Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En flykt från Siberien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herr Juel. – "Och så gingo dagar, veckor och månader
i plågsam väntan, oro och ångest, ända tills i dag
..." – Den unga qvinnans läppar skildes nu af ett
leende, en half suck höjde hennes bröst och hon
fortfor: "ja, någon bland er, mina kära vänner,
märkte nog den sinnesrörelse jag erfor, då jag på
det nyligen mottagna brefvet igenkände Stanislai
handstil.
"Och nu till det egentligaste af hvad
denna hans skrifvelse innehöll: eller sjelfva
flykten från Siberien. Dömd till strängt arbete i
en af grufvorna, blef min bror, med den hastighet
livarmed man i Ryssland försänder sina fångar,
bortförd från Petersburg, och efter en lång,
obeskrifligt svår resa kom han slutligen öfver
siberiska gränsen, då hans förare plötsligen gjorde
halt. Han hade upphört att räkna dagarne för denna
färd, liksom att icke vidare ställa några frågor
till den tystlåtna eskort, som under vägen flera
gånger vexlats om. Hans hårda öde hade kommit
öfver honom på en gång brådstörtadt och oväntadt,
och Stanislaus hade derunder icke kunnat sätta sig
i förbindelse med någon af sina gamla vänner,
ej heller kunnat anropa furst Ladewskys beskydd. Nu,
innesluten i de omvexlande, alltid mörka fängelserna
under färden till förvisningsorten, tänkte han gång
efter annan öfver de timade händelserna, från och
med den stund, då en af hans gamla universitetsvänner,
säkert fruktande posttjenstemännens och polisens
uppmärksamhet vid sin farliga korrespondens, sändt
honom ett bref till en viss herr Chreslowsky,
med uppgift att han icke kände dennes adress,
men att skrifvelsen vore särdeles angelägen och
helst egenhändigt borde öfverlemnas. Oaktadt detta
försigtighetsmått hade polisen på något sätt fått
spaning på detta farliga bref, och i samma stund
Stanislaus skulle öfverlemna det till dess ägare,
fängslades båda – och derpå följde ransakning, dom
och deportation.
"Med tröstlösa känslor hörde Stanislaus huru vinden
pressades mot de små fönsterrutorna och nästan
tycktes vilja ruska om de derinnanför befintliga
tjocka gallren. – Dessa galler, dessa tunga reglar! –
Hans bröst sammantrycktes, en qväfvande, ångestfall
känsla bemäktigade sig honom. I vredesutbrott slog
han med knytnäfvarne mot de tjocka ekdörrarne
– smärtan i händerna liksom lindrade ångsten i
hans bröst. Hvar hade väl alla hans glada
framtidsdrömmar tagit vägen
– hade Gud då alldeles öfvergifvit honom?
"Det lade sig som en dimma öfver hans tankar,
ett oredigt töcken omgaf hans själ. Men ur denna
försoffning spratt han plötsligen upp. Ett svagt
buller utanför återväckte hans tankekraft. Ja, oaktadt
den mörka natten kom man säkerligen för att åter föra
honom ännu längre bort. Fängelsedörren öppnades nu
och framför Stanislaus stod en liten axelbred
karl med en lykta i handen. Det svaga ljusskenet föll
fram öfver golfvet, utan att rätt belysa något enda
föremal. Stanislaus vek hastigt ett steg tillbaka,
då mannen, fattande en af hans händer, hastigt föll
på knä.
"’Ack, lille far, lille far’, sade han med sakta,
klagande röst, ’jag såg er, då ni kom i qväll, och
jag trodde mitt hjerta dervid skulle brista. Nej,
drag inte undan er hand från mig! Känner ni ej igen
Iwan, stackars Iwan, som ni räddade från knutslag.’
"’Iwan!’ – och Stanislaus slöt honom i sina armar –
’hvilken tröst och hvilken glädje för mig att träffa
dig här! ... Kan du skaffa mig en penna och en bit
papper, att jag må kunna skrifva några rader till min
syster – de sista hon väl någonsin skall mottaga från
mig.’
"’Ack, lille far, nu är det ej tid att skrifva. Jag
har kommit hit, för att göra det samma för er, som
ni en gång gjorde för mig – ser ni, jag tror mig om
att kunna rädda er.’
"’Rädda mig!’ ropade Stanislaus. Hans bröst höjde
sig och kraft och hopp pånyttföddes i hans sinne.
"’Tala inte så högt, lille far, om ni inte vill att
man skall höra er. Och hör nu på hvad jag har att
säga.’
"Derpå utvecklade Iwan planen för Stanislai
räddning. – En rysk kommissarie var nämligen sänd
att undersöka landet
vid öfre och nedre Lena samt att desslikes uppsätta
en berättelse om befolkningens seder och bruk. Den
ryska tjenstemannen hade emellertid häftigt insjuknat
och dött just några minuter förrän Iwan, som var hans
tjenare, hade begifvit sig till Stanislaus. Det var på
detta förhållande Iwan byggde sitt hopp om räddning. –
Stanislaus skulle nämligen intaga ryssens plats,
och denne skulle Iwan bära till fängelset samt der
ikläda honom min brors kläder. ’Ack, lille far’, sade
slutligen Iwan, ’min gamla herres reseschatull har
gjort er en stor tjenst i natt ... hela förrådet af
sprithaltiga drycker, som fanns i de många flaskorna,
är nu tömdt af manskapet här, edra bevakare sofva
och ni kan återfå friheten, om ni följer mig tyst på
tå. Ja, Stanislaus Napolski, ni är ungefärligen af
samma växt och ålder som min nyligen aflidne herre,
ni kan hysa allt hopp om en lycklig utgång!’
"Få minuter härefter hade Iwan med Stanislai hjelp
åstadkommit den stora förvandlingen och i fängelset
låg den aflidne kommissarien på den hårda sängbritsen,
medan min bror, såsom kommissarien Stefan Weirowitsch,
frisk och sund låg i en snygg säng i ett någorlunda
trefligt rum.
 |
Tältande tunguser. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
