Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett vaknande samvete. - Vissnade frön. - En bit konsthistoria.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gårdsrum lemnadt öppet mellan sig och
fängelsebyggnaden. Interiören har tecknaren, med fin
blick för det karakteristiska i en lokal som denna, gjort så vältalig, att
hvarje ord, som derom kunde sägas, vore öfverflödigt.
A.-E.
Vissnade frön.
Kasta dock icke bort det der fröet att förtorka och dö! Gif
det en smula jord, det skall växa och glädjas af att
lefva, om än det skulle gro blott till det ringaste strå.
Vill du böra en saga om några frön, som vissnade?
Vid drifhusfönstret stod en liten flicka och tittade
in. Ack, hvad det var vackert der inne! Der stodo
blommor af alla färger och former; de voro så sköna,
de blomstrade och doftade, och de lockade så varmt
den lilla flickans håg.
Hon stod der länge och såg allt mera längtansfullt
på blommorna, och hon knäppte ihop sina händer och
sade: "så lycklig som trädgårdsmästaren är visst ingen
menniska på jorden! Ack, om jag ändå finge den allra
minsta och simplaste blomman der inne till min egen
och finge sköta och vårda den och såge den trifvas
och blomstra under min vård!"
En vacker, högväxt fru nalkades. I flickans hand lade
hon några frön och sade: "Vårda dessa med kärlek. Gif
dem sol, gif dem luft. De skola gifva dig glädje."
Till trädgårdsmästaren sprang den lilla flickan. Hon
bad all för sina frön få en plats, så liten som hennes
egen lilla hand. Hon bad om litet jord, litet sol
och litet luft för de plantor, som skulle växa upp
ur hennes frön.
Men trädgårdsmästaren låtsade knappt höra henne och
mumlade blott: "Alla godsets flickungar skulle här
odla blommor; hvem skulle då rensa bort ogräset från
kålsängarne?"
Det led längre in på våren och ur drifhuset flyttades
växterna ut i trädgården, och än skönare och rikare
blomstrade de der. Men blyg och rädd gick åter lilla
Mia till
trädgårdsmästaren och bad honom se på hennes frön,
om de icke kunde vara värda ett litet rum i någon vrå
af trädgården; men han svarade, att det nu vore för
sent på året, – de skulle nu mera ej hinna blomma.
Mia hade varit glad, blott hon hade fått se ett enda
litet grönt strå som vuxit upp af hennes frön, men hon
tordes ej säga något mera. Och trädgårdens praktfulla
blommor slogo ut, den ena efter den andra, och de
lyste, och de doftade, men vid hvarje ny blomma,
som sprack ut, tänkte Mia: "men tänk, om det af
mina frön kunnat bli’ en sådan vacker blomma!" Och
väpplingen stod på ängen, och kamillblommorna stodo på
åkerrenen, och de växte och frodades, och Mia tänkte:
"ja, nog hade det dock varit roligt, om det helst
hade blifvit en sådan af mitt frö", och så kunde hon
ej emotstå sin håg längre, utan stack ned ett af sina
frön på åkern, vid renen.
"Se, se, mitt frö har grott, det har vuxit ett grönt
strå deraf", ropade Mia och klappade i händerna,
"Får jag icke nu ändå lof att flytta in min planta
i trädgården?"
"Ja, det är allt sent nu, den fryser bort. Icke
vill jag heller besvära mig med dess skötsel. Du
kan ju få lof att en annan vår så de öfriga fröna i
trädgården."
Och det blef vår, och Mia hackade upp en liten
jordfläck för sina frön, och hon sådde ut dem och
gick så glad dag efter dag, för att se om ej plantor
skulle synas sticka upp.
Men förgäfves slösade Mia sin vård och sina
omsorger. Fröna hade blifvit för gamla, de hade
förtorkat och kunde icke mera gro.
-a -g.
En bit konsthistoria.
