Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sven Wandring. Berättelse af Lea. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 300.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ack, pappa, söta pappa, säg ingenting åt Sven",
bad Gerda med tindrande ögon; "kom ihåg hur kär han
hållit både Vivan och mig!"
"Det kunde han ha’ tid till, eftersom han aldrig
gjorde något nyttigt", förklarade mamsell Ulle-Katrine
och tillade, tänkande inom sig på all förargelse
han genom sitt slarf skaffat henne när han tjenade i
prestgården, att om hon komme honom så nära, skulle
hon hafva lust att "slå mössan ur handen på honom, så
den skulle dimpa i marken som en dödskjuten kråka."
"Ja tant kunde försöka!" utropade Gerda med blixtrande
ögon och reste sig liksom för att skydda Sven,
hvilken vagnen nu var helt nära.
"Se så, vackert, vackert", afgjorde prosten. "Han
skall hvarken ha’ stryk eller pengar. Vi resa honom
förbi och ingenting vidare."
"Men han är trött, pappa, han har säkert gått långt
..."
"I uselhet, ja", menade mamsell Ulle-Katrine.
"Det vore bra mycket ädlare och bättre, att be’
stackars Sven sitta upp och åka med oss", yttrade
Gerda fort och med tårarne i faggorna, i det hon
ifrigt letade i sin lilla pirat.
I detta ögonblick var vagnen midt för vandraren.
"Blygs, odåga!" utropade gällt mamsell Ulle-Katrine,
som satt åt den sidan, der Sven Wandring stod.
"Hm!" sade prosten så högt, att det skulle förtaga
mamsellens ord, som yttrades samtidigt. Han tänkte
nämligen på lilla Vivan.
"God dag Sven, käre, gamle Sven!" ropade Gerda så,
att det hördes öfver allt det andra, och i det samma
flög i Svens slitna mössa hela hennes lilla kassa,
två silfverslantar, dem Sven tillika med mössan
tappade af häpnad, när han såg hvilka de åkande voro.
I ilande fart rullade vagnen förbi, ty det bar nu
utför en backe, men ännu sedan intet ljud mera hördes
af vagnen, stod Sven Wandring qvar och stirrade på
mössan och slantarne.
Slutligen tog han upp båda delarne, torkade med afviga
handen en tår ur sitt öga och mumlade för sig sjelf:
"Att det just skulle vara de! Nu skall hon tro
mig vara ändå uslare, än jag är, tro att jag är
en landstrykare och tiggare, som inte längre nöjer
mig med att framkalla glädjen i ungdomens kretsar,
utan drager land och rike ikring och tvingar den
förstkommande att ge mig en slant, på det han må
slippa höra mig ... inte kan hon veta, att det i
dag är första gången jag tigger – för att få medel
att höra henne!"
Länge runno Svens tårar, en och en, öfver den infallna
kinden. Han hade sin lilla stolthet, äfven han. Men
slutligen upphörde de, och i den stilla sommarqvällen
ljöd än från en liten dunge vid vägen och än från
någon kulle, der Sven sökte några ögonblicks hvila,
den kära, minnesrika melodien: "Djupt i hafvet på
demantehällen", etc.
När klockan slog half sju i stadstornet, smög
sig in om "tullen" en torftigt klädd vandrare,
hvars vacklande steg utvisade att han gått lång
väg. Med mössan djupt neddragen i pannan och käppen
med stöflarna ännu öfver axeln, tog han vägen till
en af de tystaste och aflägsnaste gatorna, der han
försvann i ett så kalladt "qvarter", der vanligen
traktens bondfolk vid marknadstillfällen och andra
betydelsefulla högtider brukade taga in och "göra
toalett" innan de begåfvo sig ut i hvimlet.
Vandraren var Sven, och han tänkte göra som de.
*
3.
I staden M:s till trängsel uppfyllda rådhussalong
rådde en lifvad stämning. För hvarje nummer, den
firade sångerskan slutade, dånade applåderna så att
de vackra, mellan pelarne upphängda girlanderna sakta
gungade fram och tillbaka.
Det var också någonting att både höra och se. Tonerna
kallade som klockor från en annan verld till
stilla andakt och pianissimot var som en andes
hviskning. Sjelf stod hon der så enkel och ljuf med
det rika svallet af ljusa lockar och med ingen prydnad
på sin hvita drägt. Men från hennes ögon utgick en
strålglans, som uppvägde alla ädelstenar, och
hennes leende var som då ett barn efter lång frånvaro
återser sin moder. Djupt rörd satt gamle prosten Ferner
mellan landshöfdingen och "farbror presidenten", och om
han stundom ej riktigt kunde urskilja lilla Vivans älskade drag,
var det för den ovana dimma, som lade sig öfver hans ögon.
