Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Wandring. Berättelse af Lea. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 300.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smedjan och såg huru gnistorna derifrån tändes och
slocknade i den stilla nattluften; han plockade
knippor af konvaljer och violer, han lockade på alla
sina får och fick dem med sig så när som två ... och
slutligen lade han sig ned vid bäckens rand och såg
huru stjernorna tändes, en efter annan, och speglade
sig i det mörknande vattnet, ur hvilket en hög,
dimomfluten gestalt sakta steg upp ... Sven kände
honom igen på harpan och vemodet – det var Necken,
som sökte sin brud och sökte henne förgäfves –
alldeles som Sven, ty som hans brud skulle hans
ungdoms älskade aldrig möta honom här i lifvet,
och just som han för första gången begrep sig sjelf
och sina känslor, bortdog Olivias sista, darrande
ton och det blef för några sekunder alldeles tyst
i salen. Snart förbyttes dock denna tystnad i ett
bifallsrop, som tycktes aldrig vilja upphöra, och den
ena blombuketten praktfullare än den andra regnade ned
öfver den unga sångerskan. Sven hade inga blommor,
och om han äfven haft några, skulle han ej ägt mod
att kasta dem för hennes fötter och derigenom må
hända draga uppmärksamheten på sin obetydliga person.
Alla skyndade nu, med fara att trampa ned hvarandra,
ut ur salongen för att få se en skymt af sångerskan
då hon steg upp i vagnen, ty man hade sport, att
hon skulle åka i landshöfdingens vagn upp till hans
residens, der hon skulle stanna med de sina öfver
natten, för att först dagen derpå åtfölja dem hem.
Lyckan gynnade Sven, så att han kom helt nära
vagnen, en plats, den han oaktadt sin fattigdom ej
skulle velat försaka för något pris. En liten stund
derefter syntes Olivia, stödd på landshöfdingens arm,
och omkring dem en hel grupp, bestående af Ferners,
stadens mera framstående personligheter, presidenten
och hans båda brorsöner. Landshöfdingen räckte Olivia
sin hand, för att hjelpa henne upp i vagnen, satte
sig sedan vid hennes sida och ämnade just ropa åt
kusken: kör! då ett gladt utrop från Olivia kom honom
att dröja ett ögonblick. "Sven, käre Sven, hvad ser
jag!" hördes Olivias klara stämma, och hon utsträckte
båda sina händer mot sin barndomsvän, som hon just då
varseblifvit. Med glädjen tindrande i de ärliga ögonen
kom Sven fram ur folkmassan, som genast lemnade honom
plats, så snart den märkte att Olivia ville tala vid
honom. Olivia yttrade emellertid ett par ord till
landshöfdingen, som nu äfven med ett visst intresse
betraktade den tunna skepnaden, som trädde fram ur
hopen. Nu var han ända inne vid vagnen.
"Du kära, trofasta själ!" log Olivia och fattade
med båda sina händer om den magra hand Sven blygsamt
räckte öfver vagnsdörren, "vet du, att näst de mina
har ingen syn varit mig kärare se’n jag kom hem, än
denna! Minnes du ännu vår herrliga barndom, Sven?"
"Tills hjertat brister!" hviskade Sven med en
ryckning kring läpparne, som visade i hvilket
upprördt tillstånd hans inre befann sig.
"Och tack skall ... skall hon ha’ för hvar ton i
dag, lilla Vi... mamsell Olivia! Sådant har jag
aldrig hört utom i drömmen."
"Du har då hört mig, Sven?"
"Skulle jag inte det? Läste i bladen
att hon skulle komma ... kunde ingenting hindra
mig, utom döden ..."
"Och du är nöjd?" frågade Olivia med djupaste allvar,
som om hon haft framför sig den grundligaste kritikus.
"Jag står inte ut att tala om’et, en gång", var
Svens omdöme, åtföljdt af två klara tårar,
som framkallade Olivias egna. Hon vände sig till
landshöfdingen och yttrade varmt: "många hafva
rest land och rike ikring och skördat
guld och ära utan att äga på långt när så djupt
musikaliskt sinne och ett så varmt poetiskt
inre som Sven Wandring. Men han har också sin
stora publik som förstår honom och som han förstår,
och – noga räknadt, hvem har mera!"
"Sven", fortsatte hon, "i morgon bittida skall du
passa på när vi fara hem; jag vill att du skall följa
med, ty jag har mycket att tala med dig om. Och nu
farväl! – Gud välsigne dig!"
"Farväl", nickade Sven och drog sig tillbaka,
beskådad och afundad af samma hop, som nyss förut
ej bemärkt honom mera, än man bemärker ett dun,
som föres af vinden.
