- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
314

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en pistol och den andres stelnade fingrar hade nyss
släppt en väldig huggvärja. Den tredje var en kroat,
en lång soldat med ett vildt och hemskt uttryck
i de af dödskampen förvridna ansigtsdragen, en af
dessa råa krigare af Tillys skingrade här, hvaraf
många efter nederlaget vid Breitenfeld ströfvade
omkring i smärre grupper, förande krig på egen hand,
lika godt om mot vän eller fiende.

"J hafven blifvit öfverfallna af dessa ovärdiga
soldater, mina damer?" frågade Erik Lillie, mera för
att börja ett samtal, än för att förvissa sig om hvad
han redan kunnat sluta till.

"Ack, ers nåd" – började den äldre af de båda
fruntimmerna, som påtagligen var någonting midt
emellan sällskapsdam och tjenarinna – hvilken
förskräcklig dag! Vi befunno oss på hemresa från ett
besök i Königshofen, då dessa förfärliga menniskor
nyss öfverföllo oss. De sköto våra vagnshästar
och då vi sprungo ur vagnen och flydde uppåt skogen
förföljde de oss. De båda stackars gossarne der hafva
med uppoffringen af sina egna lif sökt att rädda
våra, men om ej ni i en så lycklig stund kommit till
vår hjelp, skulle vi ofelbart alla hafva blifvit
massakrerade af dessa banditer."

"Och på hvad sätt kan jag nu vara er till tjenst,
min fröken?" frågade Erik och tillade derefter:
"mitt namn är Erik Lillie, löjtnant vid Smålands
ryttare i konungens af Sverige tjenst."

"Pax vobiscum", inföll nu en döf, graflik stämma,
och ur skuggan, der han hittills stått, framträdde de
båda damernas följeslagare, en lång, något lutande
gestalt, hvars drägt utvisade att det var en munk,
och fästande på Erik ett par ögon, hvilkas mörka
glans tycktes vår löjtnant hafva något af skallerorm
uti sig, fortfor han: "Fröken von Felsenburg skulle
utan tvifvel vara er synnerligt tacksam, om ni läte
en af edra ryttare föra ett bud om vår belägenhet
till grefvens, hennes faders slott, som ligger ett
kort stycke väg härifrån. Ni kan sjelf se tornen der
uppe öfver trädtopparne", fortfor han och visade med
handen uppåt en bergssluttning.

"Med största nöje, min fröken", svarade Erik Lillie,
vändande sig till den unga flickan, men öfverröstades
af Röda Hans, som inföll:

"Jag känner vägen, jag. Om ett ögonblick är jag
tillbaka. Gå ni in i min stuga under tiden, ty annars
kunde trollen komma åter för att hämta sin skatt,

Den bästa på jordene fanns."

Och trallande sin enformiga melodi försvann den lille
mannen i skogsbrynet och ilade snabbt som ett rådjur
uppför bergets branta sluttning.

"Om ni, min far, tillåter", sade nu den unga fröken
med en mild och välljudande röst, "så följa vi Röda
Hans’ råd, ty qvällen är kall."

Och sedan patern nickat ett stumt bifall, tog hela
sällskapet vägen öfver slätten till en liten, på
afstånd knappt märkbar byggning, som låg inbäddad i
en skogsdunge.

På en smal spång, som ledde öfver en sakta
framflytande bäck, närmade sig Maria, åtföljd af
sin följeslagerska samt patern och Erik Lillie,
den oansenliga byggnaden, medan de fyra ryttarne med
spända pistoler höllo vakt deromkring.

En tung träklinka, som utgjorde hela stängslet till
dvergmannens hemvist, öppnades lätt och sällskapet
inträdde i ett rum, genom hvars enda af korslagda
brädspjelor täckta fönster ett svagt månljus
inträngde.

"Pater Antonius, min gode biktfader, har redan
tackat er för det välkomna bistånd ni skänkt oss",
yttrade Maria von Felsenburg, sedan hon tagit plats
på den lilla bänk, som utgjorde den enda sittplatsen
i rummet, "men tillåt också mig att af hjertat betyga
er min innerliga erkänsla för ..."

"Min fröken", afbröt henne Erik lifligt och tryckte
en kyss pä den sköna flickans framräckta hand,
"ni förstorar värdet af min handling. Hvad jag
gjort skulle hvarje man i mitt ställe också hafva
gjort. Det enda som grämer mig är att jag ej fått
gifva ett ärligt hugg till er ära och näpsa dessa
kringströfvande skurkar så som de hade förtjenat."

