Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 368 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På konungens bud. Ett äfventyr från trettioåriga kriget af Axel S-g. (Forts. fr. sid. 360.) - Gräfsnäs förr och nu.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Svenskarne äro öfver oss", utropade han och mumlade
derefter för sig sjelf: "Hexorna hämna sig redan."

Snabbt vändande sig åt motsatt håll mot det, hvarifrån
svenskarne nalkades, skyndade han derefter, då
han ej såg någon utväg till försvar mot öfvermakten,
att söka sin räddning i flykten, men möttes
af korporal Mårten, som, efter att hafva bestigit
berget från dess lägsta och mest tillgängliga sida,
just steg upp på den lilla platån på dess topp och
hastigt slog sina armar som en ram af jern omkring
jägaren, hvilken förgäfves sökte befria sig från sin
motståndares förkrossande omfamning.

Pater Antonius, hvilken liksom Kurt skyndade att rädda
sig genom en snabb flykt, ville dock dessförinnan söka
befria sin medbrottsling, och hastigt blottande en
dolk, stötte han vapnet i korporalens sida, hvarefter
han skyndsamt ilade utför bergets sluttning.

Till lycka för var psalmsångare, var pater Antonius
något osäker på handen, och vapnet, som var ämnadt åt
korporalens hjerta, slant i stället utefter hans rygg,
sedan det gifvit honom ett föga djupt köttsår.

Men om stöten ej blef dödlig för Mårten, blef
den i stället så mycket ödesdigrare för gifvaren
sjelf. Rasande som ett såradt lejon lyfte jätten sin
fånge från marken och slungade honom våldsamt efter
den flyende patern med orden:

"Se der har du sällskap på vägen, du falske profet,
du hycklande farisé."

Friskytten rullade från afsats till afsats under Röda
Hans’ skallande skratt och träffade slutligen jesuiten
öfver hufvudet, dragande honom med sig i fallet.

När soldaterne skyndade fram, för att försäkra sig
om sina fångar, funno de endast tvenne blodiga lik,
vid hvilkas sida Röda Hans dansade, sjungande sitt
entoniga:

        "Ho hej, en så’n lustelig dans."

(Forts.)

Gräfsnäs förr och nu.

I en vidsträckt dal, ett par mil nordvest
från Alingsås, ligger mellan höga berg
sjön Antens vattenspegel, infattad i en ram
af skogbeklädda
stränder. På ett i sjöns
norra ända utskjutande
näs böjer sig på
ruinerna efter en gammal
riddarborg det vackra
herresätet Gräfsnäs, och på
den ej långt derifrån
belägna ön Loholmen finnas
ännu lemningar efter ett slott, om hvars fordna prakt
och herrlighet nu mera endast sväfvande traditioner
hafva något att förtälja. Enligt någras förmenande
skulle detta slott varit det ursprungliga Gräfsnäs,
som senare blifvit från ön förflyttadt till fasta
landet; men följande
tradition talar för att Gräfsnäs existerat samtidigt
med slottet på Loholmen.

Gräfsnäs’ fordna utseende. (Efter Dahlbergs Suecia antiqua.)

En af Loholmens ägare vid namn Gomer hade en dag, då
han rott ut på sjön, mött en väl bemannad båt, från
hvilken han hörde klagorop, hvarföre han rodde ditåt,
samt fann en qvinna fastbunden i båtens stam. Den
behjertade Gomer anföll då båten, kämpade länge
med manskapet och fattade slutligen den stålklädde
röfvaren om lifvet samt kastade honom i sjön. Den
räddade flickan berättade nu, att hon hette Hildegard,
vore dotter af ägaren till Gräfsnäs och hade blifvit
bortförd från slottet. Gomer fattade kärlek till den
sköna Hildegard, följde henne till Gräfsnäs, hvarest
han kort derefter firade sitt bröllop och lefde
sedan lyckligt med henne i tre år. Då han efter denna
tid en dag for ut på sjön, uppkom ett svårt oväder,
så att han började förlora allt hopp om räddning;
då visade sig sjöfrun och sade honom, att hon ville
hämnas den riddare, han för tre år sedan dränkte,
hvilken var sjöfruns vän, samt att Gomer nu skulle
omkomma i Antens vatten. Gomer begärde då ett års
uppskof. Bönen beviljades och sjön blef lugn, men
då året förflutit och sjöfrun vid ett bad kallade
Gomer, svarade han, att han ej behöfde lyda ett
troll. Vattnet i Anten steg då så förfärligt, att det
gick upp i tredje våningen på Loholms slott. Gomer,
som högt älskade sin maka och sina barn beslöt då
att uppoffra sig och for med sin vapendragare Hjalmar
till en udde, hvarest han lade sin hatt på en
buske och förklarade, att så länge busken fortfor
att vara grön, så länge
lefde han sjelf. Sjöfrun tog derpå
Gomer; men Hjalmar
sprang i sin förtviflan utmed stranden och
kallade med höga rop sin husbonde, ehuru
förgäfves. Berghällen, hvarpå Hjalmar stod, kallas
ännu i dag Kallarehäll, och stenen, hvarifrån
sjöfrun tog Gomer, heter Gomers sten. Busken vissnade
bort för ungefär 30 år sedan.

När och af hvem Gräfsnäs först uppbygdes, har man sig
ej bekant; men att det blifvit uppfördt i en länge
sedan förfluten tid, derom vittna dess befästade
läge och oregelbundna byggnadssätt med vallar och
torn. Murarne, som haft en tjocklek af tre och en half
aln, hafva med tiden antagit en sådan fasthet, att
man vid senare reparationer och förändringar nödgats
använda sprängning. Vid ett af dessa tillfällen
upptäcktes i en af murarne ett menniskoskelett klädt
i full rustning och senare hafva äfven under tornens
hvalf påträffats menniskoben, hvaraf man kan sluta
till, att Gräfsnäs, i likhet med andra gamla borgar,
varit skådeplatsen för våldsamheter och brott, öfver
hvilkas minnen tiden länge sedan bredt sin mantel.

Sådant slottet afbildas i Dahlbergs Suecia antiqua et
hodierna har det utgjorts af en mångfald tornkrönta
byggnader grupperade kring en borggård, till hvilken
vägen gick öfver en djup graf med vindbrygga samt
genom en hvälfd inkörsport. Jordvåningen skyddades af
bombfria hvalf. Innanför vallgrafven voro 8 fot höga
vallar, som på båda sidor slutade med runda torn,
hvilkas skottgluggar voro vända mot vindbryggan.

Som de äldsta, kända innehafvare af Gräfsnäs nämnas
Gudmar Månsson Hjorthufvud och dennes son Magnus
Gudmarsson Hjorthufvud, hvilken blef den heliga
Birgittas make. Vidare Erik Abrahamsson Lejonhufvud,
som var fader till Gustaf I:s andra gemål Margareta
Lejonhufvud och blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>