Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag var snart på benen igen och sedan kyrassieren
lossat sin pistol, utan att träffa mig, fattade jag
hans häst vid tygeln och klöf den otrogne hundens
hufvud."
Sedan han slutat denna sin berättelse, vände sig
korporalen åter till sergeanten och började med sträng
röst en straffpredikan.
"Du är en förvissnad lem på den heliga kropp, som
kallas Guds kyrka", sade han, "och du kommer lika
säkert att brinna i den eviga elden, som din flaska
der att tömmas till sista droppan. Som menniskan sår
skall hon ock uppskära. Du har sått i fåvitsko och
du skördar endast tistlar och törnen. För dig finnes
ingen glädje på jorden ..."
"Finnes det icke?" genmälte honom sergeanten,
som började blifva allt muntrare ju närmare han
nalkades bottnen på sin flaska. "Jo, fördöme mig,
finnes det icke så. Eller hvad säger du, gamle Mårten,
om en stek, sådan som den hvilken nu håller på att
förintas mellan dina heliga tänder, eller en flaska
äkta rhenskt, lik den till hvars botten jag långsamt
och med vemod nalkas, eller en vacker flicka med
blåa ögon, eller svarta i värsta fall, och läppar,
mjuka som ett par drufvor i dessa välsignade länder
(här gjorde sergeanten ett uppehåll och spetsade
sina läppar, så att de uppvridna mustascherna kommo i
ett förtroligt grannskap med hans små plirande ögon)
eller också en dag sådan som den vid Breitenfeld, när
huggen falla tätt, som bibelorden öfver din skorrande
tunga, och soldater sådana som Pappenheims mejas ned
som gräs. Är icke det källor till glädje allt det
der? Skål, gubbe! För vin och qvinnor och en ärlig
strid tömmer Hans Spåre sin bägare i botten."
"Edra läppar öppnas aldrig för annat än fåfängligt
tal och oheliga sånger", började ånyo den gamle
korporalen, men afbröts genast af sergeanten:
"Rätt så, kamrat. Der påminde du mig om något som Hans
Spåre skall vara mästare i, om man får tro ryktets
falska gudinna. En sång vid en flaska vin, det passar
tillsammans som sol och sommarhimmel." Och med stark
och välljudande röst sjöng den muntre sergeanten
följande krigaresång:
I sadeln kamrater! se springaren god
Ren vränskas och frustar; han vädrar blod,
Han känner att ovän är nära.
I solen låt glänsa ditt blanka svärd,
Du slåss för din kung, ditt land, din härd
Och målet är seger och ära.
Hurra! Och framåt som en stormvind det går.
Slut leden! Hugg in der och segern är vår:
Förskräckta fly fiendens skaror.
Hej! lustigt är krigarens lif ändå,
Mitt hem är min fana, den gula och blå.
Min verld det är strider och faror.
Men kommer en tärna med ögon blå,
Jag ta’r mig en kyss – jag ta’r kanske två,
En krigsman förstår ej att spara,
Och sägen mig nu om det ges en lott
Mer herrlig än den som krigaren fått?
Skam den som ett nej mig vill svara!
Skål, kamrater, kungens skål. Lefve kungen!"
"Lefve kungen!" utropade också Erik Lillie och
spratt upp ur de rosenfärgade drömmar, som allt sedan
skilsmessan från den sköna Maria von Felsenburg envist
hägrade för hans syn.
"Lefve kungen!" eftersade de trenne ryttarne, men ännu
hade icke ljudet af deras gemensamma utrop förklingat,
då ett skott plötsligt lossades från en lucka i taket,
omedelbart efterföljdt af flere andra, bland hvilka
ett dödligt träffade korporal Mårtens närmaste granne
och kom den gamle fanatikern att med en för hans lugna
natur ovanlig häftighet springa upp från stolen.
I samma ögonblick skottet brann af, slocknade
taklampan och rummet var i ett ögonblick försänkt
i det djupaste mörker, som endast genomkorsades
af blixtarne från flere tätt på hvarandra följande
skott.