"Svartsjuk om sin konst" är ett uttryck, som i vår
tid klingar temmeligen föråldradt; icke så som
skulle konstens område nu vara heligare, än förr,
eller att ej afunden längre skulle sticka fram sitt
Medusahufvud äfven der, utan derföre att konstkritiken
nu mera blifvit sådan, att den icke sätter manéret
och materialets behandling framför det idéela,
det verkligt sköna. Det var förr, på glasmåleriets,
koppargravyrens och de manierade skolornas tid, som
man kunde tala om att dölja hemligheten af sin konst,
men äfven då få vi antaga att uttrycket mera gällde
behandlingssättet med penna, färger och grafstickel,
än konstens utöfning i högre mening, ty denna kan icke
stjälas. Det är nämligen med konsten som med snillet:
den är en gudagåfva – hvarken list eller guld kunna
rycka till sig dess strålar för att fästa dem kring en
ovärdig panna. Det tillhör affärsmannen-konstnären att
dölja hemligheten af det sätt hvarpå han tillverkar
sin handelsvara, emedan han skulle lida af konkurrens;
den verklige konstnären döljer icke hemligheten af
sin gåfva, ty det är just begåvningens natur att
vilja fram i ljuset, att visa sig i sanningens glans,
att hänföra åskådaren och lifva beslägtade andar till
ädel täflan.
Det lefde i början på sjuttonhundratalet en berömd
blomstermålare vid namn van Huysum. Han var en af
dem, om hvilka samtiden sade, att de voro rädda
om hemligheten af sin konst. Möjligt att så var:
Huysum ägde en dittills okänd förmåga att tillreda
och pålägga sina färger, och hans målningar, hvaraf
muséerna i Wien, München, Dresden och Petersburg
hafva dyrbara prof att visa, utmärka sig genom en
sammetslen mjukhet och en friskhet, som ingen dåtida
mästare i hans genre ägde. Men största hemligheten
låg visserligen icke i hans sätt att reda sina färger,
hvarvid han
dock gick till väga med en utomordentlig omsorg,
ty af denna orsak ensamt skulle hans arbeten ej
vunnit odödlighet. Och huru högt han än skattade
värdet af sitt behandlingssätt, skola vi likväl
af nedan skildrade händelse ur hans lif se, att
hemligheten i hans manér icke var oåtkomlig och att
lian kunde frigöra sig för det småsinne, som fruktade
en efterapning deraf. Berättelsen anknyter sig till
den täcka blomstervas, som vår teckning å nästföljande
sida afbildar.
Van Huysum hade emottagit beställning å ett större
blomsterstycke och redan börjat arbeta derpå, då
han föll i en sjukdom, som för lång tid höll honom
fängslad vid sängen.
Det blef vår, trädgårdsmattorna grönskade, fåglarne
sjöngo och byggde sig nästen, solen glänste på
fjärilarnes vingar, men Huysum förmådde ej mer att
föra sin pensel; handen, som skulle föra den, hängde
kraftlös och aftärd vid hans arm.
Men han hade en guddotter, Gotta, en ung blåögd
tärna, som skötte honom. Äfven hon älskade sol och
blommor och fåglar, äfven hon försökte att frammana
deras skiftande färger på duken. En liten bukett af
violer och blåklockor, som hon nyss visat sin gudfar,
vittnade om att hennes händer sysslade äfven med
annat, än att jemka gubbens kuddar. Mästaren sjelf
hade erkänt, att de voro af värde.
Men i dag var den gamles lynne mera nedstämdt än
vanligt. Det var sista dagen af månaden; hyran
för huset skulle erläggas och den gamle hade inga
penningar, ty han hade räknat på sin påbörjade tafla,
hvarföre juden Salomon bjudit honom två hundra
dukater.
"Om jag icke betalar, skall man jaga mig härifrån",
suckade gubben. "Man skall taga mina blommor och min
sol! Ack, denna sjukdom är min olycka, min ruin!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