"Jag hörde visserligen berättas att nejden häromkring
skulle vara osäker och kommendanten i Königshofen
uppmanade mig för den skull att medtaga en eskort",
sade här munken, afbrytande de båda ungas samtal,
hvilket han ej tycktes bevittnat med blida ögon,
"men då man försäkrade mig, att de svenska trupperna
redan skulle öfver skogstrakterna nedkommit hit
och jag hört att eder konung (här gjorde munken
ett litet uppehåll och mumlade några latinska ord,
af hvilka Erik tyckte sig förnimma en from önskan
om ’evig eld’, ehuru han ej låtsade sig förstå dem)
skall inom sin här upprätthålla en sträng disciplin,
fruktade jag ej att anförtro mig och mitt sällskap åt
hans officerares beskydd; man hade äfven sagt mig",
tillade han efter någon stund och liksom tvekande,
"att bönderna i trakten hade sammanrotat sig för att
förhindra svenska härens tåg."

"Man har ej heller bedragit er, vördige fader",
svarade Erik, som väl visste att de katolska
presternas fanatism ej haft så ringa del i böndernas
uppviglande. "Några strider hafva äfven förefallit,
men oordnade bondhopar voro lätta hinder att
öfvervinna för en armé, som besegrat Tillys
veteraner."

Pater Antonius bet sig i läppen och frågade icke
vidare, och samtalet, som hotade att antaga en något
hetsig karakter, blef här afbrutet af ett högt
"verda!" från en af de utanför postande ryttarne.
Ögonblicket derpå rycktes dörren upp och Röda Hans
hoppade in i rummet med orden:

"Så der ja, fröken, nu väntar ert folk der ute."

Maria von Felsenburg reste sig upp och räckte Erik sin
hand till afsked, hvarpå hon med en varm blick och
en vänlig böjning på det sköna hufvud et lemnade
dvergens torftiga boning.

Ett par minuter derefter satt hon till
häst och tog, ledsågad af ett halft dussin fackelbärande ryttare,
vägen till slottet,
medan Erik Lillie, i djupet af sitt hjerta gömmande hennes
sköna bild och hennes varma afskedsblick, med korslagda
armar drömmande stod lutad mot den låga hyddans dörr.
Öfver den framtidsverld af ära och glans, han drömt sig, hade
den första kärlekens uppgående sol börjat sprida sitt
rosenskimmer och, belyst af detta, strålade klar för
hans själs öga den sköna Marias bild.

Hade vår löjtnant ej varit så djupt försjunken i sina
ljusa drömmar, skulle han säkert märkt den mörka,
hotfulla blick pater Antonius vid afresan fäste på
den hatade kättaren, en blick som ej tycktes båda
godt för ett stundande återseende.

Slutligen tog dock naturen ut sin rätt och ur
sina svärmiska drömmar väcktes helt prosaiskt
den unge krigaren af sin hungrande mage,
som på ett oförtydbart sätt gjorde sig påmind.
Ett par timmars oafbruten ridt kan väl också gifva
en frisk och härdad kropp aptit och, vändande
sig till den ensliga stugans innebyggare,
frågade han, när sista skymten af de blossande
facklorna försvunnit i den täta skogen:

"Hör på, Hans, har du något att gifva oss till bästa?"

"Trollet tog skatten ändå", skrattade den
lille gubben, som ej tycktes hafva hört löjtnantens
fråga, och nickade lustigt gång på gång. "Hade
jesuiten vetat hvad jag vet, så skulle nog fem lik
till blifvit gamföda i natt. – Unge gref’ Max skrattade
alltid åt kättarne, men Röda Hans hörde trollen
skratta med, han, och derföre tänkte han också,
att det der skrattet skulle komma ofärd åstad. Gref’
Max fick en signad värja med sig i fält och jesuiten
läste ändå tolf hela pater noster öfver den. Men jag
tänker som gamle Kurt friskytten, jag, att stål eller
bly biter inte på svenskarne. Det är bara att öda
tid och krut i onödan, säger han, att stå och skjuta
till måls på kättarne. Lika gerna kan man då skjuta på
månen der uppe. Och att presterna läsa, se det hjelper
bestämdt inte, säger Kurt. Nej det finnes bara en, som
kan stöpa den kula, hvilken skall fälla en kättare,
men det är Kurts hemlighet det och ..."

"Hör på, min gode man", afbröt här Erik den lille fånen,
hvilken hade satt sig ned på en sten med armbågarne
på knäna och hakan stödd i händerna och, talande
högt för sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free