Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - forts. Thorolf Quällulfsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kostbara saker. Med denna laddning kom jag nu på
hösten hem och seglade utefter Hördaland norr ut samt
lade till en afton vid bryggan i Furusund. Då, när vi
som minst anade någon fara, kommo beväpnade män öfver
oss och förde oss bundna i land, der vi måste se på,
huru dina fiender seglade bort med ditt skepp."
"Och männen, som togo mitt skepp ...?"
"Männen voro konung Haralds män?"
En dödlig blekhet betäckte
vid dessa ord Thorolfs kind. Men icke ett ord
sade han. Han vinkade blott med handen åt Thorgils
att fortsätta.
"Jag visste väl", fortsatte denne, "att konungen icke
var dig blid, och när jag sedan sporde mig omkring
i bygden, der vi drogo fram och lånade oss båtar att
komma till din fader, så fick jag veta, hvad som nu
qväljer konung Haralds sinne."
"Och det är?"
"Det har blifvit honom sagdt, att du vill göra
dig till konung i Finnmarken och Hålogaland,
och finnarne har du lofvat, att konungens män ej
skulle sätta sin fot bland dem. Hilderides söner
kommo med skatten, men emedan den var efter som
de hade makt till, så studsade konungen öfver,
att den var så obetydlig, och då kommo de fram med
sagorna om dig, huru du tagit skatten förr än de
kommit och huru du förde dig upp som en konung."
Det blef tyst i den stora salen, men vreden och harmen
lågade ur allas ögon.
"Du kom till min fader?" sporde slutligen Thorolf.
"Jag kom till din fader och jag berättade
honom, huru allt tilldragit sig. Han sade
då, att det gått, som han anat, att det ej skulle
komma något godt ut af din förbindelse med konungen.
Han gaf mig ock med en helsning till dig."
Thorgils dröjde, som om han icke rätt vetat, huru
han på lämpligaste sätt skulle framföra den gamle
Quällulfs helsning.
"Hvad sade så min fader?" sporde Thorolf.
"Han sade", återtog då Thorgils, "att det syntes honom,
som om du icke rätt förstode att sköta
dig mot en sådan öfvermakt, som den du nu
hade att beställa med. ’Helsa Thorolf’,
sade han, ’att det derföre är mitt råd, att han
lemnar landet och går antingen i Dana- eller
Sveakungens tjenst, eller ock i Englands konungs.’"
Thorolf betänkte sig länge på den helsning från
Quällulf, som Thorgils framfört.
"Det må blifva, som konungen vill", sade
han derpå. "Gods har jag nog af, och det
skadar väl icke, om mina män måste gå mindre
präktigt klädda, än som jag en gång tänkte!"
Konungens handlingssätt gick honom dock djupt till
sinnes, och förlusten, som han lidit, var stor. Han
nödgades sälja några af sina egendomar och pantsätta
andra för att skaffa medel att upprätthålla sitt
vanliga lefnadssätt och icke afskeda någon af sitt
folk.
Så gick vintern.
När vårvinden blåste från land, då lät Thorolf utrusta
sitt bästa långskepp, och när det var redo gick han
om bord med mer än hundra raska och välbeväpnade
huskarlar. Och seglen hissades, och det präktiga
skeppet styrde bort från Sandnäs.
"Nu menar jag dina tankar dväljas hos konungen!" sade
Thorgils Gjallande, som stod vid Thorolfs sida i
akterstäfven.
"Är lyckan god", svarade Thorolf,
"så kan det väl hända, att Harald och jag mötas."
När man kommit ett godt stycke från land, lät Thorolf
sätta kosan söder ut. Det gick längs med Norges kust
och vidare söder ut genom sundet i Östersjön, der
Thorolf härjade i österled, men utan att få mycket
byte.
Om hösten, när han återvände till sundet, låg den
s. k. "öreflottan" der. Det var skepp från hela
norden, som vid denna tid infunno sig på den stora
marknaden i närheten af Helsingör. Synnerligen lågo
der nu många skepp från Norge.
