Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En af de många. Teckning ur verkligheten af Ali. (Forts. och slut fr. sid. 332.) - Gåsevadholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sågo förvånade på hvarandra – man väntade ingen
på julafton, allraminst så sent.
"Gå och öppna, Fanny!" sade fru Krantz, "det är
förmodligen någon som gått fel ... någon som tagit miste
om husnummer.’
Den unga flickan gick att öppna, och ett stadsbud inträdde.
"Jag har ett bref till fru Krantz!" upplyste vår
nutids Mercurius och öfverlemnade en liten biljett
till Fanny, den hon helt likgiltigt räckte åt tanten.
"O Gud! är det möjligt!" utropade fru Krantz efter
att hafva kastat en blick på utanskriften. "Han
lefver! Min Adolf! Det är Adolfs stil! se Fanny!"
Och i största hast bröts eller nästan rycktes brefvet
upp – och se här dess innehåll:
"Moder!
Inom några ögonblick skall din son hvila i dina armar.
Adolf."
"Min son! – Min älskade! – Hvar är han! – För honom
hit!" Se der, hvad glädjen förestafvade de lyckliga.
Emellertid har dörren sakta öppnats och en ny
person inträdt. Ännu döljes han af mörkret
nere vid dörren – men ack! han kan inte stanna der,
han måste fram – fram för att sluta sin mor
och fästmö i sina armar.
Då den första glädjestormen lagt sig, började Adolf
berättelsen om sina krigiska idrotter och många
äfventyr. I korthet voro de följande:
Efter att hafva deltagit i det nio timmar långa
slaget vid Wörth, hade Adolf inte varit i någon aktion
förr än han kom till Sédan, der det olyckliga slaget
stod, Torsdagen den 1 September. General Vinoy, som
den 31 Aug. med sin kår uppnått Mezières, två mil
från Sédan, skulle otvifvelaktigt äfven blifvit
slagen och tagen, så framt han icke i tid fått
underrättelse om Mac Mahons nya nederlag. En af
dessa budbärare var Adolf. Vinoy återvände då genast
öfver Laon till Paris, dit han ankom den 7 Sept. och
den 19:de var verldsstaden fullständigt cernerad af
tyskarne. Vidare hade Adolf varit med vid det stora
utfallet den 30 Nov. under Ducrot; blifvit härunder
lätt sårad i högra armen; slagits ursinnigt, men af
mängden blifvit öfvermannad och tagen till fånga. Han
hade nu all utsigt att få komma till Spandau, eller
någon annan bastant fästning inom tyskt område. Men
som han alldeles icke trifdes på tysk botten och
dessutom började längta hem, så passade han på vid
ett lägligt tillfälle, då hans väktare drucko franska
viner och sjöngo tyska segerhymner, att rymma –
sedan han likväl först med några guldstycken söft de
yttre posterna, väl vetande, att "tysken gör allt för
pengar". Under föregifvande af att vara engelsk turist
uppnådde han lyckligen Albions strand, hvarifrån
han genast skyndade öfver Göteborg till Stockholm,
der vi sett honom återföra glädje och sällhet i en
familj, som hitintills begråtit honom såsom död.
Strax på nyåret hade Adolf företräde hos sin
protektor. Men ack! det var under kung Carls sista
helsodagar – han bar redan då fröet till det onda,
som snart skulle lägga honom i grafven.
Sedan Adolf i det väsendtligaste redogjort för sin
utländska färd och sitt deltagande i kriget, utbrast
konungen med värma:
"Jag är nöjd med dig, Krantz! Du har gjort din pligt
som god soldat och dertill häfdat vår nations ära."
"Förlåt, Ers Majestät! men detta är genom min ädle
konungs frikostighet."
"Ah! det ska’ vi inte tala om ... Men ifrån ett
till ett annat, hur mår din vackra fästmö? – Ni ska’
väl snart gifta er?"
"Ers majestät är allt för nådig som täcks intressera
sig ... men en fattig underlöjtnant ..."
"Hör på, du!" afbröt monarken lifligt, "Förstår du
dig något på landtbruk?"
"Ja litet, i ty att jag är född på landet och som
barn deltog uti jordbruket som lydde under min fars
lilla boställe."
"Nå, då ska’ du till våren få öfverta’ ett arrende
pä en egendom, som jag har att aflåta ... Du ska’
få det på billiga, vilkor ... och så kan du gifta dig."
"Ers Majestäts godhet och nåd hafva inga
gränser – jag ..."
"De’ ä’ bra! de’ ä’ bra! du behöfver inte fortsätta
... jag vet förut hvad du vill säga ... Se så,
skynda dig nu hem och underrätta din fästmö om min
vilja, så att hon kan vara färdig träda i brudstol
till våren."
Och våren kom med sin sorg och sin glädje – drottningen
var död, men konungen räddad från sin svåra
sjukdom. – Det var en bitter förlust, som kung
Carl gjorde den gången, då hans ädla maka lemnade
honom. Ifrån den stunden var hans helsa bruten.
Emellertid hade Adolf Krantz tillträdt det arrende
som hans kunglige välgörare förskaffat honom, och
kort derefter firade han sitt bröllop med Fanny. Att
glädjen härvid stod högt i taket behöfver jag icke
säga; ty, märk väl! de voro unga och älskade innerligt
hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