Gerda var utom sig af förtjusning och begrep ej huru hon skulle
kunna sitta stilla till slutet af konserten. Hon tyckte sig vilja flyga
kring salen och jubla i kapp med den älskade systerns toner,
och som hon ej visste något annat utlopp för sin känsla,
kramade hon Borckans arm utan försyn.
"Skäms, unge!" hviskade mamsellen, "och ha’ mig inte
att gallskrika midt ibland alla de här perlhönsen. Illa
rangeradt för resten; inte så mycket som ett skynke för
fönstren, utan solen skall sticka en rätt i ögonen;
det är likt landshöfdingen, som då aldrig haft hufvudet
på rätta ändan."
Och härvid upptog mamsell Ulle-Katrine sin hemväfda
näsduk och torkade sig i ögonen, skyllande på solen
de tårar hon ej kunnat återhålla vid Vivans herrliga toner.
"Så roligt!" hviskade Gerda, som för andra gången i
dag förnam att mamsell Ulle-Katrine hade ett hjerta,
"nu ser jag att tant är omvänd!"
"Gud gifve det vore så väl", hviskade mamsellen tillbaka,
"då hade jag solen i nacken, i stället för i ögonen,
och sluppe dina enfaldiga anmärkningar. Att de der
ungtupparne, presidentens brorsöner, också skulle raka
ned ända från Stockholm (härvid såg mamsell Ulle-Katrine
förargad på tvenne unga män, tydligen löjtnanter, som
sutto bakom presidenten). Nu skall väl det usla Fernebo
vändas upp och ned för deras skull – tyst, nu börjar hon å nyo."
Och hon gjorde så. För hvarje nummer tycktes
förtjusningen stegras, och publiken bokstafligen höll
andan, för att ej gå miste om en enda skiftning
i dessa underbara toner, som med storm eröfrade
hvarje hjerta. En fanns dock, som icke applåderade,
och det var Sven Wandring, som, tack vare sin tunna
figur, kilat sig halfvägs fram i salen och klifvit
upp på ändan af en bänk vid en fönsterfördjupning,
klädd i sin helgdagsdrägt, med hatten öfver bröstet
och händerna hopknäppta öfver den samma. Med de
tårfyllda ögonen oafvändt riktade på föremålet
för alla sina känslor, sin ungdoms alla drömmar,
stod Sven der, omedveten om tid och rum, känslolös
för allt omkring honom, utom för tonerna, och det
öfversvinneligt lycksaliga uttrycket i hans magra
ansigte talade bättre än tusende applåder. Numret
var slut, applåderna efter det samma förklingade
och Olivia vände sig om för att, som vanligt mellan
numren, gå ut i ett angränsande rum. Den annars så
blygsamme Sven Wandring glömde nu allt, och för att
ett ögonblick längre få njuta af hennes åsyn, klef han
ett raskt steg direkte upp i knäet på en nervsvag
gammal fröken, som upphöjde ett genomträngande
rop. Nu först vaknade Sven till besinning och bad
så bevekande om förlåtelse och om tillstånd att få
stå qvar på bänken, att fröken lät nåd gå för rätt,
synnerligast som endast ett nummer återstod.
Åter inträdde Olivia. Qvällsolens sista stråle föll
på hennes gyllne lockar och hennes ögon öfverforo
med ett visst drömmande uttryck salen. Sven såg
henne nu tydligare än någonsin och tryckte hatten
fastare mot sitt hjerta, liksom för att hämma dess
slag. Det dröjde länge denna gång innan Olivia
började, men ändtligen hördes ett anslag från pianot
och med fulla, varma toner sväfvade genom salen
hennes ungdoms älsklingssång: "Djupt i hafvet på
demantehällen". Sven släppte hatten och satte båda
händerna för sitt ansigte, ty nu måste han gråta så
hjertligt, så ljuft som när det första vårregnet
droppar ned öfver den späda grönskan. Så lycklig
hade Sven ännu aldrig varit; han genomlefde på några
ögonblick hela sin minnesvärda barndom; han sprang
öfver ängarnes tufvor och öfver skogbevuxna höjder;
han följde med små snabba fötter bäckens glittrande
vågor; han plockade maskrosor och ängsbollar, byggde
kämpaborgar af småsten och skar skepp för verldshafven
ur en barkbit; han hörde trädens sus och fåglarnes
qvitter; han lyssnade till hammarslagen från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0352.html
