Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På konungens bud.
Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g.
1.
Räddning i nöden.
Ut kring en häpen verld flög på ryktets vingar namnet
Breitenfeld. "Den gamle korporalen", "Ligans svärd",
"Den oöfvervinnelige" och hvad han allt kallades,
den fruktansvärde Tilly, var slagen; hans stolta armé,
de kejserligas kärntrupper, hade skingrats som agnar
för vinden. "Snömajestätet" hade plötsligt vuxit till
en storhet och antagit former, fasta nog att ej längre
äfventyra att "smältas af söderns sol", ett öde som
man skämtsamt förutspått "Befriaren från Norden" i
de kejserliga kretsarne, der skämtet likväl nu hade
lemnat rum för ett dystert allvar och öfvermodet för
en växande fruktan.
Och man hade skäl till fruktan. Sällan hafva väl
lysande förhoppningar hastigare bleknat än dem, hvilka
Breitenfelds blodiga dag krossat vid kejsarhofvet i
Wien. Dessa ringaktade nordiska kättare, om hvilka
den gamle Tilly före slaget vid Breitenfeld till sina
trupper hade yttrat de föraktliga orden: "Sen dessa
nakna, uthungrade, uttröttade svenskar, med hästar
sämre än edra sämsta trossdragare! Riden rakt på dem,
och ryttare och häst skola vanmäktiga störta ned under
hofvarne af edra frustande springare", hade besegrat
regementen, som för sin tapperhet och krigsvana voro
bekanta öfver hela Tyskland – såsom Tillys walloner,
Wallensteins kyrassierer, Kronbergs oöfvervinnelige
och de för sina ursinniga angrepp och sin vildhet
lika ryktbara Isolanis kroater. De blågula fanorna
hade från Breitenfelds slätt anträdt tåget mot söder
och Ferdinand kände kronan vackla på sitt hufvud,
der han nyss i sin stolta kejsarstad mottagit budet
om sin härs nederlag.
Hela den protestantiska verlden jublade och drog
ett djupt andedrag vid befrielsen från det tunga ok,
som länge tryckt dess skuldror.
Af tanken på denna "vändning genom Guds skickelse",
för att nyttja en nutida kejserlig härförares ord,
måtte, att döma af det hurtiga och tillitsfulla
uttrycket i hans drag, själen vara genomträngd hos den
unge officer, som en lugn och stilla septemberafton
år 1631 i spetsen för fyra ryttare af Per Brahes
ryktbara småländska regemente i sakta skridt red
genom Thüringerwaldes södra del och, lemnande bakom
sig dess dystra och oländiga skogstrakter, nalkades
Frankens vänliga dalar och soliga slättland.
Erik Lillie var ett och tjugu år, en äkta son af den
höga norden, smärt och reslig, blåögd och ljushårig
och med ett uttryck i blicken, som vittnade om att
fruktan var ett ord, som ej fått rum i hans ordbok,
och att inga hinder kunde hejda honom på hans väg
till lyckans och ärans höjder. Visserligen hade han
ännu ej hunnit synnerligen långt uppför dem, ty hans
löjtnantstitel var ej af äldre datum än segerdagen
vid Breitenfeld, der han på sjelfva slagfältet af
konungen befordrats till denna grad; men Erik var
ung och dertill djerf och förtröstansfull, och der
han nu i spetsen för sin lilla trupp trafvade framåt
på sin goda springare, öfverraskade han sig sjelf
med att drömma sig i spetsen för ett regemente,
då plötsligt ett skott, aflossadt i hans närhet,
väckte vår löjtnant ur hans drömmar om ära och glans.
Höga träd och täta snår kantade här på ömse sidor
den ej synnerligt breda väg, hvarpå våra fem ryttare
färdades, och stängde fullkomligt utsigten för dem,
i det de endast släppte igenom en och annan stråle
af den uppgående fullmånen.
"Framåt, gossar!" ropade derföre Erik Lillie till sina
ryttare och sporrade sin häst för att tillryggalägga
den korta väglängd som återstod till skogsbrynet, der
fri utsigt öfver slättlandet nedanför kunde vinnas.
