Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett vaknande samvete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som gifver hvarje menniska rätt att tänka och
handla fritt, att säga sitt hjertas mening och att
utveckla de fallenheter, hon af naturen undfått. När
förhållandena utvecklat sig så, att denna frihet kan
blifva fullständig, då är grunden och stommen till
den nya samhällsbyggnaden färdig, och den fullständiga
inredningen kan börja.
Uppfattningen af rättsbegreppet, denna samhällets
hörnsten, har icke minst blifvit påverkad och
förädlad af personlighetsprincipens inträde i det
medborgerliga lifvet. Den offentliga rättskänslan är
icke längre tillfredsställd med att lagöfverträdaren
behandlas som en brottsling och betraktas som
en samhällets afsvurne fiende, utan hon vill se i
brottslingen äfven menniskan, en menniska, som kommit
på villovägar, men som kan återföras till åtnjutande
af de förmåner, samhället skänker i ersättning för
de offer, det fordrar. Att följa den långa kedjan af
vexlande straffarter, det är att i viss mån genomgå
den menskliga utvecklingens historia. Tid och utrymme
neka oss nöjet att här tränga detta intressanta ämne
närmare på lifvet. En flygtig blick måste vi dock
skänka det förflutna, en flygtig blick, men dock
tillräcklig för att inse det samhällets oaflåtliga
arbete, som betecknar att dess samvete vaknat rörande
uppfattningen af begreppen brott och straff.
De gamla lagarna kände icke dödsstraffet för frie män,
med undantag för sådana brott, som voro nidingsverk
och medförde ärelöshet. Detta åskådningssätt utbildade
sig ur de hedniska sederna, hvilka hade, liksom vi
ännu i dag, egentligen endast tre straffarter: förlust
af lif, förlust af frihet och förlust af egendom. Den
frie mannen fick dock, bäst han kunde, försvara sitt
lif i enviget, och dödsstraffet, enligt vårt begrepp
derom, var alltså endast trälars straff. Nidingsverk
kallades "de gröfsta brott mot personliga säkerheten,
som voro förenade med förräderi, såsom att dräpa på
fridlysta orter, eller i kyrkan, eller på tinget,
eller inne i huset; att slå ihjel en sofvande
eller den som ej kunde försvara sig, eller sin egen
husbonde, eller den, med hvilken man delade mat och
dryck, eller en qvinna – ty hon äge frid till möte och
messa, om aldrig så mycken fejd är emellan männer,
säger Westgötalagen; – att döda någon med grymhet
och på ett plågsamt sätt; att bära afvog sköld mot
sitt eget fosterland; att löpa å härskepp och blifva
sjöröfvare: allt sådant kunde ej med böter försonas.
I allmänhet ansågos mest straffvärda de brott, som
på ett fegt och lömskt sätt utöfvades; hvarföre ock
tjufven straffades till lifvet eller med träldom."
[1]
I vårt land dröjde det länge innan kristendomen,
som i afseende på uppfattningen af rättsbegreppet
utöfvat ett så mäktigt inflytande, kunde mildra det
dels stränga, dels vrånga föreställningssättet om
rättens natur och skapa ett rimligt förhållande –
eller början dertill – mellan brott och straff. Så
finna vi att Landslagen af 1442 ännu tillstadde
dråparen, om han ej på bar gerning greps och inför
konungen sin gerning uppenbarade, att lösa sig från
landsflykt med böter och få frid, om målsägande dermed
nöjdes och för honom bad. Länge dröjde det ock innan
domaremakten kunde höja sig så pass i anseende,
att parterna måste underordna sig den samma. Dessa
sednare voro af ålder vanda att sjelfva afgöra
sina tvister, eller, när de ej förmådde det, att
hänskjuta saken åt Guds dom. En sådan var enviget,
hvilket förekommit i Sverige fastän lagarne ej veta
något derom. En sådan gudsdom var ock jernbörden,
som Birger Jarl först aflyste, men som Helsingelagen
det oaktadt tillstadde ända till år 1320. En annan
form för gudsdomen, hvilken ännu gäller, var eden,
som tidigt fick den vidsträcktaste användning.
Med den privata lifegenskapens upphörande i Sverige,
som skedde tidigt, upphörde dock icke förlust af
friheten såsom straffart, det blef samhället eller
staten som öfvertog trälägarens roll. Dermed följde
ock behofvet af allmänna fängelser.
