappan sidare och rikare än som höfves. Då,
Leif, glömmas svärdshuggen i Hafrsfjord."
Dermed gingo de in i hallen. Leif stannade i närheten
af dörren, men Thorgils, som var en förman för de
andra huskarlarne, gick fram mot högsätet, der Thorolf
satt.
Det var en högrest, skulderbred man, klädd i en rik
drägt med silfverbälte om lifvet. Hans ansigte var
ädelt och manligt. Kraft och beslutsamhet lyste ur
de stora, blixtrande ögonen, och på den höga pannan
bodde något som man väl kunde kalla majestät, medan
läpparnes form och hakans rundning gåfvo åt det hela
en anstrykning af mildhet och behag.
Framför honom stod en man, som var liten till växten
och af ett utseende, som i allmänhet vittnade om
ringa härkomst, ehuru han ingalunda var ful. De små,
lifliga ögonen, som flögo omkring den stora salen,
vittnade om en orolig själ, som icke hyste många
betänkligheter i afseende på medlen för att vinna
sitt mål och stilla sin oro.
Just som Thorgils och Leif trädde in i hallen, hörde
de denne man säga:
"Så skall då du, Thorolf, njuta vårt fädernearf efter
Bjargulf och vi gå tomhändta derifrån?"
Thorolf satt med hakan mot ena handen, medan den
andra lekte med det guldprydda fästet på svärdet,
som hvilade på hans knä. En lång tystnad fö]jde,
hvarunder man endast hörde stegen af Thorgils, som
närmade sig intill högsätet. Slutligen, när Thorgils
stod tätt intill Thorolf, höjde denne sitt hufvud
och såg på den lille mannen framför sig med en blick,
som denne icke kunde uthärda.
"Jag gifver dig, Hårek", sade han, "på ditt spörjsmål
samma svar, som Bjargulfs son och hans sonson
Bård gåfvo."
"Brynjulf och Bård hade dock större rätt än som du
har till Torge och all den andra egendomen", inföll
Hårek hastigt. "Brynjulf var Bjargulfs son och vår
broder, Bård var Brynjulfs son, men du hörer icke
till ätten!"
"Sådana män voro Brynjulf och Bård", svarade Thorolf
och såg skarpt på den lille Hårek, "sådane män voro
de, att
de ej skulle hafva vägrat att efterkomma din och din
broders fordran, om den hade varit rättmätig."
"Så läto vi då ock saken falla", vidblef Hårek,
"men nu ..."
"I ären frillesöner nu som då", afbröt Thorolf något
hastigt, "och eder rätt är derföre lika liten nu som
den tillförene varit."
"Hvad det beträffar", fortfor Hårek, "så är det dock
visst, att Hilderid, vår moder, blef lagligen köpt,
hvarföre ingen skall kunna säga, det vi icke äro äkta
födde."
Detta var mer, än som Thorolf kunde höra. Man såg,
huru blodet strömmade till hans kinder, och han sade
helt vred:
"Det är så långt ifrån, att du, Hårek, och din broder
Rörek ären äkta födde, att eder moder till och med
blef härtagen hemifrån."
"Det låter på ditt tal", inföll Hårek med ett elakt
leende "som om du ville sätta oss sida om sida med
trälarne."
"Du säger det, Hårek", utropade Thorolf. – "I ären
trälborne!"
Den lille mannen bleknade af harm, men han betvang
sig. Endast det ondskefulla leendet satt qvar kring
hans mun och gaf en aning om hvad som föregick inom
honom. Med en stämma så len, som om hon varit den
förtrampade oskuldens och rättvisans, sade han, i det
han vände sig om för att lemna den mäktige Thorolfs
sal:
"Hårda lyda den mäktiges ord, torde dock hända,
att de finnas, som våga vara af en annan mening."
Orden retade Thorolf. Han reste sig till hälften ur
högsätet, men hejdade sig plötsligt och lät Hårek gå.
En stund derefter steg han upp och gick ut, åtföljd
af sina män. Han tog först vägen ned åt stranden.
Der nere såg man Hårek med sina män syssla i sin båt;
de hade ännu icke lagt ut från stranden.
Thorolf egnade dem icke mycken uppmärksamhet. Han gick
om bord på det nybyggda skeppet, hvars praktfulla
målning och förgyllningar lyste i solskenet. Han
öfversåg noga allt, gjorde här och der en anmärkning,
men var öfver hufvud taget belåten.
"Sådant långskepp torde passa en konung!" sade han
och vände sig förnöjd till Thorgils, som stod strax
invid honom.
Denne skulle svara, då han afbröts af ett buller från
sidan af fartyget. Så väl Thorolf som han sågo dit.
Det var Hårek, som satt i sin båt och just nu skulle
sticka till hafs. Han hade tydligen hört Thorolfs
ord. Man kunde se det på hans leende, äfven om man
icke hört de ord, som följde med:
"Den konungen må snart blifva ett hufvud kortare."
Leif, som stod ett stycke längre fram, hörde tydligt
hvad den lede mannen sade och fattade hastigt en
yxa, liksom han velat kasta henne efter den hastigt
bortroende båten. Thorolf såg det och hejdade honom.
"Håll, Leif", ropade han, "torde hända du snart får
aflägga mannarön vid min sida utan att anfalla dem
som i fredliga värf besöka Torge!"
Men han var mörk till sinnes och lemnade hastigt
långskeppet.
"Så sant jag heter Leif", yttrade denne, "nu slant
dig, Thorolf, din värste fiende ur händerna!"
(Forts. å sid. 281.)
Versailles.
Någon stor författare har talat om "verldshistoriens
ironi". Om någonsin, kommer man väl att påminna sig
detta uttryck då man hör ordet Versailles, ty huru
många skiftande, från hvarandra skilda vexlingar har
ej inom detta slotts murar historiens gudinna att
uppteckna!
Versailles, två och en tredjedels mil från Paris,
var ända till medlet af sjuttonde århundradet en
obetydlig köping med ett jagtslott. Ludvig XIV var
det som, under åren 1661–1678,
byggde det ståtliga slottet, kring hvilket snart
en liten stad reste sig. Under denne konungs samt hans
båda efterföljares regering var Versailles sätet för
alla statens högre embetsverk samt för hofvet.
"Jag ser i hast de vida parker fyllda
med spotska herrar, rätade på klacken,
markiser, ifrån topp till tå förgylda,
med krås i bringan och med pung i nacken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
