Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - forts. Thorolf Quällulfsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här blef han vänligt emottagen af Quällulf och sin
broder Skala-Grim. Men när han skulle resa sina färde,
sade gubben, sedan han länge betraktat sin kämpastarke
och herrlige son:
"Oklokt synes mig att du handlat, då du gifvit dig
i färd med Harald att pröfva krafter med honom, som
är dig i alla afseenden öfverlägsen, och fruktar jag
visserligen, att det nu är sista gången, som vi se
hvarandra!"
Thorolf tog afsked och gick om bord och kom lyckligt
hem till Sandnäs med allt sitt byte. Der lefdes i
öfverflöd vintern öfver. Väl kommo tidender, som icke
bådade godt från konungen, men Thorolf aktade icke
mycket derpå.
När våren kom, ville han lemna landet och lät
derföre utrusta sitt långskepp. Det låg
redan tältadt vid stranden, fullt segelfärdigt,
och resölet var redan brygdt. Thorolf satt med
sin hustru och sina män i den stora salen, der
hornen gingo omkring och allt var lust och glädje.
Men hvarje man hade sina vapen hängande bakom sig på
väggen såsom bruket var den tiden.
Sigrid var dock förstämd till sinnes
och blef det ännu mer i samma mån, som
männen tycktes glömma hvarje skymt af fara.
Till slut vände sig Thorolf till henne och
bad henne säga hvad som tryckte henne.
"Onda drömmar hafva följt mig", sade hon, "de tre
sista nätterna, och det liknar sig till, att du icke
snart sitter med dina män i denna salen, Thorolf!"
"Dina drömmar, hustru, mana mig liksom vinden till
hafs, och min drake ligger färdig och rycker på sitt
ankartåg!"
"Men Harald? ..."
"Harald!" upprepade Thorolf med en mörk blick. "Se
vi väl morgondagens sol, så når mig icke konungens
makt!"
"Konungens makt är stor!" återtog Sigrid utan att
låta lugna sig af mannens ord.
"Men på hafvet är Thorolf så mäktig som han!"
Thorolf förde hornet till munnen, men hans läppar
hunno icke vidröra dess rand, förr än stridslurar
ljödo och härropet genomskar luften rundt omkring
huset.
Det var konung Harald, som kommit, utan att någon
anat hans färd. Man väntade väl hans hämd, och en
mängd af de kringboende storbönderne hade tillbjudit
Thorolf sin hjelp och rustat ut sina långskepp, men
ännu trodde ingen, att man behöfde vänta konungen.
Denne hade dock med fyra skepp och fyrahundra man
seglat norr ut och dervid gått till väga med sin
vanliga raskhet och klokhet. I ett sund söder om
Throndhjemsfjorden lade han sina skepp i land och
fortsatte sin färd med sina män norr ut genom dag
och natt, låtande bönderna i trakten låna sig de
nödvändiga fartygen.
Nu stod han på Sandnäs och hade omringat Thorolfs hus.
Der inne skyndade männen att väpna sig och reda sig
till strid. Men då förkunnade konungen, att qvinnor,
barn och gammalt folk samt trälarne skulle få lemna
huset. Det skedde. Sigrid, som återfått sitt mod,
när den anade faran redan hängde öfver hennes hufvud,
gick med stolt gång ut ur huset, åtföljd af de öfriga
qvinnorna och trälarne. Thorolfs fränder, som ännu
voro i konungens hird, mottogo Sigrid och förde henne
på hennes begäran fram till konungen.
"Icke trodde jag, konung", sade hon, "när du sist
gästade Thorolf på Torge, att du nästa gång skulle
komma i härbonad."
"Mycket ligger också mellan då och nu", genmälte
konungen, "som jag aldrig trott skulle tima."
"Men du har trott på ovärdige mäns tal, konung
Harald!" yttrade Sigrid oförskräckt och tillade,
"för deras skuld vill du nu offra en af dina trognaste
män."
"Det trodde jag aldrig", afbröt henne konungen, "att
Thorolf skulle tigga mig om nåd genom en qvinna!"
Sigrid ryckte till vid dessa ord och höjde stolt sitt hufvud.
"Thorolf tigger dig om intet, konung", sade hon,
"men jag, hans hustru, talar till dig och tigger dig
om rättvisa! Så synes det mig, att du, konung, och
Thorolf väl kunde förlikas och blifva vänner såsom
fordom, sedan allt det blifvit klart, som hittills
legat och ännu ligger i lön för dig!"