Leif, som stod vid babords sida, såg längst bort,
der skeppen bildade liksom en ogenomtränglig massa,
ett stort, tungt lastadt skepp, som just var i begrepp
att lyfta ankar och segla norr ut. Till en början
var i allt detta intet, som närmare fästade Leifs
uppmärksamhet, men snart stodo hans ögon fästade på
detta fartyg så hårdt, att han knappt kunde taga dem
derifrån. Han lutade sig fram, likt en, som plötsligt
gör ett oväntadt fynd.
Slutligen sprang han till Thorgils och drog honom med
sig fram till förstammen samt pekade ut åt sundet,
der nu det stora skeppet utvecklade alla sina former
utan att skymmas af sina grannar.
"Känner du skeppet der borta?" sporde han.
Och Thorgils kände det mycket väl, det var det samma,
som konungens män togo från honom i Furusund.
Han skyndade genast bort att underrätta Thorolf derom,
men denne stod redan i bakstammen, hög och befallande,
som när stridsrop ljöd och det gällde att pröfva
ärliga mannahugg. Han hade redan sett det tungt
lastade skeppet och gaf nu befallning att spänna
seglet.
"Denne var dock alltid min bäste seglare", sade han,
"jag vill se, om du ej vill hålla ut en stund ännu,
så kan du hinna din länge saknade granne."
Han talade till draken, som bar honom, och skeppet
sköt fram genom vågorna för den friska sydvestvinden,
som om det förstått sin herres ord och längtat
att visa sin goda vilja. Åsynen af fartyget, som
en gång seglat med Thorolfs märke, utöfvade också
på alla hans män en verkan, hvaraf man kunde döma,
huru högt de älskade Thorolf och huru djupt det gått
dem till sinne, att konung Harald tagit hans skepp
och egendom.
Emellertid dröjde det icke länge, förr än Thorolfs
fartyg sköt förbi lastdragaren på en skeppslängds
afstånd. Man kunde då tydligt se, så väl att det var
Thorolfs skepp, som att det var helt och hållet fyldt
med varor, utan tvifvel för konungens räkning.
En mörk rodnad färgade Thorolfs kind, när han for
förbi sitt skepp, men han höll stadigt mot norr
och fortsatte sin segling natten igenom, tills
han mot morgonen lade sig i ett mycket besökt
sund på Hallandskusten. Det var hans beräkning,
att lastdragaren äfven skulle komma till detta sund,
och derutinnan bedrog han sig icke. Det kom verkligen
inseglande i sundet och fällde der ankar.
Då rodde Thorolf fram och ropade:
"Hvem råder för detta skepp?"
"Det gör Thore på Thromö!" svarade en stämma från
skeppet, och en man visade sig i bakstammen. "Jag
seglar med en last korn, malt och honung, som jag
har inköpt for konung Haralds räkning."
"Det är godt", svarade Thorolf, "men skeppet är mitt,
och du skall derföre öfverlemna det åt mig. Vill
du icke godvilligt, så måste du värja dig efter
förmåga!"
Thore betänkte sig icke synnerligt länge. Öfvermakten
var på Thorolfs sida. Han valde derföre att i godo
lemna skepp och laddning, hvarpå han blef landsatt
på en närliggande ö och Thorolf seglade bort med sitt
skepp och dess rika laddning, som väl ändå icke gick
upp emot den, hvilken konungen tagit från honom.
När han kom till utloppet af Göta elf, låg der i
närheten de mäns gård, hvilka utfört konung Haralds
befallning att taga Thorolfs skepp. De voro ej hemma,
men deras två yngre bröder väcktes tidigt en morgon
af stridsrop och funno, när de kommo ut med sina
män, gården omringad af fiender. De stredo tappert
att försvara gården, men det var fåfängt. Den ene af
bröderna stupade, den andre undkom illa sårad. Gården
utplundrades och gick upp i lågor. Men Thorolf seglade
ut ur Göta elf och höll norr ut i Wiken, der han snart
åter träffade ett fartyg med full last som aktade sig
till Norge. Äfven detta tog han och seglade så med
tre skepp vidare utefter kusten, görande strandhugg
der och hvar, samt kom slutligen till sin faders gård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
