Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - forts. Thorolf Quällulfsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konung Harald satt till bords, när Thorolf trädde in
i salen. Allt var sig der för öfrigt likt, såsom när
Thorolf var i hans hird. I högsätet midt emot konungen
sutto hans skalder. Några af ulfhednarne, de väldige
kämparne, som stodo bakom de yppersta hirdmännen
på konungens skepp, när han drog ut till strid,
stodo och sutto vid sidan af Thorbjörn Hornklove,
den ärade sångaren af slaget i Hafrsfjord. Thorbjörn
var klädd i röd kappa, och hans svärdfäste lyste af
rika silfverbeslag, nedan om armen satt en dyrbar
guldring. Gyllene bälten buro ock ulfhednarne och
ringar på händerna.
Konungen rodnade något, när Thorolf trädde fram för
honom och helsade.
"Jag kommer för att lemna dig skatten jemte några
föräringar!" sade Thorolf, och hans stämma förrådde,
att något föregick inom honom, som det kostade honom
en viss ansträngning att beherrska.
Konungen såg icke upp, men befallde en hirdsven att
frambära hornet till Thorolf.
"Jag borde ej kunna vänta mig annat än godt af dig,
Thorolf", sade han, "dock hör jag nu så mycket talas
om dig, att jag icke vet hvad jag skall tro."
"Illa gör du, konung, om du sätter tro till
baktalare", genmälte Thorolf, "och dålig väntjenst
göra de dig, ty de skilja dig från dina trognaste
män. Hvad mig sjelf angår", tillade han, "så är det
tydligen mina uppenbara fiender, och derföre må de
ock taga hvad som följer deraf, om jag träffar dem!"
Konungen såg upp. Hans och Thorolfs blickar möttes.
Men det var icke, som när en vän ser på en vän,
tvärtom var det, som om tvenne ljungeldar korsat
hvarandra. Något mera blef emellertid icke taladt
den dagen.
Följande dagen lemnade Thorolf skatten och frambar
sina gåfvor till konungen, hvilka utgjordes af dyrbara
bäfver- och zobel-skinn. Ett utrop af beundran
öfver den utsökta och kostbara gåfvan undföll de
omkringstående, men konungen sade:
"För den gåfvan, så dyrbar hon är, har du nog på
förhand skaffat dig lön, Thorolf."
"Du sätter icke längre tro till mig, konung Harald",
sade Thorolf, och hans röst dallrade af sinnesrörelse
och hans öga flammade, "men låt din misstro fara,
jag är den samme, som jag fordom var, medan jag ännu
stod i din hird och vill såsom då hålla mit lif ringa,
när det gäller din ära!"
Konungen såg på honom, men elden i hans blick var
förtärande. Det syntes tydligt, att konungens sinne
var intaget emot Thorolf Quällulfsson och att ingen
försäkran af honom kunde bortjaga misstankarne och
förtaga tviflet.
"Det blifver också det bästa", sade han, "att du
åter vänder tillbaka till min hird, mottager mitt
märke och blifver höfding för mina hirdmän. Då skall
ingen kunna baktala dig, när jag dag och natt kan se,
huru du skickar dig."
Konungens hårda ord afskuro den sista tråden, som höll
Thorolf fästad vid honom. Han höjde stolt sitt hufvud
och såg sig omkring bland sina huskarlar, hvilka stodo
på ömse sidor, blickande med tydlig harm på konungen,
som kunde kasta sådana beskyllningar i ansigtet på
sin ädlaste och trognaste man.
"Ogerna", sade Thorolf och visade med handen på sina
män, "ogerna gifver jag denna skara afsked. Hvilka
förläningar du, konung, vill unna mig, det må du sjelf
råda för, men mina huskarlar vill jag icke släppa, så
länge jag har gods nog att behålla dem. Blott en bön
har jag till dig", tillade han, "att du vill besöka
mig och höra trovärdiga mäns vittnesbörd om mig."
Men konungen svarade, att han icke oftare ville
mottaga någon inbjudning af Thorolf.
Derpå lemnade han skeppet och stranden.
Thorolf stod länge tyst och såg efter honom. Men så
ryckte han sig upp ur sina tankar, befallde sina män
rusta sig till afresan och lemnade Throndhjem.
När han kom hem, fick han höra, att Harald uppdragit
hela hans förläning och Finnefärden åt Hilderides
söner. Icke långt derefter, kommo Hårek och Rörek
mycket manstarka till Torge.
Med stolta steg och högburna hufvuden trädde de in
i salen, der Thorolf satt i högsätet. Hånet lyste
ur deras ögon, lekte på deras läppar, men de sade
ingenting, som kunde innebära en förolämpning, väl
vetande att Thorolf icke var den man, som lät sig
behandlas efter godtycke.
De framförde konung Haralds bud och befallning, att
gården Torge med alla de besittningar, som Brynjulf
och Bård hade haft, skulle lemnas af Thorolf. Torge
var konungens egendom.
Thorolf efterkom konungens befallning. Han förde allt
sitt lösöre på sina skepp och gick med alla sina
man, frie och trälar, om bord för att fara öfver
till Sandnäs. Hårek med sina män stod på stranden,
när Thorolf steg på sitt långskepp.
"Så tänker du icke vidare timra något konungsskepp
på Torge, Thorolf!" ropade han.
Thorolf stannade och lade handen på sitt svärd, och
hans män sprungo till, som om de varit färdige att
ögonblickligen kasta sig öfver den lede ränksmidaren,
hvilken stod der så leende och blid, fast ormgift
dröp af hans tunga.
Men plötsligt hejdade sig Thorolf och tog handen från
svärdfästet.
"Se till, att du icke med ditt svek bedrager konungen
på både skepp och skatt, Hårek, liksom du bedrager
honom på hans redlige män!"
Medan han yttrade detta, som Hårek mycket väl
hörde, gick han fram på skeppet, hvars fånglina
inhalades. Seglen hissades med det samma, och för
en gynnande vind stucko Thorolf Quällulfssons skepp
norr ut till Sandnäs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
