Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 292 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Norrlands skogslif.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

råkar fågeln i fullkomlig extas: han hvarken hör
eller ser något, och det är just af denna egendomliga
omständighet den smygande skytten betjenar sig, för
att närma sig sitt rof. Under sjelfva hufvudspelet, då
fågeln både hör och ser, måste man nämligen iakttaga
den fullkomligaste tystnad och orörlighet, ty det
minsta misstänkta ljud väcker då hans uppmärksamhet
och vållar uppehåll i spelet, om han ej rent af
lemnar platsen. Men då "sisningen" börjat sätter man
sig i rörelse och hinner då vanligen för hvarje gång
taga 2–3 steg, mer eller mindre, allt efter markens
beskaffenhet. Med iakttagande af nödig försigtighet
kan man sålunda vara fullt säker att komma fågeln inom
skotthåll, ja, man kan lätt komma under det träd, der
han tagit plats, eller på ett par alnars afstånd från
honom, om han konserterar på marken. Skottet låter
man också alltid gå efter klunken; skjuter man då bom,
som lätt kan hända i halfmörkret och särdeles om man
begagnar lod, gör väl fågeln ibland några ögonblicks
uppehåll i anledning af det eko, skottet framkallar,
men börjar snart å nyo med fördubblad ifver, hvarunder
man lätt hinner ladda om. Vi veta exempel på att
man skjutit ända till tio bomskott på samma fågel,
utan att han anat oråd.

Norrländsk jagtscen.

Under det orrarne lektiden ofta samla sig till
hundratal på samma plats (derunder allmännast endast
en spelar, medan de andra med lif och lust kasta sig i
de vildaste slagsmål), finner man sällan flera än 5–6
tjädrar samlade på samma lekplats och då nästan alltid
skilda från hvarandra genom ett par hundra stegs
afstånd. Ungtupparne hålla sig alltid i närheten,
men våga sällan ett knäpp eller kny så länge de gamla
äro herrar på platsen. Men i den mån dessa blifva
bortskjutna, får man nöjet höra ungherrarnes spädare
knäppar, om de än i förnäma later icke gifva de äldre
efter.

Som vi förut anmärkt, finnas alltid honorna i
närheten af lekplatsen och man får ofta höra dem
med sitt kackel skänka bifall åt älskarens sång. De
uppmärksamma lätt jägaren och kackla då ytterst
ifrigt för att varna tuppen, men denna varning är
vanligen förspild möda, enär tjädern tyckes
taga detta som blott ett lifligt bifall till hans
föredrag och derföre spelar ännu raskare. Det händer
ock ibland, att, om en närsittande höna märker att
faran blir för stor, hon flyger rätt på sin älskare,
hvilken då nödgas lemna sin plats, för att i närheten
å nyo utsätta sig för samma fara.

Vid soluppgången flyger tjädern i topp, der han en
kort stund slår det s. k. solspelet, hvarefter, och
sedan en lätt frukost blifvit intagen, älskarinnorna
uppsökas.

Björnen och räfven sägas vara väl förtrogna med
tjäderns spel och skall det lätt lyckas dem att
bortsnappa honom, nota
bene då han spelar på marken. Dessa uppgifter kunna
vi dock icke ur egen erfarenhet bekräfta.

Om hösten skjutes tjädern för hund och om vintern
plägar man på skidor uppsöka honom, då han lätt nog
kan fällas med lod. Äfven skjutes ungtjädern om hösten
för bloss, men allmännast (Juli – Aug.) på lock, då
skytten, efter det hans hund uppstött kullen, gömmer
sig i en liten i hast hopkommen riskoja, kopplar upp
hunden och börjar härma ungarnes läte, ett slags
hvissling. Modren svarar då snart och kommer till
stället, antingen löpande efter marken eller flygande
från träd till träd, och blir då ett lätt byte. Efter
en timma omkring börja äfven ungarne svara, och samla
sig så småningom till afrättsplatsen. Ju äldre ungarne
äro, desto trögare svara de, men komma dock slutligen,
om man har tålamod. Ehuru denna slags jagt, som
upphör i början af September, är i lag tillåten,
förefaller den oss dock vida omenskligare än den
förbjudna jagten under speltiden, nota bene om denna
skötes med urskilning och man undviker att fälla
honorna, något som dock den yngre skytten har svårt
att låta bli.

Den ojemförligt minsta delen af den tjäderfågel,
som från Norrland, Dalarne o. s. v. kommer till
hufvudstaden, är skjuten. De flesta äro fångade i
snaror och giller. Enahanda är förhållandet med orre
och hjerpe.

Tjäderjagten om våren är allmogeskyttens käraste
nöje och ingen jagtstadga i verlden, hotade hon ock
med fängelse, skulle kunna hindra honom att trotsa
hennes bestämmelser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>