Men för första gången vägrade det trogna djuret att
lyda sin herre, det reste sig på bakbenen och strök
med ett gällt gnäggande tillbaka. Då löjtnanten åter
lyckats få makt
med det oroliga djuret och lutade sig framåt för
att se hvad som skrämt det, föllo hans blickar på
en mensklig gestalt, i fall man så kunde kalla den
dvergartade skepnad, som med ett raskt språng svingat
sig öfver snåret vid vägkanten och i den halfskymning
som rådde sprungit rätt på den unge officerens häst.
Den lille mannen, som i första ögonblicket tycktes
beredd att skyndsamt vända tillbaka samma väg
han kommit, hejdade sig emellertid efter en snabb
mönstrande blick på de ryttare, med hvilka han så
oförmodadt stött tillsammans och närmade sig skyndsamt
löjtnanten, i det han, aftagande en stor spetsig mössa
af besynnerlig form, blottade ett oformligt stort
hufvud, hvars grofva drag och mörka ansigtsfärg gåfvo
honom en påfallande likhet med folksagans dvergar,
sådana den menskliga fantasien målat dem.
"Herr officer", skrek den lille dvergen, pekande åt
det håll, hvarifrån skottet hörts, "trollen röfva
bort den sköna borgfröken. Ni skall rädda fröken Maria,
den gudsengeln, och Röda Hans visar er vägen. Framåt,
herr riddare, framåt!
Hör ugglorna skria i natten
Och trollena röfva bort skatten.
Den bästa på jordene fanns.
De taga ej gyllene lotter,
Nej borgherrens vänaste dotter.
Ho hej, en så’n lustelig dans."
Och med ett ljud midt emellan gråt och skratt började
den besynnerliga varelsen, hvars sinnen påtagligen
voro något rubbade, att med en snabbhet, som man ej
kunde vänta af honom, springa utför den sista delen
af sluttningen, tätt följd af ryttarne.
Just i det ögonblick, då de kommo ut på slätten,
som klart belystes af månen, small ännu ett skott,
omedelbart efterföljdt af tvenne andra, och vägledd
af blixtarne från skjutvapnen, sporrade Erik Lillie
sin häst åt det håll, der skotten lossats, medan den
lille dvergen eller Röda Hans, som han sjelf kallade
sig, hållande sig nästan i jemnbredd med det snabba
djuret, ilade åt samma håll och, svängande sin mössa,
skrek:
"Ho hej, en så’n lustelig dans".
Vid fånens skrik började en mörk grupp tätt invid
skogsbrynet skingra sig, och då Erik med utropet:
"För den sköna Maria!" på gammalt riddarevis med
dragen värja sprängde fram emot den, flydde tre eller
fyra ryttare derifrån och så nära, att kulan från
löjtnantens pistol slet hatten af den siste.
De flyendes snabba hästar och skymningen vid
skogsbrynet, utefter hvilket de ilade undan, gjorde
allt förföljande hopplöst och då vår löjtnant
dessutom nu var nog nära för att se, att det var
ett ungt fruntimmer, som jemte ett äldre och en
manlig följeslagare syntes varit målet för de flyende
ryttarnes anfall, ansåg han sin närvaro hos de genom
hans ankomst så lyckligt befriade mera betryggande
för dem, än en förföljelse med tvifvelaktig framgång.
Han steg derföre af sin häst, och vördnadsfullt
närmande sig den unga damen frågade han i deltagande
ton, huruvida någon af sällskapet blifvit skadad.
Den unga flickan, hvars utomordentligt sköna drag nu
voro betäckta af en dödlig blekhet och hvars vackra
ögon uttryckte den högsta grad af förskräckelse,
visade, ur stånd att yttra ett ord, med handen på
trenne lik, hvilka Erik nu först upptäckte.
Tvenne af dem hade, att döma af deras drägter, varit
den unga damens tjenare och med sina lif infriat sin
trohetsed till sin herrskarinna; den ene af dem höll
ännu i sin hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
