Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Wandring. Berättelse af Lea. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 300.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jo, det allra skönaste, det allra bästa!" bedyrade
Olivia varmt. "Men det är sant", tillade hon leende,
"jag glömmer, att du är ett slags kosmopolit ..."
"Är det något dåligt?" undrade Sven ödmjukt.
"Inte hos dig, Sven. Der är det bara en sorts poetisk
oro, som tvingar dig att vistas än här, än der."
"Ja, jag har mången gång undrat öfver’et
sjelf, men det står nock inte att hjelpa", menade
Sven filosofiskt. "Men säg mig, lilla mamsell
Vivan, har hon funnit nu på sin färd hvad andra
söka fåfängt både borta och hemma – lyckan?"
Olivia svarade ej genast. "Det är ett underligt lif,
detta sångarlif", började hon slutligen,
"och icke utan sitt stora behag. Att, hänförd
sjelf, sedan hänföra andra och blifva
hyllad och uppburen, blomsterströdd och nästan
afgudad medför en sorts berusning, en
förtrollning, hvilken låter öfver lifvet stråla
ett skimmer, som är bra nog likt verklig lycka,
men – som icke torde vara det. Också medför
ett sådant lif stora frestelser till fåfänga."
"Väl icke för ett sådant sinne, som ... som ..."
"Jo, just som mitt, Sven. Och bästa
beviset derpå är, att jag ej skulle vilja återgå
till hvardagslifvet nu mera."
"Ja, en ä’ sådan en ä’", upplyste Sven med en suck, "och
det skulle inte lika en fågel, att som en mask sätta sig
på ett kålblad. Tänk om jag tordes fråga mamsell Vivan
om en sak och hon inte blefve ond på mig för det?"
"Du får fråga om allt hvad du vill, Sven!"
"Hon är väl inte trolofvad med någon hertug eller
förste eller någon tocken en?"
"Nej, kära Sven, visst inte! Skulle det gjort dig glad?"
"Usch då!" svarade Sven med en sådan ljusning i sina
drag, att Olivia leende såg på honom.
"Men om jag derigenom blefve lycklig, Sven?"
"Ja, då", sade Sven långsamt, "finge en finna sig
– i att aldrig få se’na mer, för skam vare den, som
inte skjuter vännens lycka före sin egen."
"Du är dig lik, trofaste Sven! Lik till ditt
inre, men till ditt yttre – har du varit sjuk, efter
du är så blek och genomskinlig?"
"Åh nej, lilla mamsell Vivan, hon vet ju att jag
var ett ’spinkeverk’ från början, och så ha’ väl
sol och vind och mångahanda tankar gjort sitt till,
att icke tala om, som hon sjelf nyss sade, den
’poetiska oron’, som ju skall betyda det samma som
mina långvandringar."
"Skall du inte fråga mig om ännu en sak, Sven?"
"Och hvad skulle det vara?"
"Om jag är rik, t. ex.?"
"Det har jag hört förut att hon är. Men det gör det
samma för mig."
"Hvem vet ändå, Sven? Om jag nu ville ge dig
någonting, som du just tycks kunna behöfva."
"Hvad skulle det vara?" undrade Sven. "Två ombyten
kläder har jag och en ny näfverbit får jag af skogen
så ofta jag vill."
"Naturfilosof!" utbrast Olivia och log emot
den lycklige Sven, "vet du ingenting som du
behöfver?"
"Ingenting – och minst nu."
"Men när återseendets glädje är slut, när jag är
borta, och om jag aldrig mera kommer tillbaka – och
det kan ju hända – då, Sven, kommer du att vandra
husvill som förut; från by till by, från dal till
dal, tills du en gång blir gammal och ej mera förmår;
hur skall det då gå?"
"Som det går sparfven när han qvittrat ut: han
faller till marken."
"Men han har dock innan dess haft ett bo, ett eget
litet näste – och det är just ett sådant jag vill
skänka dig. Jag vill att du skall hafva din egen lilla
stuga som ett minne af din barndomsvän. Jag vill veta,
att när din ålders dag kommer du ej skall vara utan
tak öfver hufvudet."
