- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
343

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En af de många. Teckning ur verkligheten af Ali. (Forts. och slut fr. sid. 332.) - Gåsevadholm.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sågo förvånade på hvarandra – man väntade ingen
på julafton, allraminst så sent.

"Gå och öppna, Fanny!" sade fru Krantz, "det är
förmodligen någon som gått fel ... någon som tagit miste
om husnummer.’

Den unga flickan gick att öppna, och ett stadsbud inträdde.

"Jag har ett bref till fru Krantz!" upplyste vår
nutids Mercurius och öfverlemnade en liten biljett
till Fanny, den hon helt likgiltigt räckte åt tanten.

"O Gud! är det möjligt!" utropade fru Krantz efter
att hafva kastat en blick på utanskriften. "Han
lefver! Min Adolf! Det är Adolfs stil! se Fanny!"

Och i största hast bröts eller nästan rycktes brefvet
upp – och se här dess innehåll:

        "Moder!

Inom några ögonblick skall din son hvila i dina armar.

                Adolf."

"Min son! – Min älskade! – Hvar är han! – För honom
hit!" Se der, hvad glädjen förestafvade de lyckliga.

Emellertid har dörren sakta öppnats och en ny
person inträdt. Ännu döljes han af mörkret
nere vid dörren – men ack! han kan inte stanna der,
han måste fram – fram för att sluta sin mor
och fästmö i sina armar.

Då den första glädjestormen lagt sig, började Adolf
berättelsen om sina krigiska idrotter och många
äfventyr. I korthet voro de följande:

Efter att hafva deltagit i det nio timmar långa
slaget vid Wörth, hade Adolf inte varit i någon aktion
förr än han kom till Sédan, der det olyckliga slaget
stod, Torsdagen den 1 September. General Vinoy, som
den 31 Aug. med sin kår uppnått Mezières, två mil
från Sédan, skulle otvifvelaktigt äfven blifvit
slagen och tagen, så framt han icke i tid fått
underrättelse om Mac Mahons nya nederlag. En af
dessa budbärare var Adolf. Vinoy återvände då genast
öfver Laon till Paris, dit han ankom den 7 Sept. och
den 19:de var verldsstaden fullständigt cernerad af
tyskarne. Vidare hade Adolf varit med vid det stora
utfallet den 30 Nov. under Ducrot; blifvit härunder
lätt sårad i högra armen; slagits ursinnigt, men af
mängden blifvit öfvermannad och tagen till fånga. Han
hade nu all utsigt att få komma till Spandau, eller
någon annan bastant fästning inom tyskt område. Men
som han alldeles icke trifdes på tysk botten och
dessutom började längta hem, så passade han på vid
ett lägligt tillfälle, då hans väktare drucko franska
viner och sjöngo tyska segerhymner, att rymma –
sedan han likväl först med några guldstycken söft de
yttre posterna, väl vetande, att "tysken gör allt för
pengar". Under föregifvande af att vara engelsk turist
uppnådde han lyckligen Albions strand, hvarifrån
han genast skyndade öfver Göteborg till Stockholm,
der vi sett honom återföra glädje och sällhet i en
familj, som hitintills begråtit honom såsom död.

Strax på nyåret hade Adolf företräde hos sin
protektor. Men ack! det var under kung Carls sista
helsodagar – han bar redan då fröet till det onda,
som snart skulle lägga honom i grafven.

Sedan Adolf i det väsendtligaste redogjort för sin
utländska färd och sitt deltagande i kriget, utbrast
konungen med värma:

"Jag är nöjd med dig, Krantz! Du har gjort din pligt
som god soldat och dertill häfdat vår nations ära."

"Förlåt, Ers Majestät! men detta är genom min ädle
konungs frikostighet."

"Ah! det ska’ vi inte tala om ... Men ifrån ett
till ett annat, hur mår din vackra fästmö? – Ni ska’
väl snart gifta er?"