Medeltidens rättshistoria är ett blodigt och mörkt
blad i mensklighetens. Men hellre än att mana fram
skräckscenerna
ur den tidens så kallade rättsförhandlingar med
deras djefvulskt uttänkta inqvisitoriska plågomedel,
må fängelserna och de dolda pinorummen behålla sina
blodiga hemligheter. Det är en qvaf och förpestad
luft, som slår oss till möte ur många af denna
tids förhållanden, men i den afgrund, öfver hvilken
"lag och rätt" tronade, kan ingen utan den djupaste
rysning nedblicka. I denna våldsamma tid begingo
våldsamma naturer oerhörda brott och öfverlemnade
sig åt tygellösa seder. För dem, som makten hade,
fanns ingen annan rätt, än deras i djupt sedeförderf
sölade vilja medgaf, ingen annan lag, än styrkans
och våldets.
Andra tider hafva kommit. En stigande upplysning
har skapat mildare seder och menskligare
föreställningssätt. Äfven inom fängelsets galler
har fallit en stråle af ljus. Öfver dess dörr
står ej längre helvetets devis: "lemna allt hopp
utanför". Samhället har funnit sitt samvete. Det
står ej längre, liksom fariséen, och slår sig för
sitt bröst och tackar Gud att det är ofelbart.
Då det på allvar ställdes öga mot öga med
personlighetsprincipen, då menniskan steg fram och
fordrade att blifva behandlad som menniska, föll det
från sin storhetshöjd såsom ofelbar lagstiftare
och domare, för att äfven utföra den anspråkslösare,
men vida vackrare och välsignelserikare rollen af
uppfostrare.
Från denna tid har samhällsutvecklingen fortgått under
en ständig strid mellan skolan och fängelset. Hvem
som skall segra är ej längre tvifvel underkastadt;
fängelset i dess förra betydelse är redan stadt
på reträtt och dess område till en del inkräktadt
af skolan. Att göra äfven fängelset till en
uppfostringsanstalt och låta detta, om än sent, lemna
godtgörelse i de stycken, hvari skolan brustit, är
målet, som står klart för vår samtids sträfvan. Det är
endast medlen man ännu icke kunnat finna eller ena sig
om. Ett stort steg närmare detta mål innebär tanken
att öfvergifva det gamla fängelsesystemet och införa
cellfängelser. Men att endast införa cellfängelser
för ransakningsfångar eller sådana, som blifvit dömda
till frihetens förlust på kortare tid, är endast
ett halft steg. Äfven lifstidsfångar eller fångar
med längre frihetsstraff måste lemnas det hopp
om möjlighet till återupprättelse, som cellsystemet
med dess konsekvenser innesluter. Det är nämligen
ensamt på isoleringens väg som samhället kan visa
en uppfostrande förmåga på fångar. Kasernlifvet,
alltid en härd för moralisk pestsmitta, blir detta i
högsta mått i fråga om förbrytare, hvilka i moraliskt
afseende redan stå på ett lutande plan och ej i sin
natur äga tillräcklig kraft att motstå den omgifvande,
i tusen former lurande frestelsen.
Det har sports åtskilligt knorr öfver, att "de
nya fängelserna äro de ståtligaste byggnaderna i
våra småstäder och att de sålunda främst falla
i ögonen". Endast en vilseledd nationalkänsla
kan taga anstöt deraf. Tvärtom torde det kunna
anses vara ett ämne till största belåtenhet,
att cellsystemet är på väg att blifva konseqvent
genomfördt hos oss. Derigenom godtgör staten utan
tvifvel en gammal skuld, som hvilar tungt på dess
samvete. Derigenom skall ock halvas den oförsonlighet,
hvarmed allmänna meningen hittills behandlat
den en gång fallne, i detta hänseende förnekande i
praktiken, hvad man länge sedan erkänt i teorien,
eller att ett utståndet straff försonar det brott för
hvilket det blifvit ådömdt. Det är denna omstämning
af opinionen, till hvilken våra skolor och uppfostrare
äfven måste bidraga, som skall uppbära cellsystemet
och gifva det sin fulla betydelse. Det är detta
resultat som skall blifva åtminstone framtidens vinst
af det arbete, som nu framkallats och sporras af
samhällets vaknande samvete.
De teckningar, hvilka tillhöra och komplettera denna
uppsats, och hvilka återfinnas å sid. 300 och 301, framställa:
den ena det inre, den andra yttersidan af Stockholms stads
cellfängelse, en ståtlig byggnad i florentinsk medeltidsstil, hvars
yttre, på teckningen visande sin åt Norrström vettande sida,
utgör en prydnad för denna del af hufvudstaden. Det synliga
palatset är dock ej annat än en dekoration, en ringmur till
det egentliga fängelset, som den omsluter med ett trångt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
