Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3.
Den vilda jagten.
Den skogsväg jesuiten valde beträddes aldrig af
menniskofot vid den sena tid som pater Antonius valt
för sin vandring, ty den dystra och otillgängliga
trakt, dit han styrde sina steg, hade just icke det
bästa rykte om sig.
Den smala gångstigen, som mellan höga träd och täta
snår slingrade sig uppför en långsluttande skogsbacke
och der patern vid hvartannat steg skulle äfventyrat
att stupa omkull öfver uppstående trädrötter
eller slingerväxter, derest ej en blindlyktas sken
vägledt honom, förde nämligen till ett i nejden
illa anskrifvet ställe, som kallades "Hexkapellet",
emedan, enligt den i trakten gängse sägnen, hexorna
der plägade samlas till bullrande midnattsfester.
Men pater Antonius tycktes snarare önska än frukta
ett möte med "kapellets" nattliga invånare, att
dömma af den snabbhet, hvarmed han, oaktadt den långt
framskridna tiden, skyndade framåt.
Den skogstrakt han genomvandrade var en af de vildaste
och ödsligaste som Thüringerwalde hade att bjuda på
och skulle väl kunnat göra en mindre modig vandrare
illa till mods. Den hemska stillheten afbröts endast
genom en och annan stormil, som susade genom de
höga trädens kronor, af det enformiga sorlet från
en sakta framrinnande bäck eller en ugglas döfva hu,
hu! Månen hade gömt sig bakom tunga moln och en och
annan regndroppe började falla, bebådande oväder till
natten.
Kommen till "Hexkapellet", en vid en korsväg belägen
underligt formad berghäll, från hvilken en klippspets,
liknande ett litet torn, sköt upp, stannade pater
Antonius ett ögonblick för att hämta andan efter sin
häftiga gång och vek derefter af till höger uppför
sluttningen, från hvars krön ett starkt sken flammade
honom till mötes.
På en öppning i skogen låg här en liten oansenlig
byggnad, snarare lik ett skjul än ett boningshus. Det
flammande skenet genom byggningens öppna dörr, de
genom skorstenen uppspringande gnistorna, hvilkas
lustiga dans egendomligt aftecknade sig mot den
svarta natthimmelen, och det hamrande ljud, som hördes
derinifrån, utvisade att det var en smedja. Här bodde
den gamle Kurt, friskytten, till yrket vapensmed,
men eljest känd som Thüringens väldigaste jägare.
Om Kurt ej just var synnerligen älskad af traktens
invånare, hvilkas sällskap han aldrig sökte, så
hade han i stället ingifvit dem en så mycket större
respekt, och en furste skulle ej af sina underhafvande
rönt ett vördnadsfullare bemötande, än det som kom den
gamle friskytten till del, då han stundom besökte de
angränsande byarne för att sälja sina vapen, hvilka
hade en strykande afsättning, ty det ansågs säkert,
att en af honom förfärdigad bössa ovilkorligen för
sin ägare medförde en aldrig svikande jagtlycka.
Många voro i öfrigt de vidunderliga berättelser,
som voro gängse om Kurts skicklighet att handtera sin
bössa. Att skjuta en i molnen sväfvande dufva eller
att i skymningen på ett eller tvåhundra stegs afstånd
fälla en korp hörde till de alldagligaste bragder,
som han med sitt aldrig felande gevär utfört. Att
sådant ej kunde tillgå på naturligt sätt, derom var
naturligtvis ingen fråga, och vida omkring visste man
också berätta, att Kurt mot förpantning af sin själ
köpt sin ovanliga skjutfärdighet af djefvulen sjelf.
Hvilken besökande som helst skulle med kännedom om
dessa hemska rykten säkerligen tvekat att, vid den
ovanliga tid som jesuiten nalkades friskyttens boning,
der aflägga ett besök; men pater Antonius tycktes
vara oåtkomlig för fruktan, eller föraktade han de
gängse sägnerna, ty utan tvekan eller dröjsmål trädde
han in i Kurts smedja med ett vänligt:
"God afton, min son."
Kurt vände sig långsamt om från sitt arbete och
betraktade ett ögonblick den inträdande liksom
misstrodde han sina egna ögon. Sedan han igenkänt
jesuiten, gjorde han en vördnadsfull helsning och
sade derefter:
"God afton, ärevördige fader. Hvad för
er hit vid denna ovanliga tid?"