Men Sven var också föga eller intet känd af städernas
befolkning, ty han fruktade mindre ett getingbo än
en marknad, och sjelf kände han endast till städerna
derigenom, att han var tvungen att ibland passera
dem på sina långvandringar.
Alla resenärerna företogo följande dagen hemresan
till Fernebo i det ljusaste lynne, – alla, utom
naturligtvis mamsell Ulle-Katrine, som drogs med
hiskliga hushållstankar. Hon hade velat förinta
farbror presidenten och hans båda löjtnanter, hvilka
i fulla fjorton dagar tänkte hedra Fernebo med sin
närvaro. Liksom icke jorden vore stor nog för sådana
högheter, utan att de nödvändigt skulle qvartera in
sig på en liten prestgård i landsorten och sätta myror
i hufvudet på folk som hade ledsamt nog ändå! Denna
dag hade mamsell Ulle-Katrine gerna "sett från
sin runstaf tagen", ty bara hela raden af vagnar –
tre stycken – var henne en styggelse. Först reste
presidenten och prosten med en af löjtnanterna,
derefter Olivia och Gerda med den andre och –
till råga på mamsell Ulle-Katrines förargelse –
Sven Wandring på kuskbocken, och sist hon sjelf i en
"enspännare" med diverse korgar och kaggar instufvade
rundt omkring benen, så att hon satt nästan som i
press. Kan hända var det äfven derföre som hon jäste
öfver en smula. Och en "ogudaktig kurtis" var det på
vägen mellan löjtnanten och de unga damerna, helst
Gerda, det bemärkte mamsell Ulle-Katrine nog, men
hon tänkte "min själ sjunga ut" när hon kom hem, ty
öfver Gerda skulle hon väl ändå hafva något att säga,
då hon så länge varit henne i mors ställe. Höllo
väl de unga munnen i två minuter? Var det icke en
konversation och ett skratt och ett lif, som kunde
reta en allvarlig menniska till gallfeber. Andra
minnen hade hon från sin ungdomstid, delad mellan
bobinerna, köket och en sedesam snegling på adjunkten
i hennes fars hem. Men nu för tiden ville hon ej
stiga upp för ungdomen sedan hon väl en gång satt
sig. Att Olivia, sedan hon flackat verlden omkring,
var värre än en hedning, hvilket mamsell Ulle-Katrine
tog för afgjordt, det var en olycka, som väl ej stod
till att hjelpa, men åtminstone skulle hon, mamsell
Ulle-Katrine, försöka rädda Gerda från inflytandet
af ett så dåligt exempel.
Mamsell Ulle-Katrine kom sig emellertid ej för att
"sjunga ut" de båda första dagarne, då brådskan
var som störst, och hon hade dessutom för sina
ypperliga anrättningar fått höra så smickrande loford
af presidenten, att hon var vid ett jemförelsevis
älskvärdt lynne. För Olivia hade hon en viss respekt,
då hon såg huru uppburen denna var af alla, och Gerda
gjorde underverk i kök och källare, mellan det hon
sällskapade med de främmande. Mamsellen hade således
ingen anledning till särskilt missnöje, synnerligast
som pigorna under denna kritiska tidpunkt fördubblade
sin förmåga, visserligen af fruktan, men det var
mamsell Ulle-Katrine alldeles det samma, endast hvad
som skulle göras blef gjordt.
Det var i qvällningen på andra dagen. Sällskapet på
Fernebo, som för att njuta af landtlifvets fröjder var
tillsagdt att gå och komma efter behag, hade spridt
sig åt olika håll. Presidenten och prosten sutto i
en af trädgårdens vackra bersåer och talade politik,
den ene af löjtnanterna försökte sin lycka på fiske
och den andre sin såsom cavalier servant hos Gerda,
hvilken han egnade en oförställd beundran.
Men längs stranden af Elfviken gingo Olivia
och Sven Wandring, icke hand i hand som fordom,
men sida vid sida och med själen full af ljufva
barndomsminnen. Slutligen kommo de till kullen med
hängbjörkarne, der de fordom så mången gång, trötta
af dagens lek, slagit sig ned till hvila.
"Låt oss sätta oss här, Sven", föreslog Olivia.
"O Sven, käre, gamle Sven", började Olivia och
blickade med hänryckning utåt vikens klara vatten med
dess omgifning af lummig grönska och mossiga hällar,
"hvad hemmet är ljuft och hvad allting här är soligt
och helgdagslikt, som om frid vore lyst deröfver."
"Hm! ... Men för den som sett så mycket annat grannt
i verlden", menade Sven, "vore väl ändå Fernebo inte
det förnämsta."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