Sven svarade icke strax, men efter en stund lyfte han
sina ögon till Olivia och allt hvad i ett menniskohjerta
kan rymmas af kärlek, tacksamhet och beundran
afspeglade sig deri. Slutligen fann han ord för sina
tankar:
"Jag skall aldrig glömma’t. Vivan lilla, aldrig,
att hon velat ge mig en sådan värdefull skänkas,
och hon må tro mig eller ej, men om jag kunde tjena
henne med min sista bloddroppa, så gjorde jag det,
men ..."
"Men?"
"Stugan kan jag inte taga emot."
"Så du öfverraskar mig. Sven, – och hvarföre inte?"
"För det skulle vara likasom ett band på mig
och det skulle aldrig gå väl. Om jag vore husägare"
– här log Sven så godt, – "finge jag väl för skams
skull hålla mig hemmavid min mesta tid, och det
kan jag inte, ser hon, Vivan lilla! Är jag glad,
måste jag ut och se folk och fröjda dem med min
näfverbit, och är jag ledsen, måste jag också ut,
men då i villande skogen; – mig passar derföre inte
en sådan stor skänkas, eftersom jag ändå inte hvarken
är eller blir en riktig menniska."
"Det hjelper inte, Sven, du måste taga den", envisades
Olivia. "Du behöfver inte ett grand mera hålla dig
hemma för det. Du kan låta hvem du vill bo i stugan,
tills du en gång blir trött och vill draga derin
sjelf. Är du nöjd med det vilkoret?"
"Blir hon ledsen annars?"
"Riktigt ledsen, Sven!"
"Det får hon inte bli; jag får väl i Guds namn ta’
syugan då och – tack! jag säger inte mer!"
"Inte jag heller, men det säger jag af hjertat. Jag
vet nu att min skogsfågel har ett bo att flyga till
när qvällen och skuggorna komma. Du har gjort mig
glad, Sven, och du skall komma ihåg först och sist,
att du ej är på något sätt bunden genom gåfvans
emottagande."
"Det är godt", svarade Sven enkelt, "ty det kan
jag inte lida."
"Och så", sade Olivia, nästan förläget, "får du ej
vägra att ta’ emot en liten handpenning för
dina små behof."
Öfver Svens bleka kind drog en högröd flamma.
"Trodde jag inte det", utbrast han smärtsamt, "att de
ha’ talat om, att jag ... men jag säger henne, Vivan, och
det får hon tro, att jag aldrig tiggt hvarken förr eller sedan –
det var för att få medel att höra henne, och
för det målet skulle jag kunnat göra hvad som
helst som icke var brottsligt ... herre Gud,
att man skall vara en sådan usling, att de ska’
kunna tro en om hvad som helst!"
"Käre Sven, blif ej så ledsen! Har jag ej alltid
trott dig? Jag gör så nu äfven. Och icke menade jag
något illa med mitt tillbud. Vi skola emellertid ej
vidare tala derom!"
"Tack för det löftet! När jag blåser mina dansar för
ungdomen vid gillena, ta’r jag min slant och min
traktering och tror att det är min rätt. Mera behöfver
jag inte för att draga mig fram och mera vill jag ej
heller ha’. Den enda rikedom jag inte kan undvara
är friheten."
"Det vore synd att beröfva dig den", medgaf Olivia.
De började nu att afhandla helt andra ämnen och bland
dem Gerdas framtid. Olivia var särdeles glad åt
hennes tilltänkta förbindelse med den unge
presten, den hon träffat aftonen förut och som
mycket behagade henne. Hon omtalade nu för Sven
att Gerda skulle följa med upp till Stockholm och
tillbringa vintern hos presidentens, en anhållan
af denne, som prosten ansett sig ej kunna afslå
och hvaråt Gerda sjelf i grunden var ganska
förtjust, ehuru tanken på skilsmessan från hennes
hjertas vän göt en droppe malört i fröjdebägaren.
Men den som icke var förtjust åt förslaget, var Sven.
"De kollra bort henne", menade han och skakade
på hufvudet. "Den der unge lyttnanten ... nej,
vet hon, Vivan, det skulle hon inte gå in på."
"Vi kunna ej neka, Sven! Besinna för huru
mycket vi ha’ den mannen att tacka!"
"Ja, det är så det, men jag menar också att det
blefve öfverbetaldt, om Gerda derför skulle ge hela
sin lycka. Och hon är så obetänksam, så ifrig af
sig ..."
"Men om ej hennes kärlek pröfvas, vet man väl då hvad
den är värd?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
