Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Versailles. Af S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag ser förnäma damer stolt spatsera
uti de dunkelt skuggiga alléer;
solfjäderhviftande de paradera
med långa släp och pudrade tupéer.
Men andra sköna arm i arm förtroligt
kring svala vattenkonsterna ses stimma
och kasta sockersmulor – o, hur roligt! –
åt svanorna, som i bassinen simma.
Man säger bonmots, skrattar sig förderfvad,
och alla hvar sin anekdot berätta;
här en abbé af damerna är värfvad
Ovidii "Kärlekskonst" att öfversätta.
Men i en mörk boské utaf syrener,
der hjertats ömma bigter ej bli’ störda,
en furste, känslig för idyllens scener,
sig hvilar ifrån sin regeringsbörda.
En sjuttonårig skönhet fången slutes
intill hans bröst, – monarken nådigt skämtar, –
en vacker rodnad på dess kind då gjutes
och blygsamt hennes lilla hjerta flämtar."
Under denna glanstid var det som, år 1783, i
Versailles en af verldshistoriens betydelsefullaste
freder slöts, den nämligen, deri England afsade sig
alla rättigheter på de nordamerikanska kolonier,
som sju år förut skilt sig från moderlandet.
Men den stora omhvälfningens storm nalkades, och
snart kunde hertigen af Liancourt, då han en
natt väckte sin konung från dennes slummer i ett af
Versailles’ praktgemak, på det kungliga förmodandet:
"det är en revolt", svara: "nej, sire, det är en
revolution!" Puder, bandvippor och galoner rycktes
med från Versailles’ alléer och parker af stormen
och efterträddes af trasor och röda mössor, tills
den första republiken krossades af sin egen son och
Napoleon återgaf slottet dess monarkiska prägel och
prakt. Så gick Napoleons sol ned, och liljornas banér
svajade åter från Versailles’ tinnar, tills år 1830
det fick lemna plats för tricoloren med först kronan,
så frygiska mössan, så andra kejsardömets örn och nu
till sist å nyo frygiska mössan på sin spets.
Sommaren 1867 vandrade genom Versailles’ praktsalar
verldens mäktigaste monark, åtföljd af en annan
monark, gammal och grå, samt dennes förtrogne,
en högväxt man med kal hjessa, blixtrande ögon
och ett jernhårdt drag öfver munnen. De stannade
och besågo de stora dukarne, hvarpå Horace Vernet
förherrligat Frankrikes segrar öfver Tyskland. Den
stolte monarken kunde, så värd han än var, ej
underlåta att vid dessa målningar kasta en hastig
blick på sina båda följeslagare, och det var som
om ett triumferande leende flugit öfver hans eljest
orörliga anlete. Knappa tre år derefter var Napoleon
fången i fiendeland; i Versailles’ skönaste sal satte
den ene af hans gäster från 1867 med segrarens rätt
kejsarkronan på sitt grånade hufvud och lade till
den andres namn furstetiteln, och i museisalarne,
under Vernets skilderier, stod sjuksäng vid sjuksäng:
"Se der en döende parisersprätt
med rödsprängd bindel omkring brända lockar
Hans magra hand nervöst på täcket plockar
och leker med ett litet damporträtt.
Se bairaren med ångestsvettig panna!
Än beder han och än han hörs förbanna:
absolution han qvidande begär.
Parisaren, klentrogen af naturen,
sitt hufvud vänder tigande mot muren.
Hans död är stilla, såsom barnets är."
 |
Slottet i Versailles. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
