Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska bilder. LXXXV. Holsteinska prinsessor i Sveriges Medeltidshistoria. IV. - Sommarens förgänglighet. - Ur Norrlands skogslif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett par år i sitt kloster höra, huru "dessa bönder",
hvilkas betydelse af de främmande konungarne aldrig
rätt kunde fattas, utan hvilka af dem betraktades i
likhet med Danmarks, d. v. s. såsom trälar – "dessa
dalkarlar", hette det, "skulle rent af utrotas från
jorden" –, huru desse bönder besegrat och fördrifvit
hennes kungliga systerson och huru de tvungit herrarna
att återkalla den landsflyktige konung Carl.
Hvad Ingeborg tänkte derom vet man icke. Derom nämnes
ingenting. Utan tvifvel såg hon det ogerna. Likväl
lick hon sitta i ro såsom abbedissa i sitt kloster,
och efter några månader kunde man i klosterdagboken
anteckna, huru konung Carl ödmjukt måste foga sig
efter erkebiskop Jöns Bengtssons och biskop Kettils
vilja och bedja om fred samt
nöja sig med ett litet slott i det aflägsna Finland,
dit han kunde draga sig undan.
Naturligtvis trodde abbedissan att hennes systerson
nu skulle återkomma till riket, och i det hoppet
framlefde hon sina återstående dagar, utan att dock få
se det fullbordadt. Hon dog den 14 Oktober samma år,
eller 1465.
Hon är den sista holsteinska prinsessa, som vår
historia har att göra med under medeltiden. Hennes
systerson, Christian, börjar i Danmark den
så kallade Oldenburgska ätten, hvars anspråk
på och hvars fiendtlighet mot Sverige vållade
Danmark stora förluster, under det att politiska
förbindelser mellan Sveriges konungar och
Holsteins furstehus gång efter annan bildades.
St.
Sommarens förgänglighet.
Allt är förgängligt! Så sjöng Salomo,
Och om det samma sjunger äfven jag,
Se’n stormen härjat sommarns vackra bo
Och Flora redan sett sin sista dag.
De bleka löfven multna uti sand,
Och hösten står med skogens ris i hand.
Allt är förgängligt! Det var hin till kung
Att tänka djupt! Hans make aldrig fanns.
Hur än jag må till sångmön ropa: sjung!
Så blir min Visa aldrig såsom hans.
I domslut var han vis som alla Sju,
Och om det knep, han ungar högg i tu.
Allt är förgängligt! Ja, det är nog sant:
Vår sommarfröjd var som ett ögonblicks.
Nu fins ej flägt, som ej är på sin kant,
Mitt rosenstånd ej annat gör än sticks,
Och tittar jag mot dimuppfyllda skyn,
Så blir jag våt om kind och ögonbryn.
Allt är förgängligt! Skogarnas musik
En ände tog i hast, då hösten kom.
En kråksvärm på sin höjd ger till ett skrik,
Och väg och stig vill jag ej tala om.
Hvar promenad är nu tillstökad så,
Att guttaperka-skor ej mer förslå.
Allt är förgängligt här uppå vårt klot.
Från Adams tid det samma man förnam.
Det hjelper inte att predika mot:
Naturn skall ha’ sin gång och vilja fram.
Visst är det hårdt ibland. Men jordens boll
Är ändå bra att ha’ uti behåll.
Allt är förgängligt! Så är ock min sång.
Den slutar, om vi vänta en sekund,
Den aldrig bordt ha’ börjat någon gång,
Men skalderna ha’ svårt att hålla mund.
Min mening endast var att nämna kort:
Att hösten kom, då sommarn flydde bort.
E. S-dt.
Ur Norrlands skogslif.
Tjädern (Tetrao urogallus, Lin.) torde vara
till så väl utseende som lefnadssätt och – smak så
allmänt bekant, att någon utförligare beskrifning
icke synes vara af nöden, liksom en sådan icke heller
direkte betingas af vår illustration, hvilken visar
oss den ställning den präktiga fågeln intager då han
i vårnattens mystiska skymning slår sitt sällsamma
älskogsspel djupt inne bland furorna.
Liksom sin frände, orren, lefver tjädern i
månggifte och väljer helst sitt tillhåll i de stora
skogarne. Fortplantningstiden infaller, allt efter
årstidens beskaffenhet, i slutet af April eller början
af Maj, då han uppsöker lämplig s. k. lekplats, till
hvilken honorna icke försumma att samla sig. Kort
efter parningstidens slut draga sig hanarne ännu
djupare in i skogen, der de, nu ytterst skygga,
lefva hvar för sig och sällan blifva synliga. Honan
tillreder nu sitt enkla rede under en yfvig gran,
en tät buske eller dylikt i närheten af vatten,
och lägger der 10–15 eller flere smutsgula, lätt
fläckade ägg, dem hon ensam rufvar. Efter kläckningen
följer modren ungarne – som strax äro redo att löpa
omkring – ända till senhösten, då de skingras och,
de äldre med de yngre, bilda smärre flockar, hvilka
under vintern i sämja och endrägt sträfva att finna en
knapp föda af tallbarr, björkknopp, enbär o. s. v. Om
sensommaren och hösten frossa de på blåbär och lingon
och äro då mycket feta.
Tjäderns storlek är icke lika på alla trakter der han
förekommer, enär han blir mindre, ju längre norr ut
han anträffas.
I Dalarne och nedre Norrland är medelstorleken omkring
2 fot 5 tum; honan är något mindre.
Våren är, liksom för öfver hufvud alla fåglar,
tjäderns gladaste och lyckligaste tid, och aldrig
får man se honom så stolt i hågen, så full af mod,
kraft och sprittande lefnadslust som då. Nu uppsöker
han den gamla lekplatsen eller ock väljer han en
ny, om för många kamrater upptagit den gamla eller
andra skäl sådant bjuda, och börjar så i solnedgången
sitt egendomliga, djupt mystiska spel, hvilket dock,
trots fågelns storlek, icke höres på längre håll,
än ett par hundra steg och detta under förutsättning
att vädret är lugnt, under det att deremot orrens
lifliga och bullersamma spel, då han sjunger i topp,
kan höras halfva milen. Något efter solens nedgång
uppflyger han och tager "nattqvist", för att åter
i första daggryning – ofta redan klockan ett på
natten – börja sin kärlekssång, antingen på marken
eller i en fura. Han antager derunder den ställning
vår teckning angifver, med det undantag dock, att
stjerten är yfvigare utbredd och mera uppstående,
närmast liknande en utslagen solfjäder. Är han riktigt
i tagen, så svänger han om ett hvarf för hvart spel –
en solodans, sorn han utför med verkligt behag.
Sjelfva spelet består i en rad välljudande
knäppningar, hvilka allt tätare följa på hvarandra,
slutande med ett starkt och klangfullt ljud, den
s. k. "klunken". På denna följer omedelbart några
"sisningar", ljud liknande dem som uppkomma då man
starkt suger på något. Under dessa sednare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