"Förräderi!" utbrast Erik Lillie vid ljudet af
det första skottet och sprang upp med dragen
värja. "Trycken eder intill väggen, kamrater, här
åt fönstersidan", fortfor han, då lampan slocknade
och de befunno sig i mörkret. "Vi måste bana oss väg
genom fönstren."
"D–n anamma denne förrädiske skurk!" utbrast den
förgrymmade sergeanten och lossade på måfå sin pistol
mot det håll, der mäster Werner tronade. Ett skri af
smärta bevisade, att kulan träffat sitt mål och att
förrädaren fått sin förtjente lön.
Emellertid hade Erik stött upp ett af fönstren och
hoppade nu ut derigenom med ropet:
"Häråt, kamrater!"
Hans Spåre följde honom raskt, men Mårten, som
var mera ovig och långsam i sina rörelser, hann ej
att uppnå fönstret förrän flere beväpnade karlar
redan inträngt i rummet och tvungit honom och hans
qvarblifne kamrat att försvara sig. Nedkomne på marken
vände sig löjtnanten och sergeanten åt det håll,
der de visste stallet vara beläget, men de hade ej
tagit ett par steg, förrän de funno sig omringade
af väl ett dussin fiender, som de i den frambrytande
månens sken sågo vara bönder, beväpnade med bössor,
pikar eller svärd, och hvilkas vilda ögonkast tydligt
visade dem, att det här endast gällde att dyrt sälja
sina lif. På någon räddning var ej att tänka.
Af bullret inifrån värdshussalen, dit återvägen redan
var spärrad för dem, kunde de höra att Mårten kämpade
en förtviflad strid mot öfvermakten.
Erik lossade emellertid sin pistol rätt i ansigtet
på den närmaste af fienderna och högg derefter
oförskräckt in, för att bryta den allt trängre
kretsen, medan sergeanten å sin sida, skummande
af vrede, lät hugg på hugg hagla åt alla sidor och
manligt värjde sig mot de påträngande fienderna.
Men öfvermakten var för stor, ty böndernas antal
växte alltjemt, medan de båda svenskarnes krafter
allt mera aftogo. Med rygg mot rygg slöto de sig
tillsammans och beredde sig på att invänta döden,
då plötsligt en häftig ryckning af ett omkring deras
ben kastadt rep bragte dem båda på fall. Ögonblicket
derefter voro de afväpnade och deras händer bundna.
"Tanta bara, ni fördömda bondlurkar", mumlade
den förbittrade sergeanten. "Kommer jag hit med
vårt regemente en gång, så skola edra hus samt och
synnerligen få tjena oss till lustiga lägereldar. Men
se der kommer, min själ, Mårten. Han har således inte
sjungit sin sista vers ännu."
Och verkligen syntes icke nu den långa korporalen på
husets trappa, utför hvilken han med bundna händer
temmeligen omildt knuffades mellan ett halft dussin
vaktare.
"Välkommen, du gamla psalmsjungande helgon!" helsade
honom Hans Spåre, i hvars sinne sorgen tycktes hafva
lika svårt att trifvas, som ett gladt löje på den
gamle religionssvärmarens läppar. "Din tro hafver
icke hjelpt dig denna gång."
"Dessa assyrier skola en dag krossas af Guds utvalda
folk, såsom af åskstrålen splittras ett förtorkadt
träd allt intill dess rot. Detta säger den man,
hvilken ögonen öppnade äro; detta säger den som
hörer Guds tal, mins det, du Babylons lättfärdige
son", svarade honom korporalen och satte sig lugnt
ned på en sten samt stirrade oafbrutet på marken.
Då hördes en hård och djup röst, som föreföll Erik
Lillie bekant, uttala orden:
"Fören dessa kättare till slottet
Felsenburg, mina barn. De äro redan väntade der."
Och då Erik vände sig åt det håll, hvarifrån rösten
kommit, mötte han pater Antonii mörka, glänsande öga och
såg jesuiten med sänkt röst hviska några ord i örat på den
som tycktes vara böndernas anförare, hvarefter han med
snabba steg tog vägen åt skogen, men i en helt annan
riktning än den som ledde till slottet Felsenburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