"Ers majestät är allt för nådig som täcks intressera
sig ... men en fattig underlöjtnant ..."

"Hör på, du!" afbröt monarken lifligt, "Förstår du
dig något på landtbruk?"

"Ja litet, i ty att jag är född på landet och som
barn deltog uti jordbruket som lydde under min fars
lilla boställe."

"Nå, då ska’ du till våren få öfverta’ ett arrende
pä en egendom, som jag har att aflåta ... Du ska’
få det på billiga, vilkor ... och så kan du gifta dig."

"Ers Majestäts godhet och nåd hafva inga
gränser – jag ..."

"De’ ä’ bra! de’ ä’ bra! du behöfver inte fortsätta
... jag vet förut hvad du vill säga ... Se så,
skynda dig nu hem och underrätta din fästmö om min
vilja, så att hon kan vara färdig träda i brudstol
till våren."

Och våren kom med sin sorg och sin glädje – drottningen
var död, men konungen räddad från sin svåra
sjukdom. – Det var en bitter förlust, som kung
Carl gjorde den gången, då hans ädla maka lemnade
honom. Ifrån den stunden var hans helsa bruten.

Emellertid hade Adolf Krantz tillträdt det arrende
som hans kunglige välgörare förskaffat honom, och
kort derefter firade han sitt bröllop med Fanny. Att
glädjen härvid stod högt i taket behöfver jag icke
säga; ty, märk väl! de voro unga och älskade innerligt
hvarandra.

*



Det var den 9 Oktober 1872 – en sorgens
dag, som sent skall glömmas: Carl XV
anträdde sin sista färd – med Riddarholmskyrkan
till mål.

På yttre borggården, bakom den ofantliga folkmassan,
stod en ung, civilt klädd man, med blicken oafbrutet
fästad på den aflidne konungens lilla våning, med
sin ingång tätt vid högvakten.

Han tycktes drömma, och kanske gjorde han det äfven –
han lefde må hända i det förflutna: såg en frisk och
ridderlig furste med högburet hufvud och raska steg
komma trappan utföre, vandra öfver Norrbro och
uppför Drottninggatan, helsad af alla och vänligt
helsande tillbaka; han såg honom till häst spränga
öfver fältet, såsom den ypperste ryttare; han såg
– men nu började klockringningen, och vår drömmare
spratt till, strök handen öfver pannan, liksom för
att söka å nyo sätta sig in i det närvarande.

Sorgmarschen började och processionen satte sig i gång
– det var ett långt och sorgligt tåg. Slutligen kom
"Han sjelf" – säkerligen ej buren på många år. Då
likkistan fördes förbi den unge mannen, tog han af
hatten och mumlade för sig sjelf: "Farväl, kung
Carl! frid och välsignelse öfver dig!" – Ett par
klara tårar banade sig väg utför hans kinder; och
ban skämdes icke härför. Känslan tog ut sin rätt;
lycklig den som ibland kan gråta.

Hvem var denne man? Jo, det var en af de många,
som Carl XV hulpit och bistått, och som nu begrät
sin välgörare.

Gåsevadholm.

Den långsträckta dalsänkning, som utgör det nordliga af
Halland, är en af de bördigaste delar af Sverige,
men många synnerligt framstående natursköna
ställen räknar den dock ej. Blott då och då synes
öfver de flacka, sädesbärande fälten någon större
park eller skogsparti höja sig. Midt i ett af dessa
få grönskande partier framskymtar det vackra säteriet
Gåsevadholm.

En sägen är, att en konung Rolf bott här, vid Gäsevad,
samt upplöjt en stor fåra för att till saltsjön
afleda en del af insjöarne Lygnerns och Stensjöns
öfverflödiga vatten. Detta är upphofvet – tillägger
sägnen – till Rolfsån, som, sedan den störtat ned för
ett fall, hvilket nu drifver säteriets qvarn, formerar
en ö, på hvilken slottet samt två flygelbyggnader
blifvit anlagda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free