Konungen tycktes betänka sig. Det var som om orden
från den ännu sköna qvinnan med smärtan så skarpt
utpräglad i de bleka dragen tilltalat honom mera,
än om de blifvit uttalade af hans fulltrognaste män.
"Vill Thorolf gifva sig på nåd och onåd", sade han,
"då skall han få behålla sitt lif, dock skola hans
män straffas!"
Det var det enda, som Harald ville medgifva, och
Thorolfs frände Ölve framförde konungens bud.
Men sådana vilkor ville icke Thorolf mottaga. Ölve
kom snart tillbaka med Thorolfs svar.
"Det enda Thorolf beder dig om, konung", sade han,
"är, att du må tillåta honom och hans män komma ut
och pröfva öppen strid med dig."
"Nej!" svarade Harald, "sådant tillåter jag icke! Jag
vill icke uppoffra mitt folk, kommer Thorolf ut gör
han oss stor skada, om han också icke är så manstark
som vi!"
Och dervid blef det. Men konungen befallde att sätta
eld på gården, och de torra tjärdränkta timmerväggarne
och det näfverbetäckta taket begynte snart
att brinna. Lågorna slogo mot skyn, och en tjock rök,
som tycktes sucka af sorg öfver sin tillvaro ringlade
sig i ständigt ökade ringar uppåt, dragande för vinden
bort åt skogen.
Då fick man se, huru bjelkarne på ett ställe bågnade
och brötos.
Det var Thorolf och hans män, som med förenade
krafter lyckades bryta sig ut. Först såg man Thorolfs
höga kämpaskepnad, näst efter honom kom Thorgils
Gjallande, så Leif och så hela skaran af stridsvande
huskarlar.
Nu blef det en häftig strid, och många af konungens
män föllo.
Men högt öfver konungsmännens hufvuden svajade
konungens märke, och mot detta riktade Thorolf sin
gång, och för hvarje steg han tog framåt föll en man
bleknande till jorden.
"Så svängdes en gång mitt svärd i Hafrsfjord, konung
Harald", ropade han, och allt närmare kom han konungen
och hans märke.
Nu var han framme. Märkismannen föll för hans
svärd. Konungen sjelf stod der näst intill, och hans
och Thorolfs blickar möttes. Men i samma ögonblick
föll den väldige kämpen, träffad af en mängd svärd
och spjut.
"Nu kom jag tre steg till korta!" voro hans sista ord.
Så fort Thorolf fallit, befallde Harald, att striden
skulle upphöra. Thorolfs fränder fingo befallning att
sörja för hans och de öfriges begrafning. Konungen
sjelf lemnade redan följande morgon Sandnäs.
Men hämden uteblef icke. Quällulf och Skallagrim
drogo försorg derom.
De beslöto att flytta till det nyss upptäckta Island
och utrustade om våren 878 tvenne stora fartyg, som
buro trettio beväpnade män hvardera utom qvinnor och
barn och allt deras lösöre. De öfverföllo under vägen
ett konungens skepp, som förde tvenne hans syskonbarn
om bord och de män, hvilka på hans befallning tagit
Thorolfs från England återvändande skepp. Efter en
häftig strid vunno Quällulf och Skallagrim seger. Den
gamle Quällulf hade dock ansträngt sig så mycket under
striden, att han sjuknade och dog med den befallning
till sonen, att han skulle lägga honom i en kista,
så ville han fara förut och söka godt landfäste på
Island.
Det heter derom i en norsk visa:
Og ud de drog af Norge, og atter Gubben "svav",[1]
men södt og lognt. Den sövnen var hans sidste.
Saa liden var den Skude, hans Lemmer bar på Hav,
Till Islands Kyst han seiled i – en Kiste.
Död var hin drabelig digre Mand,
Skalle-Grim reiste hans Gravhaug ved Strand –
Saa Queldulf nam Land.
En annan frände till Thorolf kom kort derefter med
60 man till Torge och öfverföll Hilderides söner, som
han dödade, hvarpå äfven han drog öfver till Island.
Men länge derefter fortfor striden mellan ättlingarne
till Thorolf och konung Harald, hvarom Egils saga
förmäler.
St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