"Ett uppdrag, som, om det lyckas, skall medföra vår
heliga kyrkas räddning och vår tros seger. Jag har några
ord af vigt att säga dig, min son. Men det måste ske snart,
ty tiden hastar."
"Jag skall strax vara beredd att höra er", svarade Kurt
och afkastade sin arbetsdrägt samt tvättade hastigt sotet af
ansigte och händer. Sedan han derefter påtagit en grön jagtrock,
tillade han, öppnande dörren till ett innanför smedjan
beläget boningsrum: "stig in här, min far."
Patern inträdde i det af en rökig lampa sparsamt
upplysta rummet, hvars väggar pryddes af hufvudena utaf
fällda djur, mellan hvilka här och der ett konstrikt
arbetadt vapen blänkte.
Sedan jesuiten tagit plats på en trästol, satte sig Kurt
midt emot honom på andra sidan om ett groft arbetadt bord.
Den gamle friskytten var en undersätsig, starkt byggd
man af omkring sextio års ålder. Det tjocka
gråsprängda håret och det yfviga skägget, som hängde
långt ned på hans hvälfda bröst, gåfvo honom ett
nästan vördnadsbjudande utseende, hade blott icke
den besynnerliga glansen i hans djupt liggande och
af ett par buskiga ögonbryn beskuggade svarta ögon
ingifvit betraktaren misstro och fruktan.
"Hvad önskar ni, min far?" frågade friskytten, då
jesuiten dröjde att framföra sitt ärende.
"Hör på, min son", började omsider patern och
betraktade den gamle jägaren med genomträngande
blickar. "Man påstår att ditt gevär aldrig förfelar
sitt mål."
"Sanct Hubertus har hittills varit mig bevågen", svarade
friskytten, undvikande att direkt besvara jesuitens fråga.
"Ser du, min son, jag begär ett skott, ett enda skott
ur ditt gevär, men ett skott, på hvilket den katolska
kyrkans räddning och vår tros seger bero. Gustaf
Adolf, kättarekonungen, skall i morgon med sin
här tåga förbi ned till Franken. Han kommer från
Breitenfelds slagfält, der han tillfogat kejsarens
härar ett kännbart nederlag och vår heliga kyrka ett
blödande sår. Som ulfvar kasta sig desse kättare öfver
våra hjordar. Det gäller nu att hämnas Guds moder,
att straffa skändaren af vår tro och till redskap för
straffet har den heliga jungfrun utsett dig. Vill du
vinna hennes nåd, vill du rädda vår kyrka?"
"Ni menar således, min far ..."
"Jag menar att en väl riktad kula, till exempel
från Hjortklippan vid vägen, skulle afbryta
kättarekonungens segerbana och blifva ett tecken till
de skingrade kämparne för vår tro att åter samla
sig. Deras konungs död skulle nedslå svenskarnes
mod lika mycket som den skulle höja de våras. Nåväl,
hvarföre tvekar du, min son?"
Kurt svarade icke. Han tycktes hafva fallit i djupa
tankar, der han satt med armbågarne på bordet och
hakan stödd i händerna, stirrande rätt framför sig,
utan att ändock se. Först då patern lätt vidrörde
hans hand, spratt han upp och mumlade, liksom för
sig sjelf:
"Nej, nej, det hjelper inte. En mäktigare kraft än
min skyddar honom."
"Hvad menar du?"
"Kungen är hård", svarade Kurt vresigt och började
att med stora steg mäta golfvet. "Det har Rothmann
sagt mig, den gamle ryttaren, som undkommit från
olycksdagen vid Breitenfeld med förlust af en arm."
"Och intet sätt finnes att bryta en sådan
kraft?" frågade jesuiten, som med all sin lärdom
förenade en hög grad af vidskeplighet.
"Jo visst finnes det ett", svarade Kurt, "men det är ett
förskräckligt medel och mången jägare har det kostat hans
förstånd, hans syn, hans talförmåga eller till och med hans lif."
"Förklara dig, min son", bad patern, hvars nyfikenhet
var väckt genom den gamle jägarens dunkla ord.
Kurt stannade tvärt, satte sig ned vid sin gästs
sida och stirrade länge på golfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
